Europeisk politik för showsporten

Temabild3.12

[120614] EU är historiskt ett projekt för att vidga den ekonomiska marknaden. Med tiden har bilden blivit alltmer komplicerad, där även nationalstater, regioner, civilsamhället och demokrati har vuxit i betydelse. Ett samtal om framtiden för elitidrotten inom unionen.

Christer Wigerfelt: EU är historiskt främst ett ekonomiskt projekt och när man diskuterar EU och idrott tänker nog de flesta på den kommersiella delen av idrotten. I vilken riktning tror du att utvecklingen går inom EU under kommande år och hur påverkas stora idrottsevenemang som ett olympiskt spel av detta? Kommer vi att kunna se några tendenser till förskjutningar av idrottspolitiken redan under OS i London?

 

Henning Eichberg: Om man vill värdera EU:s idrottspolitik, ska man först förklara vad EU representerar historiskt och samhälleligt. EU skapades som en top-down organisation för samarbete mellan de starka kapitalintressena inom kol, stål och atomkraft. Det började med den kallade Montanunionen 1952 och Euroatom och följdes 1957 upp med Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (EEC) med sex länder. Denna ekonomiska enhet, ibland kallad Gemensamma marknaden, kunde emellertid inte administreras utan politisk makt. Nu inlemmades regeringarna i samarbetet och 1967 skapades Europeiska Gemenskapen (EG) som i sin tur 1993 utvidgades till den nuvarande Europeiska Unionen (EU).

Men denna centralisering kan man i dagens Europa inte realisera fullt ut utan att åtminstone verbalt ”demokratisera” systemet genom att ”inkludera folket”. Därför skapade man ett Europaparlament (EP), som medborgarna fick om för första gången 1979. Ett parlament är förvisso en nödvändig representationsform i en demokrati, men är inte i sig ett kriterium för demokrati. Exempelvis hade Sovjet också ett folkvalt parlament.

Näste steg i top-down processen var att etablera europeiska politiska partier, som började som sammanslutningar och fraktioner inom EU-parlamentet. Existensen av politiska partier är också en nödvändighet för demokratin, men är inte heller här i sig ett kriterium för demokrati. Därför talar man snarare om ett demokratiskt underskott i EU och om att ”inkludera folket”.

Varför all denna kondenserade historia? Jo, därför att idrottspolitiken i EU följer längs samma linje – och på annat sätt kan det inte vara. Riktningen är top-down. Och vem hittar man på toppen? Där finns de nationella regeringarna, de nationella idrottsförbunden och de internationella federationerna, den olympiska koncernen IOK och för fotbollens del FIFA och UEFA. Det är dessa som är aktörerna, inte idrottsfolket.

Dessa organiserade aktörer på toppen kan säkert komma i inbördes stridigheter med varandra. Det tackar vi för. I dessa mellanrum kan det nämligen öppnas möjligheter för en mer demokratisk idrottspolitik. Under parollen ”Sport för alla” – var från början ett top-down lanserat begrepp inom politiken. Men efterhand har det utvecklat en egen dynamik, för ”sport för alla” eller ”breddidrott” kan man inte ägna sig åt utanfolket. De folkliga idrottsrörelserna har nu att fylla begreppet utifrån perspektivet nerifrån-upp. Breddidrotten kan inte bara följa de etablerade prestations- och konkurrenssystemen som elitidrotten har etablerat.  Den öppnar för andra inriktningar, som bygger på folkliga traditioner för lek och gymnastik och för friluftsliv, dans och fest.

I detta perspektiv kan man inte omedelbart förvänta sig demokratiska utvecklingar från OS i London eller andra liknande stora event. Tvärtom, de stora eventen cementerar snarare top-down processen och blockerar en demokratisering av idrotten.

 

Christer Wigerfelt: Det finns tydliga tecken på att EU betraktar den kommersiella idrotten som vilken annan del av näringslivet som helst. En av kärnpunkterna har hittills handlat om fri rörlighet på marknaden, både för varor och tjänster. Omsatt till idrott har fokus legat på den fria rörligheten. Analogt med detta ska en fotbollsspelare kunna röra sig fritt mellan olika lag i olika länder.

Principen prövades i det så kallade Bosman-fallet. Jean-Marc Bosman var proffs i belgiska klubben Liège. När hans kontrakt löpte ut ville han flytta till franska Dunkerque. Den belgiska klubben krävde en övergångssumma som den franska inte accepterade. Bosman överklagade då till Europeiska domstolen, med udden riktad mot klubben, belgiska fotbollsförbundet och ytterst mot det europeiska fotbollsförbundet UEFA.

Bosman fick rätt och den professionella idrotten inordnades i principen om fri rörlighet för arbetskraften. Men detta löser inte alla problem, utan här blottläggs olika synsätt på idrottens organisationer i olika länder inom EU. I Frankrike organiseras idrotten med en stark statlig intervention, i Danmark betraktas idrottsrörelsen som autonom i samhället och vilar på folklig organisering. När det gäller den kommersiella delen av idrotten kan man nog ändå säga att skillnaderna minskar mellan de olika länderna när vi ser till det ekonomiska mönstret. Vilket mönster ser du för utvecklingen av den kommersiella idrotten i Europa?

 

Henning Eichberg: Du har rätt, man kan se framtidens EU röra sig i olika riktningar. Det är i första hand högst olika områden som berör idrottspolitiken:

Dels är det arbetsmarknadspolitik, där ”arbetskraftens fria rörlighet” under en längre tid har varit av överordnad betydelse för EU:s idrottspolitik, som exemplifieras av Bosman-fallet.

Därtill var vi den europeiska integrationen av de nationella särvägarna, där man förväntar att sporten – vilket är detsamma som elitsporten – kommer att bidra. Det icke-existerande europeiska folket ska byggas från ovan som en ny kvasi-nation, med flagga, nationalsång, president, sport etc. Här talar man om ”sportens europeiska dimension”.

Mediepolitik är också viktig, för här ska man avgöra vilka elitsportevenemang som är så viktiga att man inte kan överlåta dem på kommersiella betalkanaler. Det gäller alltså att definiera idrottsbegivenheter av ”allmänt intresse” som kan räknas till public service. Det ”allmänna” var tidigare och är alltjämt det nationella men blir alltmer det unionseuropeiska.

Friskvårdspolitik tycks på senare tid ha blivit en överordnad dimension av idrottspolitiken. Men den hänger snarare samman med ”Sport för alla”, medan elitidrottens sundhetsvärden, milt sagt, är problematiska. Dragkampen mellan bredd- och elitidrotten på den nationalstatliga nivån kommer troligen att upprepas på den europeiska nivån.

På en överordnad nivå avtecknar sig olika strukturella valmöjligheter för den europeiska idrottspolitiken i framtiden. De har alla en mer än idrottslig bakgrund och speglar mer grundläggande samhälleliga orienteringar, särskilt vad gäller förhållandet mellan stat, marknad och civilsamhälle.

EU som stat är en möjlighet, men vid närmare betraktande i sig flertydigt. Unionen kan i framtiden fungera som en kontrollant av marknadskrafterna, bland dem den professionella sporten. Det skulle ligga i förlängningen av borgerliga föreställningar om den liberala ”nattväktarstaten”. Men unionen kan också bli en kvasi-nationalstat enligt fransk modell, med tendenser till statsintervention. Här fungerar idrottens enhetsorganisation som garant för ”den europeiska identiteten” inte så långt borta.

Om den europeiska marknaden emellertid dominerar så till den grad som den har gjort hittills, ser bilder annorlunda ut. EU kan uppfatta sig själv som ett liberalt paraply, vilket skulle kunna ligga i förlängningen av det danska frisinnet – men som nu under den liberala marknadens premisser får en annan betydelse. Eller mer radikalt uttryckt: EU kan bli en spelplats för sportens maktfullkomliga organisationer. Särskilt den olympiska kincernen kämpar redan idag för en monopolposition. Men även andra aktörer kan komma ut på arenan, exempelvis de stora kommersiella fotbollsklubbarna som dels har blivit egna företag och dels ägda av andra företag, och alltså blivit investeringsobjekt som följer logiken för omsättning, profit, kapitalistisk konkurrens, börsvärde och tillväxt. IOC, FIFA, UEFA och de stora klubbarna har inte bara likartade strategier, de har även olika intressen som möts på den europeiska marknaden.

Det civila samhället är en tredje kraft som är ett annat uttryck för Europas folkslag och folkkulturer. Teoretiskt kan EU satsa på demokrati underifrån, med band till det civila samhällets folkrörelser. Men för idrottens vidkommande och i relation till de europeiska maktförhållandena är detta ett osannolikt scenario.

Unionsstat, marknad, civilsamhälle och nationalstater – möts på det europeiska planet i ett komplext spänningsförhållande. Motsättningarnas mångfald påminner om att parollen ”frihet, jämlikhet och broderskap” från 1789 inte bara utgjorde den demokratiska revolutionens treklang och sammanhang, utan även ett trialektiskt spännings- och motsättningsförhållande som de reellt existerande demokratierna måste förhålla sig till under två århundraden utan att bli ense om. Frihet – den fria rörelsen på marknaden. Jämlikhet – en statligt dominerad välfärdspolitik. Broderskap – civilsamhällets sammanslutningar med dess frivillighet och solidaritet, som också var det svagaste elementet i treklangen.

Oavsett hur, så rör sig den europeiska idrottspolitiken i ett spänningsförhållande som präglas av speciellt dessa dilemman.

Folk till folk. Det finns några gemensamma nämnare mellan de nationella idrottskulturerna, men praktikerna mellan de olika nationella kulturerna kan i princip inte jämföras. Tyska ”Sport” kan inte översättas med danska ”Idræt” och ”idræt” inte med engelska ”sport”. Dansk ”gymnastik” kan inte översättas till tyska ”Turnen”, osv. Språk kan inte enkelt översättas till varandra, men texter kan dock omskrivas och återdiktas i ett annat språk, till priset av tolkning och omtolkning. Europeisk idrottspolitik befinner sig således i spänningsfältet mellan de nationella särvägarna.

Detta dilemma kommer att fresta byråkratin att välja en överordnad enkelspråklighet även på det sportsliga planet. Det olympiska sportsystemet vet man ju var man har. Men så hamnar man i ett annat dilemma.

Folk vs system. Det ligger i övernationella intressen att välja EU som en arena för att skapa system på tvärs av den folkliga mångfalden. Den olympiska idrotten möter redan på ett nationellt plan motstridiga folkliga praktiker som är motståndare till att bli underordnade ett enhetligt system. På EU-nivån med dess underskott av folkligt demokratiskt motstånd kan man däremot förvänta sig en smartare anpassning, eller ”harmonisering”. Här rör sig idrottspolitiken i spänningsfältet mellan nationaldemokratiska kulturer och övernationella intressen.

Sammantaget tydliggör spänningsförhållandena att idrottspolitik är mer än sektorspolitik. Europeisk idrottspolitik återspeglar demokratipolitiska motsättningar och maktförhållanden av mer allmänt slag.

 

▪ Henning Eichberg
▪ Christer Wigerfelt