Räls

[120924] Två före detta ensamkommande flyktingbarn är huvudpersoner i Räls. Det är författaren och journalisten Elisabeth Åsbrinks debut som dramatiker. Man skulle kunna kalla pjäsen för en dramadokumentär. Den bygger på autentiska berättelser och historiskt material, som författaren samlade inför skrivandet av Och i Wienerwald står träden kvar – boken om en judisk flyktingpojke från Wien, som 2011 vann Augustpriset för bästa fackbok.

Räls är full av fantastiska repliker, där historiska fakta och psykologisk gestaltning smälter samman till en berättelse som inte bara är gripande utan också ger stoff till funderingar om flyktingmottagandets tillkortakommanden när det gäller barn – inte bara för sjuttiotre år sedan, utan också idag.  Föreställningen blir minnesvärd tack vare Dag Malmbergs och Sara Wikströms fantastiska rollprestationer som Emil och Alice – två äldre svenska medborgare som träffas av en slump, och upptäcker att de har ett gemensamt förflutet: de skickades med samma tåg från Wien till Sverige för sjuttiotre år sedan – alldeles innan krigsutbrottet. De var judiska barn, som i nåder togs emot av Sverige, på villkor att deras föräldrar inte skulle följa efter…

Ansiktsskiftningarna och samspelet mellan dessa två personer som bär alla sina åldrar inom sig. Misstänksamhet, bitterhet, vädjan, förståelse och ömhet – allt får vi vara med om, under drygt en och en halv timme.

Sanningen gör ont. Och minnet gör ont. Övergivenheten gör ont. Nu är det enda som finns kvar föräldrarnas gamla brev, med alla deras krav på sina övergivna barn: de kräver noggranna beskrivningar av det nya livet. De kräver att barnen skall vara friska och lyckliga. Medan de själva hotas av utrotning. Och nu är barnen gamlingar. Hela livet har de ansträngt sig, men kraven kvarstår.

På de vita skärmarna bakom skådespelarna projiceras bilderna av räls, av en tågresa genom Europa. En evighetslång tågresa, för den som flytt ett dödshot och ständigt tvingas passera dem som blev kvar på perrongen.

Tre berättare, eller historieskrivare, finns också med på scenen. Deras närvaro är en aning förvirrande. Vilket förstärks av deras inbördes tjafs och blinkningar till publiken… Efteråt läser jag att de gestaltar författaren. De läser ur historiska protokoll, från samtal mellan organisatörerna av judeutrotningen. Vi möter en autentisk retorik, där vi steg för steg får följa hur man avhumaniserar sina medmänniskor och förvandlar dem till en samling störande element som skall elimineras.

När berättarna slutar tjafsa och istället läser får vi möta starka texter, som också på ett hemskt vis blir allmängiltiga och aktuella. Jag funderar över den naiva uppfattningen att Migrationsverket kan bedöma flyktingbarns behov och att vi som utgör det svenska samhället därför inte har något ansvar för att med alla medel sörja för dessa våra allra minsta och sårbaraste medmänniskor…

/Kajsa Öberg Lindsten

 

Författarinnan Elisabeth Åsbrink utgav 2011 boken Och i Wienerwald står träden kvar, som handlar om judeotrotningens början – om detta gruvliga, som vi gärna vill förtiga. Då, på 1930-talet, kändes detta långt borta, såsom något som inte berörde oss. Inte kunde väl civiliserade människor uppföra sig på det här sättet – Goethes, Schillers och Beethovens landsmän, bärare av en hel kultur?

På det sättet resonerade också tyskarna själva: Det kan väl inte vara oss, fredsälskande idylliker, familjemänniskor, ordentliga och ordhålliga samhällsmedborgare, som man är rädda för? Skulle vi gudfruktiga, slipsbärare med hatt och galoscher utgöra en fara för våra medmänniskor?

Sen gick allt så fort – nazisterna organiserade sig med tysk effektivitet. Om bland annat detta handlar den pjäs som Elisabeth Åsbrink vaskat fram ur sitt material – brev, anteckningar och intervjuer med dem som var med. Det har blivit en rörande, berörande, stillsam föreställning, kring Sara Wikström och Dag Malmberg, som två judiska barn som överlever kriget i Sverige. Båda skådespelarna ger övertygande uttryck för den förlust som livet blev, medan träden blommade i Wienerwald.

Erik Ståhlberg visar som vanligt vilken känslig och nyanserad regissör han är. Riktigt gamla göteborgare kan tänka på Helge Wahlgren.

/Åke S Pettersson

▪ Åke S Pettersson/ Kajsa Öberg Lindsten

av Elisabeth Åsbrink

urpremiär på Folkteatern Göteborg, Vita Scenen, 22 september 2012

Regi: Erik Ståhlberg

Scenografi och kostym: Lisa Hjertén

Ljus, video och projektioner: Ludde Falk

Komposition/ljudbild: Dan Andersson

Mask och peruk: Linda Bill

Koreografi: Peter Svenzon

På scen: Dag Malmberg, Sara Wikström, Viktoria Folkesson, Lars Magnus Larsson, Lena Birgitta Nilsson

Kategorier
Dela den här artikeln: