Vi sprattlar i ett garn av rädslor

Rädslans många ansikten

[120913] Vi är rädda. Kvinnor, föräldrar, bilister, pensionärer och många andra är rädda. Överallt finns det faror som lurar. Hot mot vår hälsa. Hot mot vår trygghet. Hot mot hela världens fortlevnad.

Det har sagts och undersökts ett flertal gånger: vi lever i rädslans kultur. Trots en materiell välfärd, där vi västerlänningar shoppar som aldrig förr, och trots en god folkhälsa. Psykologen David Eberhard har diagnostiserat svenskarnas folksjukdom. I boken ”I trygghetsnarkomanernas land. Sverige och det nationella paniksyndromet” (2006) beskriver han oss svenskar som trygghetsnarkomaner. Vi är så rädda för risker att vi blir nästintill handlingsförlamade. Ett exempel är debatten om obligatoriska ­cykelhjälmar.

Den allra största delen av den vuxna befolkningen känner till vilka risker det bär med sig att cykla utan hjälm. Men kunskap är inte tillräckligt enligt tillskyndarna för en lagstiftning. Det behövs ett politiskt beslut som reglerar männi­skors ansvarstagande – eftersom det uppen­barligen finns en och annan som cyklar utan hjälm trots riskerna. Försvararna av en sådan lagstiftning vill curla hela befolkningen och förstorar hotbilderna för att vinna debatten, resonerar Eberhard.

Frågan är varför vi är rädda. Varifrån hämtar vi världsbilden som får oss att reagera på det sättet? Eller stämmer verkligen påståendet om rädslans kultur överens med hur vi faktiskt upplever tillvaron? Finns det inte skäl att anta att människor i alla tider har varit rädda? I vår del av världen har kvinnor tills ganska nyligen dött i barnsäng, folket har svultit till följd av missväxt, sjukdomar och smärta och mycket annat elände har förkortat vår livslängd. Men det är omständigheter som vi faktiskt har utvecklat oss ur. Och i ett globalt perspektiv så visar statistik (Världsbankens siffror, som i och för sig har ifrågasatts) att klyftorna mellan rika och fattiga ökar, men fattigdomen minskar totalt sett.

Men även om inte våld och fattigdom är mer dominerande än hos tidigare generationer så ­visar undersökningar att vi upplever att hoten ökar – och därmed rädslan. Enligt en norsk undersökning från 2005, som finns refererad i filosofen Lars Fr H Svendsens bok Frykt (Universitetsforlaget, 189 s), ökar rädslan generellt. Den visar sig också vara större hos kvinnor än hos män och större i den nära ”lilla” världen än i den globala ”stora” världen. 1 000 norrmän tillfrågades om de under de senaste åren har blivit mer rädda. Hos 51 procent har rädslan för våld ökat; 47 procent är rädda för att råka ut för trafikolyckor; 36 procent för terroristhandlingar; 26 procent för brand och 19 procent uppger att de är mer rädda för naturkatastrofer än de var för några år sedan.

Vad beror detta på? Svaret är komplext. Några har dock börjat fundera djupare över rädslan i vår tid. En utgångspunkt som jag själv grunnar över är vilka politiska och kommersiella intressen det finns av att konstruera och upprätthålla beskrivningar av tillvaron som skapar rädsla. Ytterst är det en fråga om makt – makten över dagordningen i samhället. Makten och förmågan att leverera både hot och lösningar.

Detta är en tanke som går i linje med sociologen Zygmunt Baumans syn på rädsla som en strukturfråga i relation till medierna, tekniken och politiken. Han utvecklar detta i sin bok Flytande rädsla (övers: Eva Backelin, Daidalos, 203 s). Bauman har i flera av sina böcker sedan ”Postmodern etik” (1993) framställt hård kritik mot journalistiska mediers exploatering av verkligheten. Han är pessimistisk när det gäller mediernas ansvarstagande för sanning och rättvisa. Här går han särskilt till storms mot underhållningsindustrins värderingar och nyhetsjournalistikens larmrapporter, såsom varande konstruktioner av sammanhang och fakta som framställs som sanna. Medieforskaren Marshall McLuhan och filosofen Pierre Bourdieu skulle hålla med.

Journalistiken uppvisar en förmåga att framställa sanningskonstruktioner som, om de bara har ett uns av trovärdighet, får oss att förändra vår livsstil. Åtminstone tillfälligt.

Journalistikens och forskarnas larmrapporter av­löser varandra. Ur forskarnas perspektiv kan slutsatser om resultat och konsekvenser vara omstridda. Men när larmen löper som ett varsel om död och kaos genom journalistiken så framställs forskarna som eniga. Kritiska röster tystas eller ignoreras. Både Bauman och Svendsen diskuterar larmrapporternas relevans för rädslans kultur. Bauman tror till och med att vi upplever njutning i de globala larmen. Att vi hellre tror på olycka än lycka.

Minns ni allt väsen om millenniebuggen? Alla datorer skulle bryta samman. Systemet var på väg att kollapsa. Bankomaterna skulle upphöra att fungera. Vi var i händerna på dataexperter som skulle omprogrammera hela rasket. Men ingenting hände. Bankomaterna fungerade som vanligt. Larmrapporter är osanna därför att de framställer hoten som oproportionerliga i förhållande till konsekvenserna. Minns ni larmen om sars? Ebola­viruset? Fågelinfluensan? Galna ko-sjukan? Det är larmrapporter som betydde mycket när de kom, men som i dag har bleknat till förmån för andra. I dag är det klimathoten som präglar de dystopiska framtidsföreställningarna.

Journalisten Augustin Erba har skrivit en artikel om hur journalister har behandlat frågan om växthuseffekten. Han intervjuade bland andra journalisten Susanna Popova, som fått reaktioner från forskare på en krönika i denna tidning där hon efterlyste djupare granskning av klimatfrågan. Forskare med alternativa teorier till den etablerade bilden berättar för Popova att de inte får komma till tals eller att de av rädsla censurerar sig själva. ”Det handlar om forskningsanslag – det säger en del rätt ut. Man ska inte avvika från den fastlagda dogmen”, avslöjar Popova med anledning av forskarnas oro (Scoop nr 2, 2007).

Svendsens drivkraft i texten är att han upplever rädsla för rädslan. Eller som han själv beskriver den: en ”tilltagande irritation över rädslans kolonisering av våra livsvärden”. Rädslan undergräver vår frihet och förminskar möjligheterna att fungera bra i vardagslivet. Den utgör i sig ett hot därför att i rädslans kultur kan all form av förändring uppfattas som ett negativt risktagande. Ett sådant samhälle kan hamna i en spiral av misstänksamhet, tillitskris och obenägenhet till förändring.

Med det goda ändamålet att reducera faror och risker i ett välfärdssamhälle, har vi i verkligheten ökat dem. En förklaring är att vi vill förebygga farorna men stirrar oss blinda på skadeverkningarna, utan att ta tillräcklig hänsyn till situationers förtjänster såsom frihet och enskilt ansvarstagande. Bauman gör en liknande analys och talar om ”rädslans demon” som tar oss i besittning. Rädslan gör oss oförmögna att avvärja ­eller undfly det handlingsförlamningens grepp som den försätter oss i. Vi sprattlar – kulturellt och sociologiskt sett – i ett garn av rädslor. Vi vill dämpa en existentiell ångest genom att skapa konkreta mål med vilka vi tror oss kunna påverka våra livschanser. Vi aktar oss exempelvis för att dra i oss cigarettrök, äta fel mat eller exponera huden för solen. Detta är ångestdämpande åtgärder som föreskrivs i löpsedlarnas budord. Vi spanar efter tecknen: den cancerframkallande maten, den farliga stressen, den sjuka fetman. Genom diagnoserna kan vi sedan förändra våra enskilda liv och skuldbelägga oss själva och andra när vi misslyckas. För trots hoten så fortsätter vi att äta, stressa och bli allt fetare.

Jag kan i stort sett dela Baumans och Svendsens beskrivningar av rädslans fenomen i vår tid. Men framför allt Bauman tenderar att blanda samman rädslans struktur såsom den uppträder med frågan huruvida enskilda individer faktiskt upplever rädsla. Jovisst har det gjorts undersökningar som visar en ökad rädsla. Men är det bevis för att rädslan har tagit oss i besittning? Skulle samhället fungera utan tillit? Skulle vi våga köra bil? Äta annan mat än egenproducerad? Cykla utan hjälm? Allt detta är irrationellt om vi bokstavligen trodde på larmrapporterna. Även om vi säger oss vara mer rädda så visar vi det inte nämnvärt i våra livsmönster. Den intressanta frågan är snarare för vilka det finns ett intresse av att framställa människor som rädda. Baumans tes är att det finns starka kommersiella krafter för att etablera bilden av räddhågsna människor. Svendsen menar att vi i riskkulturen förlitar oss på experterna samtidigt som vi är kritiska till giltigheten i deras slutsatser.

När rädslan ökar får politiker visa sin handlingskraft. Forskare får status genom att finna bot mot hot. Religiösa företrädare får bistå med andlig kompetens och tröst. Terapeuter får legitimitet genom att ge professionaliserad krisbearbetning. Ju räddare vi är och ju fler risker som kartläggs, desto större behov kalkyleras vi ha av experterna.

Ett gemensamt analysgrepp hos Bauman och Svendsen är att fundera över döden och sekulariseringen som två fenomen vilka har betydelse för den moderna människans rädsla. Här finner Svendsen i korthet att vetenskapen har ersatt religionen, men att vi i vår tid ändå tycks ha en religiöst liknande tilltro till vetenskapens frälsande egenskaper. Naturen är avmystifierad och allt tycks rationaliserbart. Svendsen drar dock inga slutsatser av denna iakttagelse utan diskuterar främst hur fenomenen framträder kulturellt i exempelvis film och litteratur.

Bauman ägnar döden och sekulariseringen större utrymme. Tron på Guds ingripande i världen och löftet om ett evigt liv gav människan ett trygghetsperspektiv på katastrofer, smärta och ångest som moderna sekulariserade individer inte kan ersätta med vetenskap. Katastroferna kunde Gud anklagas för. Lidandet kunde ges en mening, om än oförklarlig. Livet var existentiellt iscensatt som något betydelsefullt och inte enbart hänvisat till slump eller naturlagar. Människorna kunde frukta Gud. Känna rädsla för Guds vrede eller längtan efter Guds kärlek i det memento mori som tron sporrade till. Genom sekulariseringen har vi dekonstruerat döden, menar Bauman. Vi har gjort döden permanent istället för det eviga livet. Därmed har ”dödens destruktiva kraft” ökat dramatiskt. Döden är rädslans yttersta förklaring och i den ­moderna sekulariserade kulturen får ­enligt Bauman rädslan grepp om männi­skan eftersom döden är detsamma som slutet. Det är denna rädsla som manipuleras för kommersiella syften, genom prognoser om livshotande risker.

Jag funderar över vilka rädslor jag själv har. Och så funderar jag över hur jag kan skydda mig på bästa sätt. Den största rädslan i min lilla värld är att genom döden förlora dem jag älskar. Men mot döden kan jag inte skydda mig trots att riskanalysen är hundra procent säker. Ett av de starkaste hoten jag personligen upplever i den stora världen är när vi begränsar vår frihet och vårt ansvarstagande mer än nödvändigt. Att vi får tysta samhällen av självcensur. Att vi blir så rädda för smärta att vi inte vågar leva. Att vi förlorar tilliten till andra än dem vi verkligen känner. Om dessa rädslor skulle dominera vår tillvaro så skulle det vara en rädslans kultur som inte vore värd att försvara. Den kunde lika gärna få gå under. Jag tror inte att vi befinner oss där, men jag är övertygad om att de symptom som Bauman och Svendsen diskuterar är angelägna att ta på allvar.

▪ Susanne Wigorts Yngvesson

Susanne Wigorts Yngvesson Susanne Wigorts Yngvesson är lektor i etik vid Teologiska högskolan och forskare vid IOA, Ersta Sköndal högskola i Stockholm.

Artikeln är tidigare publicerad i Svenska Dagbladet.

Dela den här artikeln: