Privata lösningar föder otrygghet

Sveriges välfärd på fallrepet?

[121108] Hur har vi, det svenska folket, kunnat låta oss luras att acceptera utförsäljningen av våra gemensamma tillgångar? Samtidigt riskerar  vi att förlora samhällets verkliga resurs: samarbetsförmågan.

Vilken värld lever dagens yngre människor i? Vad har de för föreställningar om samhället och om världen? Jag förstår det inte men så kommer jag att tänka på vad jag fick höra under 90-talet. Jag lyssnade då med stigande förvåning när studenterna, vid universitetet där jag undervisade, berättade för mig hur det hade varit i Sverige i min ungdom. Jag häpnade över påståenden om att vi ju levde i en ren DDR-stat, hur vi inte hade haft någon frihet och hur eländigt det var när staten bestämde allt åt oss. Varifrån hade de fått denna vanföreställning?

Jag behöver förstås inte påpeka att jag inte kände igen mitt ungdoms Sverige, mitt 50- 60-och 70-talssverige i den här bilden. Vi äldre, 40- och 50-talister levde vår ungdom i ett samhälle som var genomsyrat av optimism. Allting blev bättre och skulle bara bli ännu bättre. Människor fick mer pengar, mer fritid, fler möjligheter. Min generation kunde studera på högskolor och universitet, om hågen stod åt det hållet, eller välja vilken annan utbildning vi ville. Vi reste ut i världen, vi liftade genom Europa, reste ibland ännu längre bort. Vi kunde ta sabbatsår från studierna och testa arbetslivet en tid, eller för att vidga våra vyer med resandet, alltihop sådant som våra föräldrar aldrig ens hade kunnat drömma om när de var unga. Visst klagade vi på samhället, visst protesterade vi mot de orättvisor som fortfarande fanns och vi engagerade oss också för olycks- och krigsdrabbade människor i fjärran länder. Vi var ingalunda nöjda med vad vi hade och hur världen såg ut men jämför vi med villkoren för dagens unga människor så hade vi det betydligt bättre. Vi hade inte färre utan fler och friare valmöjligheter, inte minst för att det alltid fanns arbeten åt oss. Vi behövde aldrig oroa oss för vår omedelbara försörjning.

Vad solidaritet och kollektiv kamp kunde åstadkomma

Det torde stå klart för allt fler idag att den nyliberala politiken och de konservativa partiernas fragmentiserade samhällssystem inte fungerar, varken på kortare eller på längre sikt. De privatiserade delarna inom infrastrukturen fungerar dåligt. Tågeländet har blivit en följetong, så illa som dagens fragmenterade järnväg fungerar fungerade inte järnvägen när vi var unga. De privatiserade skolornas (och här beter sig numer de kommunala skolorna som de privatägda) resultat blir allt sämre. Ekonomin fungerar illa, arbetslösheten stiger alltmedan de kvarvarande anställda i det som finns kvar av vårt tidigare offentligt ägda välfärdssystem, men även de privatanställda, går på knäna eller in i väggen. Det faktum att de privatiserade samhälleliga verksamheterna fungerar dåligt tvingar fram alltfler statliga kontrollsystem. Därmed erkänner man indirekt att det som skulle fungera så bra bara det privatiserades inte alls blev så bra.

Hur har svenska folket kunnat låta sig luras att acceptera detta hysteriska utförsäljande av våra, det svenska folkets gemensamt ägda verksamheter? Hur kunde våra, fyrtiotalisternas barn sälja ut allt det vi och några tidigare generationer slet ihop till dem. Har vi inte förklarat för dem att det mesta blir både billigare, bättre och effektivare om det utförs av oss själva, utan privata vinstmaximerande mellanhänder?

Vet de unga idag ingenting om vad som hände i landet, ja i hela Europa, för omkring 150 år sen, då när de fattiga och egendomslösa slöt sig samman för att skapa bättre levnadsförhållanden för alla i samhället. Då när de bildade fackföreningar för att tillsammans kämpa för bättre löner för det arbete de utförde åt kapitalägarna. Då när de kämpade för allmän och lika rösträtt. Då när de gemensamt bildade politiska partier för att försöka förändra samhället så att det skulle bli mer jämlikt. Då när de bildade konsumtionsföreningar för att slippa betala stora vinster till de rika köpmännen. Då när de startade studiecirklar för att bilda sig och skapade sina bibliotek för att göra det möjligt för många fler människor att läsa böcker. Då när de kämpade för bättre utbildning för alla för att de visste att kunskap är makt. Kort sagt, då när de började agera kollektivt för att de insåg att ensam inte är stark och för att de insåg att om de kämpade tillsammans skulle de kunna få det bättre allihop, inte bara behöva slita ihop rikedomar till de redan rika för att själva tvingas leva i eländig fattigdom.

Vet de inte, att när det socialdemokratiska partiet kom till makten, under första halvan av 1900-talet, började en omdaning av det svenska samhället, från ett omänskligt klassamhälle med stor nöd och fattigdom för det stora flertalet till ett välfärdssamhälle där de allra flesta fick del av den välfärd som producerades. Man skapade allmänna, det vill säga statligt organiserade försäkringssystem, som alla betalade till, så att alla skulle ha en trygghet om de blev arbetslösa eller sjuka och när de blev gamla. Staten, genom våra förtroendevalda tog ansvar för utbyggnaden av infrastrukturen, som är nödvändig för att ett samhälle ska blomstra. Det tjänade alla på för staten det var ju vi själva. Skatterna kom oss alla till del, och gav oss bästa möjliga utdelning.

Infrasystem byggs för användbarhet under lång tid och kapitalägare är sällan intresserade av att bygga sådant som inte ger en snabb ekonomisk utdelning. Idag har finanssystemets urartning dessutom lett till krav på omedelbar avkastning. De stora infrasystemen blir avgjort mer effektiva om de planeras centralt och dessutom blir de billigare. Det är inte förnuftigt att en krösus bygger en liten järnvägssnutt här och en annan en där. Detta kom politiker på redan under senare halvan av 1800-talet. Dessa infrasystem är alltså naturliga monopol. De har byggts upp och ägts av några generationer svenskar under dessa 150 år. När man idag säljer ut systemen, utan att ha frågat svenska folket om det vill sälja ut sin egendom, då bestjäl man folket, omfördelar landets rikedom och tillgångar till de rikaste och bäddar för ett samhälleligt förfall.

Man byggde förstås också ut skolväsendet och förstatligade det för att alla skulle få samma och goda utbildning. Alla skulle ges en chans att skaffa sig yrkesutbildning eller ägna sig åt högre studier och senare tillkom också möjligheten för alla att skola om sig som vuxna, nämligen Komvux, om de hade hamnat fel tidigare, om de hade blivit arbetslösa eller skadat sig så att de behövde kunna arbeta inom ett annat område.

Det kollektiva agerandet ledde alltså så småningom till ett samhälle som var avsevärt mycket bättre för de flesta. Den som idag tror att samhället hade varit bättre för de flesta av oss om våra far- och morföräldrar inte hade drivit fram kollektiva, d.v.s. statliga, gemensamma lösningar på många samhällsproblem, som fattigdomen, att alla inte fick adekvat sjukvård och de flesta inte fick en acceptabel utbildning, har gått på världens mest bedrägliga lögn, en lögn som endast de allra rikaste och mäktigaste tjänar på. För denna grupp är den moderna nyindividualismens gladiatorsamhälle, det ohejdade konkurrenssamhället, den bästa och enda garantin för att de inte förlorar sin makt.

Inga makthavare kan i längden behålla sin makt med enbart våldsmetoder. Istället måste de lyckas få samhällets medborgare att tro att den orättfärdiga maktfördelningen och ojämlikheten endera är naturlagsenlig och ofrånkomlig eller att den är det bästa tänkbara samhällslösningen. Indoktrineringen i att så är fallet har de rika lyckats mycket bra med de senaste 25 åren. Idag ska man vara närmare femtio år för att veta och minnas hur det var i Sverige, i den socialdemokratiska välfärdsstaten, och de som vet hur det var förra gången man förde samma individualistiska, liberala ekonomiska politik som idag, min generations föräldrar och far- och morföräldrar, är redan döda.

Jag vet inte riktigt vilken frihet dagens unga människor anser att de har som vi inte hade? Skulle vara rätten till abort kanske, och att leva öppet som homosexuell, och det är givetvis framsteg att bådadera är möjliga idag men det var inte statens fel att dessa friheter inte förelåg då. Det handlade om djupt rotade kulturella föreställningar som det tog tid att frigöra oss från men frigörelsen kom, och den kom redan före den stora privatiseringsvågen. Den socialdemokratiska staten försökte inte hindra de här framstegen. Hindret låg istället hos medborgarna själva. Den största friheten av dem alla, möjligheten att få arbete när man behövde ett sådant, den har dagens unga människor inte.

Egoismens evangelium

Jag skrämdes ännu mer mot slutet av 90-talet, när studenterna på mina kurser började förklara att vi alla var egoister av naturen. Jag protesterade och menade att vi i grunden var hjälpsamma och samarbetsinriktade. Då förklarade studenterna för mig att egoismen inte bara var dålig för den ledde också till att vi hjälpte varandra – men givetvis med baktanken om att bli hjälpta själva när vi behöver stöd. Det här var återkomsten av den människosyn som dominerade och styrde politiken vid tiden före de två världskrigen, samma idé som konservativa människor hyste på 1700-talet och som dominerade samhället fram till slutet av 1800-talet: ”Människan är människans varg”. Först med framväxten av socialismen börjar många människor tänka i andra banor och tro på en annan människosyn, de banor och den människosyn som skulle bädda för byggandet av välfärdsstater så småningom.

Varje politisk ideologi, varje politiskt system grundar sig på och legitimeras av en människosyn. Den människosyn som låg till grund för min ungdoms socialdemokratiska samhälle sade att människan är en social varelse med en inneboende vilja att samarbeta och att ta ansvar för det gemensamma bästa. Denna människosyn har idag indoktrinerats bort och istället ska vi återigen tro på den egoistiska människan och bygga samhället utifrån denna vanföreställning.

Timbrohögerns propaganda hade, förstod jag när jag hörde studenternas åsikter om vår inneboende egoism, varit otroligt effektiv. Eller var det kanske redan de relativa betygen, som infördes i slutet av 60-talet, som hade gjort unga människor till offer för gladiatormentaliteten: ”Det är du eller jag – som får femman, alltså vill jag inte hjälpa dig.” Hur som helst, med den människosynen som detta betygssystem fostrade upp den yngre generationen i var landet väl berett för det genomgripande systemskifte som borgerliga partier önskade sig, med privatiseringar och med allt sämre ekonomisk trygghet för de arbetande människorna och för en tillbakagång till tiden före arbetarnas kamp för bättre levnadsförhållanden för alla.

Istället har vi fått tillbaka egoismens evangelium som arbetarrörelsen bekämpade.  Nu är det den liberala konkurrensideologin som gäller, som vilar på två grundföreställningar om människans natur:

Första axiomet: Alla människor är i grunden egoister och bara beredda att arbeta för den egna vinningen.

Andra axiomet: Människor är olika intelligenta.

Konsekvensen av dessa axiom för samhällsorganiserandet: Eftersom ingen är beredd att använda sin intelligens för allas bästa, måste vi betala de intelligentare människorna mer än de mindre intelligenta människorna. Mer lön till de mest intelligenta får dem att använda sin intelligens så att vi alla kan få glädje av den, trots deras egoism (vi ser följdriktigt hur Björklund steg för steg inför den gamla utsorteringsskola som fortfarande var gängse när vi var unga, nu ska återigen bara de rikaste barnen få en god utbildning).

De högre lönerna ska delas ut till dem som liberaler och libertarianer anser vara mest intelligenta och de låga till dem som inte är så intelligenta. Detta talar de borgerliga luddigt om som ”större lönespridning”. Sänkningarna av ersättningarna från de sociala försäkringarna handlar just om detta, att återigen sänka lönerna för dem överklassen anser vara det dumma folket, majoriteten alltså.

Så hur är det med egoismen? Är vi alla egoistiska av naturen och innebär egoism också hjälpsamhet? Jag frågade studenterna, som ansåg det och som protesterade när jag hävdade att vi istället är väldigt samarbetsinriktade och hjälpsamma av naturen, om de verkligen sade: Igår var jag väldigt egoistisk, jag hjälpte Olle att flytta hela dagen”? Det sade de givetvis inte. Till vardags använde de alltså ordet ”egoism” i samma betydelse som vi äldre. Det egoismbegrepp studenterna hänvisade till när jag invände mot att vi alla är egoister, härstammar från sociobiologin där det hävdas att alla varelser är egoister, agerar endast för sin egen vinning och för den egna överlevnaden. Men, betonar sociobiologer samtidigt, egoismen är inte bara dålig för den resulterar också i att vi hjälper varandra – för att själva få hjälp tillbaka alltså. Det här är emellertid en definition på begreppet ”egoism” som gör ordet meningslöst.

Med ”egoism” har vi tidigare, och fortfarande i daligt tal, alltid menat handlingar som skadar andra, och ofta också med innebörden att den agerande är medveten om de negativa konsekvenserna för andra av hans eller hennes agerande men struntar i dem. Det vardagliga begreppet ”egoism” definieras alltså av konsekvenserna för andra människor av olika handlingar. Människors beteenden bedöms här utifrån vad de gör mot sina medmänniskor, ont eller gott, och inte utifrån en metafysisk idé om en inneboende, icke-observerbar egenskap eller drift, som är vad sociobiologerna talar om. Den egoism de hänvisar till kan manifestera sig i vilket beteende som helst, bra eller dåligt sådant för andra det spelar ingen roll det är egoismen som driver oss oavsett vad vi gör.

Om vi nu gör allt vi gör för att överleva blir ordet ”egoism” synonymt med ordet ”överlevnadsdrift” och omfattar då alla beteenden från att teckna och läsa till att arbeta i butik, sjunga, spela fotboll eller odla jorden. Ordet förklarar därmed allt och samtidigt ingenting. Det ger ingen insikt om varför vi gör vad vi gör eller vad det vi gör resulterar i, för oss själva eller för andra. Uttrycket ”vi är ju alla egoister av naturen” blir i den här sociobiologiska betydelsen en innehållslös och helt ointressant meningslöshet. De här studenterna var inte medvetna om att de i praktiken använde ordet ”egoism” i två helt olika betydelser, den vardagliga betydelsen och den sociobiologiska betydelsen och att de omedvetet gled mellan dessa betydelser.

Begreppet ”egoism” i meningen ”jag bryr mig bara om mig själv och struntar i om andra far illa av mina handlingar”, är ovärderligt för den nyliberala propagandan. Dels friskriver det de verkliga egoisterna, de där som är beredda att kliva över lik för den egna vinningen och som alltid anser att de själva är mer värda än alla andra, från ansvar för sina handlingar. De kan inte klandras för att de skadar andra: ”Vadå? Det är ju bara naturligt att bete sig så här. Det gör ju alla, vi är ju alla egoister av naturen” Dels kommer det vardagliga begreppet ”egoism”, om det läggs till grund för samhällsbyggandet, att resultera i en politik som driver fram ojämlikhet mellan människor och acceptans för allt egoistiskt agerande, tom av dödande för de egna intressena, för vem kan klandras för att man är människa, alltså egoist? Sociobiologer har här, med sin meningslösa definition av begreppet, gjort den här föreställningen skenbart vetenskaplig fast deras begrepp är meningslöst genom att människor blandar samman de båda begreppen och tror att vetenskapen har bevisat att vi alla är egoistiska av naturen.

Konsekvenserna av den här människosynen är förfärliga. Om vi alla endast kämpar för att roffa oss för oss själva och struntar i andra, inte vill vara med och betala skatt för välfärden, då får vi ett fullkomligt omänskligt samhälle, då skapar vi oss ett gladiatorsamhälle. Det är du eller jag som får vara kvar på jobbet, som får favörerna, som belönas mer än den andre. Detta samhälle skapar vi oss automatiskt om de flesta av oss tror på egoismens evangelium för då börjar vi till slut misstro alla människor. Ett samhälle där alla misstror alla andra bryter garanterat samman förr eller senare. För att vi alls ska kunna upprätthålla ett samhälle måste de flesta av oss lita på att de andra inte medvetet vill skada och lura oss hela tiden. Då får människor inte ens tro att risken för att andra ska gå in för lura eller skada oss är stor.

Sanningen om människans natur är att människan just är en i grunden social varelse, en som förmår och vill samarbeta med andra människor och denna vår grundläggande natur är förutsättningen för allt människan har skapat och utvecklat. Utan samarbetsförmåga och samarbetsvilja hade vi fortfarande klättrat i trän och levt ur hand i mun av det som naturligt växer omkring oss. Utan samarbetsförmåga hade vi inte haft den teknologi vi har och inte de samhällen vi har. Somligt samarbeta har visserligen skett under tvång, men inte ens det hade varit möjligt om vi varit genuint egoistiska varelser av naturen.

Den mördande konkurrensen

Ett annat begrepp som vi alla ska lära oss idag, och alldeles för många redan har lärt sig betrakta som något gott är ”konkurrens”. Konkurrens, får vi ständigt höra, gör alla verksamheter mer effektiva och därför leder den till lägre priser för oss konsumenter. Alltså ska alla acceptera att ständigt konkurrera med alla andra. Företag ska konkurrera med varandra, individer ska konkurrera med varandra och de som inte klarar sig i konkurrensen är mindervärdiga människor och förtjänar inte någon välfärd.  Skolor ska konkurrera om elever, de med bästa resultaten, alltså de bästa betygen, får flest elever och kan växa. Nu ska lärare också konkurrera sinsemellan. De med bästa resultaten, alltså med elever med de bästa betygen, ska få högre löner än andra lärare. Vi ska dessutom kontrolleras hela tiden och hela livet för att det ska gå att utvärdera vad vi är värda.

För att vi ska konkurrera mer effektivt ska vi ständigt vara rädda och stressade. Då anstränger vi oss mer, tänker makthavarna sig, fast det säger de inte till oss, bara till varandra. Deras metod är ”management by fear och stress”. Varje arbetsplats ska alltid vara underbemannad för att tvinga människor att arbeta mer och effektivare. Detta fungerar inte i längden. Sanningen är att ständig stress och ängslan att inte hinna med arbetet, att förlora det, att bli sjuk och tvingas göra sig av med allt man äger, kväver kreativiteten och gör människor mindre effektiva. Dessutom bryter en ständig och aldrig avtagande stress ner varje biologiskt system till slut, och människan är ett biologiskt system. Vi tål stress en tid men inte hela tiden. Vi måste få perioder av lugn och möjlighet till återhämtning för att inte bli sjuka och vi måste känna trygghet hela tiden, även under stressperioder, för att fungera optimalt. Får vi inte det blir våra liv till slut betydligt kortare.

Åter till ett medeltida klansamhälle

Det finns om vi ser till ytterligheterna, två helt motsatta sätt att organisera ett samhälle på. Endera får var och en ta vara på sig själv, själv betala för vad han/hon behöver av utbildning, sjukvård, äldrevård etc., som liberaler och libertarianer förespråkar, eller så har man en gemensam välfärdsstat där alla, via skatterna, är med och betalar till dem som behöver utbildning, sjukvård, pensioner eller annat ekonomiskt stöd.

I det egenfinansierade samhället blir alla människor beroende av att endera tjäna väldigt mycket pengar själva, vilket av naturliga skäl endast en mycket liten del av befolkningen kan göra, eller beroende av medmänniskorna i omgivningen, i första hand av släkten, i andra hand av grannar och vänner. I princip innebär detta ett klansamhälle, vilket är vad vi ser i det vi kallar u-länder.

När Reinfeldt nu säger att de som inte klarar av att arbeta på grund av sjukdom eller som blir arbetslösa (på grund av en politik som handlar om att vi ska ha en viss arbetslöshet, fast det senare berättar han inte förstås), får förlita sig på släkten för sin försörjning då avslöjar han att vi nu är på väg in det medeltida klansamhället igen.

Att vara ekonomiskt beroende av släkten innebär alltid underkastelse under släktens krav och innebär inte alls det frihetens samhälle som många av dagens yngre människor tycks tro. Man måste hålla sig väl med pappa eller mamma, så att de är villiga att ställa upp när man behöver deras stöd och ekonomisk hjälp. Man måste hålla sig väl med moster Agda, som är den i släkten, familjen, som har pengar etc. Vidare måste man vara beredd att själv ställa upp med pengar och stöd för andra i släkten eller familjen som behöver sådant, vilket kan bli väldigt dyrt. För de allra flesta innebär detta en betydligt mindre individuell frihet än den statliga välfärdsmodellen som vi nu håller på att lägga bakom oss och som med ett föraktfullt uttryck har kallats ”den sociala ingenjörskonsten”, precis som om inte varje samhällsorganiserande är en sådan konst, konservativ eller socialistisk.

De allra flesta behöver någon gång ekonomiskt stöd, för de flesta av oss blir sjuka någon gång i livet, somliga allvarligt sjuka. I det senare fallet räcker aldrig en vanlig lön för att betala för den vård som krävs. I det helt egenfinansierade samhället blir därför många människor utan vård, även om de är i starkt behov av sådan och även om släkten kan bidra till en del av kostnaderna så kan en vårdkrävande sjukdom kosta så mycket att de flesta inte klarar av att få fram pengar till den. Istället dör de kort och gott, medan endast de rikaste kan köpa sig den vård de behöver.

Det är dessutom en myt att den statligt organiserade välfärdsmodellen som Socialdemokraterna, i strid mot de borgerliga partiernas önskemål, byggde upp mellan åren 1945 och 1976 innebar en frihetskvävande kollektivism. Istället var detta samhälle det för individerna verkliga frihetens samhälle.

Genom de offentliga försäkringarna, som alla betalade till via skatten och som handlade om självkostnadslösningar, blev varenda person så småningom oberoende av sina familjer, och till en relativt sett låg kostnad. Ingen kunde pressa någon annan till något med hot om utebliven ekonomisk hjälp i fall av behov. Hjälpen till den behövande garanterades av en opersonlig byråkrati som inte brydde sig ett dugg om om man gifte sig med en person som släkten ogillade, om man utbildade sig till något som pappa och mamma inte gillade, om man levde ett liv som släkten fördömde. Uppfyllde man lagens krav för erhållande av ekonomiskt stöd, ofrivillig arbetslöshet, sjukdom, studiehjälp etc. då fick man ett sådant. Friare, som individ, än så, kan ingen människa bli som inte är multimiljardär och det blir, som sagt, aldrig mer än en mycket liten del av en befolkning.

Egoismens och egenfinansieringens konkurrenssamhälle, som man bygger åt oss idag, är alltså ett otryggare samhälle och ett samhälle som erbjuder mindre individuell frihet för majoriteten av befolkningen än det socialdemokratiska välfärdsamhälle vi lämnar bakom oss. När det sägs att vi inte har råd med det gamla välfärdssamhället längre måste man skämta. Sanningen är ju att Sverige som nation aldrig har varit så rikt som idag. Om man hade råd att ta ansvar för varandra för 50-35 år sen, när landet var betydligt fattigare, så är det klart att man har råd även idag – om viljan och insikten finns.

▪ Kerstin Berminge