Europeisk idrottspolitik för bredden

Temabild3.12

[120614] Det är intressant att studera EU:s idrottspolitiska strategier när man vill diskutera hur idrotten kommer att utvecklas under den närmaste framtiden. Hur ställer sig en så stor internationell organisation som EU till idrottens utmaningar? Ett samtal om breddidrottens villkor.

Christer Wigerfelt: Inom idrotten finns samtidigt både snabba och långsamma rörelser på alla plan. Många av de långsamma rörelserna gör att vi kanske tror att idrotten är ett mer eller mindre statiskt fenomen. Men även om seriesystemet för fotbollslag ser likadant ut idag som under mellankrigstiden är den svenska fotbollsligan Allsvenskan idag på många sätt väsensskild från vad den var vid starten. Spelreglerna har inte förändrats mycket och antalet spelare är detsamma. Men det har hänt desto mer på andra sätt; vilka skikt av befolkningen som spelar, vilka åldersgrupper som spelar, hur man tränar, fotbollens roll i samhället, uppmärksamheten, kroppsuppfattning, organisation och ekonomi. Om vi sätter sökarljuset på breddidrotten, hur kommer den att utvecklas under EU:s flagg?

 

Henning Eichberg: Fotboll är ett riktigt bra exempel på förhållandet mellan top-down och bottom-up när det gäller rörelser inom det idrottsliga området. Ur ett empiriskt perspektiv utgör fotboll ett rikt spektrum av folkliga aktiviteter, som till största delen ligger utanför det etablerade hierarkiska makt- och ekonomisystem som representeras av FIFA och UEFA.

Gatufotboll spelas i huvudsak av unga män i urbana miljöer. Med bilismens expansion blev gatan som spelplats under 1900-talet alltmer utesluten för spel och gatufotbollen tvingades ut till mer avstyckade och strukturerade områden. Men offentliga initiativ har under välfärdspolitiken gjort en insats för att stötta gatufotboll, som att inrätta enstaka redskap och minispelplaner i stadslandskapet.

Arbetarfotboll har typiskt haft bas i s.k kroglag som ett säreget fenomen under 1900-talet. Några av de ursprungliga kroglagen utvecklade sig senare till professionella elitklubbar och kom att ingå i konkurrensidrottens pyramid. Ett sådant exempel är det tyska laget Schalke 04. Men det stora flertalet av de lokala lagen följde inte samma väg. [I Sverige bildades under mellankrigstidens expansionsfas många klubbar på kaféer. Reds anm]

Barnfotboll har överförts från generation till generation genom informell praxis. Den spelar man i städerna och på landsbygden – alltid i närheten av hemmet. Även denna form av folklig aktivitet hotades eller bortträngdes när bilismen expanderade. Ofta går barnfotbollen ut på att skjuta mot ett mål, där målet kan vara en garagedörr eller liknande. Skott mot mål var en typisk traditionell lek och har länge dominerat lekkulturen innan den moderna sporten utvecklades. Barnlek av detta slag är dock ingen harmlös form av fotboll. Den kan exempelvis användas könspolitiskt för att hålla flickor på avstånd.

Cirkelfotboll är en annan populär aktivitet som ofta utövas i stadens parker. Här bildar de medverkande en ring och spelar bollen med, foten eller andra kroppsdelar utom händerna, till varandra som en ren lek. Här kan man utveckla hög grad av akrobatik utan tävlingsinslag. Cirkelfotbollsspelet har sina historiska rötter i Öst- och Sydöstasien.

Hacksackleken med sin dyrkan av det akrobatiska påminner till viss del om cirkelfotbollen. Här jonglerar man emellertid med bollen i en individuell uppvisning. Hacksack utövas idag till övervägande del på stadens gågator.

Strandfotboll påminner om beach-volley och spelas mest på stränder i turistområden. Spelet avviker klart från den organiserade fotbollens standardiseringar, med sand som gör spelets karaktär speciellt. Spelet har sedan 1990-talet blivit sportifierat och Beach Soccer Worldwide organiserar turneringar i samverkan med FIFA och UEFA. Men huvuddelen av spelet sker utanför denna organisatoriska specialpyramid.

Fest-bollspel är populär i samband med barnkalas, skolfester, gatufester och grannskapsträffar. Spelet är typiskt integrerat i en lokal fest och utvecklas sig ofta spontant i samspel mellan vuxna och barn. Spelet präglas av frånvaro av strikta regler, flytande gränser i rum och tid och varierande grad av deltagande på bägge sidor. Även om det kan utvecklas hög grad av engagemang är det inte resultatet som gäller. Till skillnad från konkurrensidrotten kan man här snarare tala om dust.

Rastfotboll spelas på rasterna i skolan. Ofta är spelet könsuppdelat och ofta är det pojkarna som tar över spelplatserna, men studier visar att flickor gärna är med när det skapas utrymme för dem.

Social gräsrotsfotboll spelas av folk som vill främja integration, fred och andra sociala mål genom lek och fest. Detta är vanligt i Italien, där detta stöttas av främst Unione Italiana Sport Per tutti, UISP. Gräsrotsfotboll med ett antirasistiskt program och nedprioriterad rekordsträvan förekommer exempelvis i Norge, Tyskland och Storbritannien. Genom fluktuerande deltagande på bägge sidor – där folk kommer och går – kan spelet sträcka sig över många timmar eller rent av dygnet runt. Liknande lokala fotbollsformer, om än utan politiskt program, finns i Frankrike. Här möts folk i självorganiserade former, utanför den organiserade tävlingspyramiden.

Etniska grupper samlas ofta runt fotboll som arena för sin kulturella samverkan. Turkiska klubbar i Tyskland, surinamiska klubbar i Holland och tamilska lag i Danmark följer en logik som inte främst orienterar sig mot tävlinghierarkin, utan mot fest, kulturell identitet och sammanhållning i minoritetsgruppen.

Där etniska grupper arbetar med ”bonding”, med att skapa sammanhållning i bestämda grupper, kan andra snarare sikta på ”bridging”, brobyggande och samverkan mellan olika grupper. Fotboll för fred och försoning arbetar med lekorienterade mönster i bollspel för att bygga broar mellan befolkningsgrupper som har varit utsatta för traumatiserande inbördeskrig eller etniska konflikter. Detta gräsrotsarbete har haft stor framgång på Balkan och i Kaukasus.

Pedagogisk fotboll är orienterad mot personlig utveckling och utvecklades som ett alternativ till elitens tävlingssport. Den utövas som social och kroppslig skolning som definitivt håller tydligt avstånd till resultatproduktion. Som ett medel att spela boll med livet som insats blir stöds den reformpedagogiska fotbollsformen i Danmark främst av breddidrottsorganisationen DGI, som även har byggt sommarläger runt denna aktivitet.

Idrott på arbetsplatsen eller i förbindelse med den är populär i olika delar av Europa. I de nordiska länderna har företagsidrotten, eller korpidrotten, en lång historia, där fotboll spelade och fortsatt spelar en central roll. I modern tid har fotboll ingått i utvecklingen av företagens ”verksamhetskultur”. Inte heller denna aktivitetstyp är knuten till UEFA-pyramiden.

Inte minst är de traditionella folkfotbollslekarna intressanta som historiska förelöpare till modern fotboll och rugby, och fortfarande en levande praktik i vissa delar av Europa. La soule är en gammal tradition i Bretagne och spelas mellan olika landsbyar rakt genom landskapet. Det utövas fortfarande på enstaka platser vid lokala fester och bekräftar bretansk gemenskap. Liknande lekar är kända speciellt från Storbritannien, där man historiskt sett har spelat cross-country football från by till by. I 15 brittiska städer spelas festivity football in i våra dagar, ofta mellan olika stadsdelar, uppis mot downies. Den mest berömda är Ashbourne Shrovetide Football, ett engelskt festivalspel som kom att kallas ”världens äldsta, största, längsta och vildaste fotbollslek”.  Den dokumenterades redan under 1300-talet och är känd för sin våldsamhet genom landskap, byar och vatten. I dag har dessa spel blivit en turistattraktion. Också fotbollsleken calcio i Florens har rötter långt bak i historien. Lekar av detta slag bekräftar lokal identitet – urban eller lantlig – och kombinerar folkfest och rituellt möte med folkkultur och kamplekar, långt från den professionella fotbollspyramiden.

Fotbollsspelets bidrag till ett lokalt sammanhang och brobyggande funktion mellan olika kulturella grupper har även använts i det internationella umgänget. I utvecklingssamarbetet mellan Danmark och Tanzania blev fotboll i städernas tyngst belastade stadsdelar stöttat sida vid sida med ngoma, som utgörs av lokala traditioner för sång, fest och danstävlingar i byarna.

Bordsfotboll skapar broar mellan fotbollsspelet och leksaker och mellan lek och maskinsport. Leksaker med fotbollsfigurer är också uttryck för den folkliga attraktionskraft som fotboll har, medan handboll inte har någon liknande motsvarighet i leksaksvärlden.

Fotbollsspelsts komplexa förhållande till miljö och underlag har givit anledning till improvisationer av många slag, från Grönland till Afrika – och till alternativa arkitektoniska konstruktionsförsök. Således förväntas puckelpistfotboll på ojämn yta skapa impulser till fotbollsspelets förnyelse. Här utvecklas det folkliga fotbollsspelets inslag av tillfälligheter, överraskningar och oförutsägbarhet.

Är det inte en rik värld – bara med foten och bollen? Fotboll berättare en riktigt bra historia om folklig rörelsekultur.

 

Christer Wigerfelt: Jürgen Habermas har skrivit en stridsskrift för ett annat EU. Europa måste utvecklas i mer demokratisk riktning, skriver han i essän Om Europas författning. Så länge EU förblir ett elitprojekt kommer man inte kunna möta de globala utmaningarna som vi nu alltmer märker, där stora delar av den klassiska industrin flyttar till länder utanför Europa och där även delar av den kvalificerade arbetskraften nu hotas av utslagning.

Är det en alltför stor förenkling att sätta likhetstecken mellan elitidrott och EU som ett elitprojekt, å ena sidan, och mellan demokrati och breddidrott å den andra? Håller du med Habermas i hans analys om nödvändigheten att EU måste utvecklas mot ett folkligt förankrat projekt? Har i så fall breddidrotten någon roll i en sådan utveckling? Hur skulle den i så fall kunna se ut?

 

Henning Eichberg: Folklig breddidrott, kroppsligt självbestämmande, levande demokrati – de hänger samman. Demokrati är inte bara en kroppslös form för samtal och beslut. Den ska praktiseras av levande och kroppsliga människor. Men vad betyder det konkret för breddidrotten? Här måste vi börja med en stor oklarhet.

Den idrottspolitiska debatten har traditionellt handlat om en institutionell och formell tillgång till idrottens demokratiska substans. Formellt påstås det att idrottens demokratiska fundament ligger i medlemmarnas självorganisering i föreningar och anknutna organisationer (ex distrikts- och riksorganisationer), plus de frågor om representativitet som följer av denna institutionella struktur. Men varken föreningsidrottens eller riksorganisationernas årsmöten och generalförsamlingar ger intryck av att vara en levande demokrati där åsikter bryts mot varandra och där alternativa visioner kämpar om de frivilligt organiserades gunst. Diskussionerna är som regel få, de idrottsliga applåderna oengagerade och de reella besluten är för de flesta fattade vid sidan om de formella mötena.

Därför blir den formella sidan av idrottsdemokratin av och till underbyggd av det ideologiska argumentet att man i idrotten ska bli överens om gemensamma regler. Men det är ju snarare internationella byråkratiska och demokratifientliga instanser som bestämmer reglerna.

Den formella demokratin – med organisering, val, representation och beslutsprocedurer som kriterier – är alltså inte tillräckliga för att förstå idrottens demokratiska substans. Idrottens betydelse för människornas självbestämmande måste ligga någon annanstans. Om man kan tala om kroppslig demokrati blir man hänvisad till en folklig praxis som något mer grundläggande – och dess dialektiska motsättningar. Låt oss pröva tanken med några nyckelord:

Idrottens tillgänglighet för alla. Detta står ovan den elitistiska uteslutning som elitsporten med sin prestationsprincip bygger upp och säkerställd genom IOK – en pompös loge som har utvecklats till en maktfull koncern.

Frivillighet i civilsamhället med associationsprincipen. Detta kontrasterar mot central styrning och planering.

Mångfald. Denna princip utmanar enhetsorganisationen, som dels härstammar från fascistiska och stalinistiska regimer, dels främjas av överväganden från dagens nya offentliga förvaltning (New Public Management).

Spontanidrott som en möjlighet, och som kontrast till standardisering.

Rörelsefrihet för folket. Den betyder bland annat möjlighet att välja cykel till skillnad från en trafikpolitik som prioriterar bilismen.

Idrottsplaneringens satsning på människorna, deras rörelsedynamik och sociala habitus. Det är något annat än den idrottspolitik som främst satsar på investeringar i tegelstenar.

Armlängdsprincipen – som kontrast till bildandet av monopol. Det motsvarar det man i politisk demokratiteori kallar maktdelning.

Maktdelning mellan stat, kommuner och idrottsorganisationer samt andra aktörer, före central styrning.

Ett balanserat förhållande mellan bredd och elit, som motsvarar balansen mellan den breda folkliga kulturen å ena sidan och å andra sidan den sublima och utmanande konsten – till skillnad från enhetssporten.

Ungefär så kan en vision se ut som kan bidra till bottom-up för den europeiska demokratin och som medveten om idrottens dialektiska utmaningar – och som därmed riskerar konflikt. Men därmed är det också sagt, att det inte är oproblematiskt att referera till Jürgen Habermas. Därmed kommer vi över från idrott till filosofi.

Jo, Habermas’ subjektiva intention är säkert den bästa, när han önskar mer demokrati i Europa. Men denna intention är inte knuten till en kritisk analys, där den reellt existerande Europeiska Unionen är uppbyggd och fungerar. Istället slungar Habermas upprepade gånger ut sina svärmerier om Europa, världsstaten och global demokrati.

Detta har sin filosofiska bakgrund i en abstrakt hegelianism. Hegel menade ju att världsanden själv hade tagit plats på hans kateder, varifrån han, filosofen – trots sin preussiska begränsning – kunde bilda folk i hela världen. Heidegger  filosoferade på samma sätt om Varat, som utan några empiriska ansträngningar hade landat på hans talarstol och 1933 skulle göra honom, filosofen, till ”förarnas förare”. Hos Habermas är det den kommunikativa förnuftet som uppenbarar sig. Filosofen har läst andra filosofer och dessutom dagens tidning – han har bildat sig en uppfattning och utifrån det dra slutsatser pm ”det riktiga”.

I inget av dessa fall tar de sin utgångspunkt i och utforskas människans begränsningar och kroppslighet. Som att jag som människa är här och alltså inte samtidigt där. Denna begränsning i rum, tid och kropp, gör ett europeiskt eller än hellre globalt demokratiskt civilsamhälle, som Habermas har pratat om, problematisk. Det öppnar sig en klyfta mellan en abstrakt mening – som betraktas som ett filosofiskt förnuft – och en frågande och förundrad filosofisk analys av det konkreta livet. Eller som man har sagt om Habermas’ ”kommunikativa förnuft”: den är utan kropp, utan kvinnor och utan skratt. Hans rationalistiska tankepraxis fungerar konsekvent för top-down, inte för bottom-up.

Tillbaka till Europa. Senast fick motsättningen mellan nerifrån-och-upp och uppifrån-och-ner sitt uttryck i Habermas’ och andras menifest Vi är Europa! (2012). Här talade ett märkligt ”vi” till Europas folk. Detta ”vi” önskade att ”Europa ska utveckla en nerifrån-och-upp-kultur”, konkretiserad i ett ”europeiskt år för frivilligt arbete i Europa”. ”Vi behöver ett europeiskt civilsamhälle” Det verkade inledningsvis lysande, men vid närmare betraktande lät det underligt. Nerifrån-och-upp-kulturer finns ju levande på hela kontinenten – så varför ska ”Europa” (och vem är det?) utveckla dem? Civilsamhället och frivilligt arbete är en levande realitet och den folkliga idrotten är en viktig del av den, men vem är ”vi” som ”behöver” den formen av arbetsinsats?

Så blev det uppenbart att det uppblåsta Vi var ”Vi i Vi är Europa, en grupp intellektuella och topppolitiker – vid sidan av Habermas bland annat Anthony Giddens och Ulrich Beck, Jaques Delors och Daniel Cohn-Bendit, en tidigare NATO-generalsekreterare och en tidigare tysk minister. De vet vad som är rätt och fel. De är, till skillnad från folket, ”självreflekterande och kritiska” och i övrigt rädda för folkliga rörelser som skulle kunna bli ”vreda mot ett Europa utan européer”. Här dyker den upp igen, den hegelianska världsanden, som ovanifrån-och-ner ville bilda folk och rekrytera dem för ett elitprojekt.

Jag vill gärna erkänna att ingen av oss intellektuella helt kan frånsäga sig denna frestelse. Därför är det viktigt för filosoferna att komma folket så nära som möjligt, inpå folklig praxis och idrott. Den breda idrotten belyser inte minst hur vanskligt det är med Europa och demokratin – och samtidigt spännande. Förutsatt att man tänker sammanhangen dialektiskt i sina motsättningsförhållanden.

▪ Henning Eichberg
▪ Christer Wigerfelt