Idrott och politik – men hur?

Temabild3.12

[120614] TemavinjettIdrott har inget samband med politik, hävdade många länge. Idag bejakar de flesta att det finns kopplingar. När man frågar hur begreppen hänger ihop spretar det lite, men debatten är förvånande opolitisk.

Fotboll har djupa historiska rötter och finns omtalad i förordningar redan under medeltiden. I England förbjöds spelet på vissa platser under vissa tiden på grund av dess vilda framfart i landskapet och i byar. Med lite fantasi kan man förstå hur det gick till, när man tittar på hur man knyter an till denna tidiga variant av fotboll i samband med lokala festivaler (se länk).

Mot mitten av 1800-talet användes fotbollsspelet tvärtom som ett disciplineringsinstrument i ett växande antal privatskolor. Det förutsatte dock att man förändrade formerna för hur spelet skulle utövas, exempelvis på en begränsad yta istället för som tidigare på en friyta mellan två byar. Alltmer av spelet reglerades och mot mitten av seklet utvecklades bollspelet åt två olika håll. Vi fick en uppdelning mellan det som vi idag kallar fotboll och rugby.

Logiken i den engelska sportens utveckling påminner idag nästan övertydligt om det klassiska industrisamhällets. I det ekonomiskt efterblivna Sverige kom industrialiseringen senare, men gymnastikens fader PH Ling låg i pedagogikens framkant när han introducerade gymnastik som ett instrument för disciplinering, men också för att främja folkhälsan.

Med utvecklingen av sport i England under 1800-talet växte spänningsförhållandet mellan lek och prestation. Här skapades ett tydigare fokus på prestation och konkurrens, samtidigt som denna form av idrott hade störst attraktionskraft på både utövare och åskådare. Men diskussionen om relationen mellan idrott och politik har nästan alltid handlat om idrott som ett redskap för politiska ambitioner, som de nazistiska olympiska spelen i Berlin 1936. Däremot har idrottsutövarnas kroppar – som representerar själva kärnan inom sport – sällan betraktats från ett politiskt perspektiv. När dessa har problematiserats har de varit ett individuellt problem, som när idrottsmän och –kvinnor låtit dopa sig.

Under en kort period på 70-talet inspirerade studentuppsvinget i Västtyskland till ett antal böcker som analyserade relationen mellan idrott och politik på ett djupare plan. Bero Rigauer, som ett typiskt exempel, gav ut boken Sport und Arbeit, Sport och arbete, där han ville visa de intima banden mellan den moderna sporten och de kapitalistiska produktionsförhållandena. Floden av böcker sinade dock efter några år.

Istället blev det i lilla Gerlev utanför Köpenhamn som en grupp intellektuella under några år på 80-talet skapade spännande analyser av idrott. Motorn i den processen var Henning Eichberg som hämtades från just Västtyskland. Några av hans tankegångar presenteras i detta Albas sporttema.

Den klassiska industriella eran handlar mycket om kontrollen av våra kroppar. Den franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucault har skrivit några klassiska studier om detta. Det hade varit spännande att se honom göra en analys av sportens värld.

Från att tidigare ha haft fokus på kroppen håller maktutövandet i samhället nu på att vrida mot våra huvuden istället och idrotten kommer med säkerhet att påverkas på flera sätt. Samtidigt börjar det bli allt tydligare att de stora idrottsorganisationerna är på väg att bli frånsprungna av utvecklingen, inte minst när vi ser till genusfrågor och sexualitet. Idrottsrörelsernas envetna försök att upprätthålla och producera två distinkta kön analyseras av Håkan Larsson. Placera sedan in den sydafrikanska löparen Caster Semenya i sammanhanget så blir dilemmat extra tydligt.

Den kommersiella idrotten förmår fortfarande locka massorna både till arenorna och till TV-apparaterna. Men förändringens vindar kan komma både snabbt och starkt. Eller mer långsamt och otydligt. Frågan vi ställer oss blir därför om OS är en tävling med sin bästa tid bakom sig?

▪ Christer Wigerfelt