Att studera rädsla för brott

Rädslans många ansikten

[120913] Rädsla för brott är ett på många sätt komplicerat forskningsområde. Överhuvudtaget är det svårt att studera känslor genom att försöka ”mäta” dessa, till exempel hur rädda eller otrygga människor känner sig. Genom att, som Statistiska Centralbyrån, ta reda på hur många procent av individerna i ett samhälle som undviker att gå ut ensamma i stadens centrum en sen kväll, på grund av rädsla för brott, antas vi få ett fastställt mått på rädsla. Detta, tänker man sig, kan sedan ligga till grund för diverse brottsförebyggande och trygghetsskapande åtgärder.

Statistiska beräkningar kan visserligen ge en bild av otryggheten i en specifik stad men för att få en djupare förståelse för fenomenet rädsla är en kompletterande kvalitativ analys – att samtala med människor eller dela deras vardag under en tid – betydelsefull. Är det kriminaliteten i sig man oroar sig för eller är man rädd för kriminella individer? Eller: är man rädd för personer man föreställer sig är kriminella? Sådana nyanser kan vara viktiga att ta hänsyn till och reflektera kring, inte minst i diskussioner kring brottspreventiva insatser.

Den senaste Nationella trygghetsundersökningen (Brå 2012:2) visar att andelen personer som säger sig vara otrygga när de vistas utomhus sent på kvällen är relativt oförändrad i jämförelse med föregående år men att otryggheten på längre sikt har minskat (från 21 procent 2006 till 16 procent 2012). Undersökningen visar att tendensen är densamma även när det gäller oro för att utsättas för olika brott. Äldre personer och kvinnor uppger i högre utsträckning än ungdomar och män att de känner sig otrygga och att de är rädda för brott.

Begrepp som ”rädsla” och ”otrygghet” är dock mångfacetterade och den innebörd man tillskriver känslan av att ”vara rädd” är högst subjektiv. Nationella trygghetsundersökningen gör inte anspråk på att ”…fånga in och bedöma hela den komplexa otrygghetsföreteelsen, utan att bidra med ett antal centrala indikatorer på området” (Brå 2012:2, s.53). En sådan indikation är att unga män inte är särskilt rädda för brott – eller, för tydlighetens skull, att unga män inte säger sig vara det. Ibland har detta tolkats som att unga män egentligen är mer rädda än vad de uppger – men att de förhåller sig till inrotade föreställningar om traditionell ”manlighet”, dvs. att det upplevs mindre ”manligt” att vara rädd. Bakomliggande föreställningar och förväntningar på män och kvinnor, unga och äldre kan alltså spela en roll i huruvida man uppger sig vara rädd eller inte.

Samtidigt kan det vara av betydelse att reflektera kring själva de begrepp som används i frågeformulär om rädsla för brott. Det är till exempel möjligt att man inte kan identifiera sig med att vara ”rädd” eller ”otrygg” – men det innebär inte nödvändigtvis att man är orädd och trygg. En ung man som blivit utsatt för personrån uttrycker sig exempelvis (i en intervju jag gjorde för några år sedan, se Burcar 2005) inte i termer av att han ”blev rädd” vid råntillfället. Däremot säger han att ”en liten adrenalinkick fick jag ju”. Den underliggande betydelsen kan vara densamma men begreppet som används kan sägas vara mer positivt laddat än begreppet rädd. Medan rädsla implicerar passivitet och svaghet förknippas ”adrenalinkick” med risktagande och aktivitet (extremsporter sägs t ex ofta ge ”adrenalinkickar”).

En annan ung man som blivit utsatt för en misshandel talar i en intervju om att vara riskmedveten snarare än om att vara rädd. Samtidigt som man kan vara medveten om risker kan man aktivt försöka välja att inte vara rädd, eller som mannen utrycker sig; ”Nä men alltså det är saker som händer och antingen får man ju välja på att stanna inne eller gå ut och om man går ut så riskerar man ju kanske att få lite stryk […] det är ju ingenting man håller på att tänka på det hela tiden, då går man ju bara runt och är rädd.”

Dessa båda unga mäns resonemang kan exemplifiera komplexiteten i studier av rädsla för brott och understryka vikten av att närma sig forskningsfältet med ett öppet och undersökande förhållningssätt. I detta sammanhang kan man också reflektera kring den så kallade rädsloparadoxen, dvs. det faktum att de som antas löpa mindre risk att utsättas för brott (äldre och kvinnor) uppger sig vara mer rädda än de för vilken risken kan antas vara större (ungdomar och män). Detta kan vid första anblick tyckas vara en paradox men sett ur ett socialisationsperspektiv är det egentligen inte någon särskilt motsägelsefull omständighet. Flickor sägs generellt sett varnas mer än pojkar för en relativt oklar bild av fara vilket kan leda till större riskupplevelse och känsla av sårbarhet. Upplever man att man är särskilt sårbar kan man också känna sig mer otrygg.

I en enkätundersökning om rädsla för brott bland gymnasieungdomar i Ljungby kommun tillfrågades ungdomarna huruvida de ansåg att det är skillnad mellan tjejer och killar då det gäller rädsla för att bli utsatt för brott. 75 procent av ungdomarna menade att tjejer är mer rädda än killar. Som en öppen fråga (dvs. en fråga utan ett antal olika svarsalternativ) ombads ungdomarna motivera sitt svar. Den mest återkommande svaret från de unga kvinnorna var att ”killar har lättare att försvara sig” medan de unga männen menade att tjejer riskerar att utsättas för våldtäkt. Dessa motiveringar antyder traditionella föreställningar om den starke mannen och den sårbara kvinnan.

En annan invändning emot rädslans ”paradox” är att om man vistas mer i så kallade riskmiljöer (t ex i centrum på helgkvällar och nätter), vilket ungdomar gör i högre utsträckning än äldre, kan man känna sig mer trygg än om man enbart föreställer sig vad som inträffar på dessa platser och tidpunkter. Detta eftersom det blir lättare att skilja verklig fara från vardagliga, eventuellt stökiga situationer. En känsla av kontroll kan motverka känslan av otrygghet. Medias inverkan vad gäller människors rädsla för brott är ett omdebatterat område inom kriminologisk forskning. Medan en del forskare menar att massmedia är en viktig bidragande faktor till människors rädsla för brott menar andra att media som orosalstrande faktor har tillskrivits alltför stor innebörd. Oavsett grad av påverkan är det rimligt att tänka sig att den som inhämtar information om helgens händelser via lokaltidningen får en delvis annorlunda, och kanske mer skrämmande, bild av den egna staden än den som faktiskt befunnit sig i händelsernas centrum under helgen. Den senare talar inte sällan om lokaltidningens rapporter som ”överdrivna”.

Mot bakgrund av rädsloparadoxen har människors rädsla ibland beskrivits som ”irrationell”. Äldre människor riskerar till exempel i mycket liten utsträckning att drabbas av gatuvåld – men ändå rapporterar många äldre att de känner sig otrygga när de vistas ensamma utomhus på kvällstid. Mot bakgrund av bristen på direkt ”gatukunskap” och känsla av kontroll blir dock äldres rädsla mindre paradoxal. Likaså är det av vikt att nämna att när äldre drabbas av våld drabbas de också ofta hårt på grund av faktisk sårbarhet. Äldres rädsla må förvisso vara onödig (ett begrepp man använder på Brottsförebyggande rådets hemsida) – men det är diskutabelt om man bör tala om den som ”irrationell”. Snarare handlar det om att olika grupper och individer har olika referensramar. Rädsla är en subjektiv känsla och oron kan basera sig på annat än den statistiskt beräknade risken för att utsättas. Om man vänder på det hela: är unga män irrationella för att de inte säger att de oroar sig för brott – trots att de kanske borde göra det (statistiskt sett)?

Forskare har visat att minskad brottslighet inte nödvändigtvis leder till en ökad upplevelse av trygghet (se t ex Mallén 2005, Walklate 2000). Brottsförebyggande insatser kan fungera dämpande på kriminaliteten utan att människor säger sig vara mer trygga. Under år 2005 och framåt intensifierades de kommunala insatserna mot brott och för trygghet i centrala Landskrona. Bakgrunden till detta var dels att det hade skett en ökning i antalet anmälda misshandelsfall och personrån där unga män var såväl offer som förövare, dels att en medborgarundersökning visade att många invånare kände sig otrygga när de vistades i staden. Året efter satsningarna hade såväl misshandelsfallen som personrånen i staden minskat. Även om det inte är möjligt att fastställa en otvetydig orsaksrelation mellan trygghetsarbetet och nedgången i antal anmälda brott är det sannolikt att de brottsdämpande och brottsförebyggande insatserna bidrog till den positiva riktningen. Samtidigt visade en trygghetsmätning att oron för att utsättas för misshandel/överfall utomhus hade ökat (om än marginellt, från 38 procent 2005 till 41 procent 2006). Likaså uppgav något fler att de avstått från någon aktivitet på grund av sin oro (30 procent jämfört med 25 procent 2005).

I en studie av trygghetsarbetet i Landskrona, där statistiskt material kompletterades med bland annat samtalsintervjuer (Burcar och Wästerfors 2007), framgick att oron för brottslighet ofta var en direkt omskrivning för rädsla för unga män med invandrarbakgrund. Snarare än att det var brottsligheten i sig, eller kriminella individer, man oroade sig för relaterades den upplevda otryggheten till personer man föreställde sig vara kriminella. Eftersom det brottsförebyggande arbetet i staden i stor utsträckning inriktade sig mot ungdomar, bland annat genom att olika trygghetsvandrare uppehöll sig på ”lätt stökiga” platser i centrum (där många unga samlades), tolkades dessutom insatserna ofta som ett bevis för de egna farhågorna.

I många intervjuer med Landskronabor blev det tydligt att de lokala trygghetssatsningarna helt enkelt inte kunde lyckas – oavsett hur mycket brottsligheten minskade – eftersom det man oroade sig för faktiskt inte var brottsligheten i sig utan de barn och ungdomar man mötte på gatorna i stadens centrum, dvs. de man upplevde som symboler för kriminaliteten. Under perioden för studien skildrade lokaltidningen återkommande i stereotypa termer hur alla unga män med invandrarbakgrund i Landskrona står inför risken att bli gängmedlemmar – medan de etniskt svenska Landskronaborna riskerar att viktimiseras. Oavsett vilket inflytande media hade på den direkta upplevelsen av otrygghet var det tydligt att lokaltidningens rapporter i stor utsträckning satte agendan för vad man talade om. Det brottsförebyggande arbetet utfördes vidare i ett särskilt politiskt klimat; i kommunvalet 2006 la vart femte väljare sin röst på Sverigedemokraterna. Detta hade sannolikt en betydelse för den rapporterade rädslan då många intervjuade beskrev lösningen på egen och andras otrygghet i termer av att unga män med invandrarbakgrund (det föreställda hotet) skulle sluta vara synliga i centrum. Landskronaexemplet visar dels hur minskad brottslighet inte med nödvändighet leder till ökad trygghet, dels understryker det vikten av att tolka statistik och problematisera innebörder av de olika uttrycken för rädsla och otrygghet.

Referenser
Brå (2012:2) NTU 2011. Om utsatthet, trygghet och förtroende. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

Burcar, Veronika (2005) Gestaltningar av offererfarenheter. Samtal med unga män som utsatts för brott. Lund: Sociologiska institutionen.

Burcar, Veronika och Wästerfors, David (2007) Lugnt på stan? En studie av trygghetsarbete i Landskrona centrum. Lund: Network for Research in Criminology and Deviant Behaviour at Lund University.

Mallén, Agneta (2005) Trygghet i skärgårdsmiljö. En studie av rädsla för brott i Åboland. Lund: Sociologiska institutionen.

Walklate, Sandra (2000) ”Brott och lokalsamhälle – rädsla eller tillit?” I: Sahlin, Ingrid och Åkerström, Malin (red.) Det lokala våldet. Om rädsla, rasism och social kontroll. Stockholm: Liber.

Lästips
Elias, Norberg och Scotson, John L. (1956/2004) Etablerade och outsiders. En sociologisk studie om grannskapsproblem. Lund: Arkiv förlag.

Heber, Anita (2007) Var rädd om dig! Rädsla för brott enligt forskning, intervjupersoner och dagspress. Stockholm: Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet.

Jönson, Håkan (2001) ”Äldre människor som offer för våld och brott”. I: Åkerström, Malin och Sahlin, Ingrid (red.), Det motspänstiga offret. Lund: Studentlitteratur, s. 119-151.

Sahlin, Ingrid (2000) Brottsprevention som begrepp och samhällsfenomen. Lund: Arkiv förlag.

▪ Veronika Burcar

Veronika Burcar är forskare i sociologi vid Lunds universitet

Dela den här artikeln: