Dags för kollektiva lösningar?

Sveriges välfärd på fallrepet?

[121108] bokomslagDet är den 1 november 2012 och på Dagens Nyheters debattsida skriver socialminister Göran Hägglund om det som kommit att kallas valfrihet i välfärden och hur denna hotas av de förslag till regleringar och kontroll som Socialdemokraterna föreslagit för att förhindra att skattepengar hämtas ur de privata välfärdsföretagen och blir vinster i riskkapitalbolag.

Göran Hägglunds artikel är värd att begrunda, inte för de argument och ståndpunkter som framförs, de är väl kända och helt förutsägbara med tanke på vem avsändaren är. Hägglund ställer vad han ser som två extrema motpoler mot varandra, den enskilda människans valfrihet, som han förespråkar, emot ett av politiker reglerat välfärdsutbud, vilket han ser som ett utslag av kvardröjande sjuttiotalsradikalism inom en för övrigt hjälpligt pragmatisk socialdemokrati.

Men den valfrihet han tänker sig är alltid begränsad till det utbud som föreligger. Man kanske skulle vilja välja att tillbringa sin ålderdom i ett av pensionärsreservaten i Florida, men det går ju inte, man kan inte ens välja att bo i en behaglig miljö på Österlen. När det gäller vård på ålderns höst är man kanske inte ens kapabel att välja, och då infinner sig en intressant omständighet, nämligen att vårdgivaren väljer. I det fallet kan man alltså mycket väl föreställa sig att det privata vårdföretaget säger att du, skröplige åldring, är alltför skröplig och vårdkrävande för att vi ska kunna ta hand om dig, så du får gå till den kommunala vårdinrättning som måste ta emot dig. Är detta illvilligt förtal? Knappast. Den fria etableringsrätten för vårdcentraler och vårdvalet i Stockholm har visat hur privata vårdcentraler överetableras i områden som Östermalm och Vasastaden medan förortområdena får klara sig med ett mycket glesare utbud.

Den valfrihet som Göran Hägglund förespråkar är alltså minst lika mycket en valfrihet för vårdföretagen att välja patienter som för patienter att välja vårdgivare. Göran Hägglund gör nu som alltid en poäng av att det inte bör vara politiker som bestämmer var en människa ska få vård och vilken kvalitet vården ska ha. Vad han väljer att bortse ifrån är att politiker inte är födda sådana, utan att de just det väljs. Och att de innan de eventuellt blir valda, förväntas redovisa vilken politik de avser att bedriva, på vårdområdet såväl som på andra.

Det finns skäl att oroa sig för demokratins möjligheter att göra skillnad när partierna trängs för att hamna mitterst i den politiska fåra som mest kan tänkas tilltala den befolkning i de större städernas gentrifierade innerstadsområden som gynnas, ofta otillbörligt, av genomslaget för individualistiska och privata lösningar på välfärdsområdet, men lösningen på det problemet är inte mindre utan mer politik.

Den barrikad som Göran Hägglund försvarar är inte byggd för att säkra enskilda människors rättigheter, utan för att försvara ett system genomsyrat av marknadstänkande på alla livets områden, med andra ord ett kapitalistiskt system, där vinstintresset är en primär drivkraft för alla företag, också de på välfärdområdet som får sina inkomster från skattepengar som de förkättrade politikerna styr över, vilket onekligen är en begränsande faktor för de val som Göran Hägglund vill ska vara fria. Även Göran Hägglund måste alltså, åtminstone tills vidare, acceptera att valfriheten har ganska snäva och politiskt definierade ekonomiska ramar som på ett ytterst påtagligt sätt begränsar den frihet han säger sig värna.

Är det något som varit en gemensam ståndpunkt för så gott som hela det politiska fältet från cirka 1989 är det att socialismen som idé och praktik är passé, och ännu mer så, om möjligt, kommunismen. De stora socialdemokratiska partierna hade redan släppt alla tankar på ett socialiserat näringsliv, löntagarfonderna i Sverige var väl en senkommen sista suck, men också de kommunistiska partierna reformerarades till allmänna välfärdspartier och övergav efterhand det klasstänkande som egentligen motiverade deras existens, varefter de så småningom dog ut eller förminskades till ointressanta fragment, helt utan möjlighet att vinna anhängare eller röster i val.

Den borttynande kommunismen bildar bakgrund till den diskussion som Tariq Ali för i sin nyutkomna bok Vad var kommunismen? En kritisk betraktelse. Tariq Ali är en inflytelserik vänsterdebattör som bland annat varit redaktör för den respekterade idétidskriften New Left review. Han är, till skillnad från väldigt många andra debattörer med synpunkter på Marx och marxismen, insatt i vad Marx faktiskt skrev, vilket inte alls betyder att han är en okritisk apologet och förespråkare för marxistiska idéer, vilket var det sista Marx själv önskade sig. Han betraktade den kritiska medvetenheten och debatten som en förutsättning för den samhällsutveckling han önskade se, och därmed är det också sagt att så gott som inga av de kommunistiska stater som uppstod och försvann under 1900-talet egentligen var marxistiska. ”Marxism” var ju för övrigt också något som Marx själv tog avstånd ifrån.

Man kan ju fråga sig om det är någon som helst mening med att skriva om Marx idéer och samhällsanalys i en tid där allt som har med socialism och kommunism att göra tycks ligga helt utanför den diskurs i vilken samtidens politiska förutsättningar och villkor hör hemma. Tariq Ali påpekar att året efter den senaste omfattande ekonomiska krisen år 2008 var Marx Kapitalet den näst mest sålda boken i Storbritannien. Det fanns tydligen ett starkt behov av att närmare förstå hur det kapitalistiska systemet fungerar. Tariq Ali varvar historiska skeenden med citat som visar hur långt från Marx till exempel det stalinistiska Sovjetunionen befann sig, men han kan inte komma ifrån att det fanns inbyggda svagheter i Marx föreställningar om hur ett kommunistiskt samhälle skulle åstadkommas som gjorde det möjligt att i kraft av hans teorier inrätta den proletära diktatur som blev så förödande för både personlig frihet och tankefrihet.

Samtidigt ryms i den marxistiska analysen en dröm som förmodligen aldrig kan släckas om ett jämlikt och rättvist samhälle med stor frihet och utan rovdrift på natur och människor. Det är väl också det som är orsaken till att Tariq Ali alls skrivit boken, det är ju precis som han säger så att kapitalismen har misslyckats ett antal gånger och dessa misslyckanden har inte på något sätt bidragit till att öka den sociala rättvisan eller medfört en jämnare fördelning av ekonomiska tillgångar.

För närvarande är både EU och USA i kris, och även om inga totala sammanbrott ägt rum än så kan de inte uteslutas. Kan euroländerna inte rädda den gemensamma valutan samtidigt som arbetslösheten ökar och den sociala oron med den kan mycket hända som betraktats som otänkbart. Det är dock svårt att se hur något av de sklerotiska gamla socialist- eller kommunistpartierna skulle kunna kapitalisera på en sådan oro, i synnerhet inte som all diskussion med marxistiska förtecken länge varit utesluten ur samhällsdebatten. Det betyder kanske också att nymarxistiska rörelser skulle få det svårt att bli breda politiska alternativ. Ett betydligt dystrare scenario men kanske mer troligt är att i en sådan situation en rörelse som bekänner sig till ett kapitalistiskt system men förenar den bekännelsen med en extremt disciplinär och estetiskt förförande samhällsordning, dvs fascismen, skulle få en nytändning.

När det gäller USA kan förmodligen ytterligare bostadslånekriser uppstå och arbetslösheten kan stiga till nivåer som inte är möjliga att hantera i ett system där de sociala skyddsnäten är glesa när de inte är helt obefintliga. En åldrande och illa underhållen infrastruktur och en närmast mardrömslik låsning vid den myt som kallas ”den amerikanska livsstilen” och som förutsätter massbilism och oljeberoende gör samhället mer och mer dysfunktionellt när priset för utvinningen av oljan pressas upp mot nivåer där brist kan göra det bilistiska sättet att leva omöjligt. Utom möjligen för mycket ekonomiskt välsituerade, vilket i sin tur kan skapa stor social oro. För USA:s omvärld är det en närmast ångestskapande gåta hur en hel presidentvalskampanj kunnat föras utan att klimatfrågan över huvud taget aktualiserats.

I global ekonomisk skala ser man hur industriella substansvärden blir allt mindre i förhållande till de fiktiva spekulationsvärden som driver fram enorma vinster i en icke-produktiv och parasitär del av det ekonomiska systemet som är helt internationaliserad och oberoende av eventuella försök att beskatta den för att stater ska få medel till social välfärd som sjuk- och åldringsvård. Till den delen av ekonomin har förts enorma belopp från medborgerliga besparingar, alltså pensionsfonderna. Nu görs det gällande att en krasch av sådana dimensioner att alla värden skulle gå förlorade inte längre kan inträffa.

Det är samma inställning som de som vinner på systemet och försvarar det haft före tidigare sammanbrott. Men om det händer, och givetvis kan det kan hända, att ett sammanbrott inträffar som raderar ut pensionsfondernas värden, vad ska då alla de säga som anser att börsen är rätt plats för tillgångar som ska säkra den långsiktiga välfärden? Kommer man då att kunna tänka tanken att de intressen som driver upp börsvärden och de intressen som vill säkra en långsiktig välfärd kanske inte sammanfaller utan är i konflikt med varandra, en konflikt som är relativt osynlig så länge allt fungerar någorlunda, men kan bli akut rätt som det är.

Tariq Ali beskriver som ett symtom på den nuvarande utvecklingens risker hur de moderna storstäderna, dit fler och fler flyttar, blir mer och mer dickenska till sin sociala karaktär. En burgen medelklass med dyra bostäder i städernas bästa lägen kontrasteras mot ett socialt och ekonomiskt utarmat bottenskikt, som bor i dåliga bostäder och tjänar lite eller näst intill ingenting. Fattigdomen går i arv, fasta och långsiktiga anställningar finns inte, de jobb man kan få utgörs ofta av tillfälliga påhugg, osäkerheten blir ett kroniskt tillstånd och ohälsotalen skenar.

Det känns inte som någon orimlig tanke när Tariq Ali föreslår att man fördomsfritt borde kunna pröva om inte kollektiva lösningar, byggda på idén om en socialt ansvarstagande stat och föreställningen om ett samhälle baserat på grundläggande ekonomiska överenskommelser om en rimlig fördelning av de tillgångar som samhällets produktionsapparat, både i fråga om varor och tjänster, kan generera.

Det hävdas ibland att ökade inkomstskillnader och att privatförmögenheter tillåts växa utan att beskattas är bra för samhället genom att förmögenhetsbildningen för de få ändå bidrar till att öka välståndet också för de många som inte har det lika väl förspänt. Den här trickle down-teorin håller inte i längden menar Ali, den har fungerat ibland och under vissa omständigheter, men de problem världen står inför idag när det gäller ökad rikedom och ökad fattigdom innebär sådana sociala spänningar att man inte bara kan låta allting bara fortgå i något slags tro på att vi lever i den bästa av tänkbara världar.

Jag håller gärna med Tariq Ali när han säger att kapitalismen tillåtits misslyckas ett stort antal gånger. Men han säger också att kommunismen tillåtits misslyckas bara en gång. Det där tycker jag är tveksamt. Det känns inte rimligt att säga att det är samma kommunism som misslyckades i Sovjet, Jugoslavien eller Kambodja. De var så olika att de, tycker jag, bör betraktas som misslyckanden i egen rätt. Det är också svårt att dra slutsatser som är fullt ut gemensamma för de här olika formerna av kommunism.

Egentligen var ju ingen av dem kommunism i den mening som Marx lade i ordet, den självkritiska och utvecklingsdrivande inställning han betraktade som omistlig var ju inte precis påtaglig. Däremot lyfter Ali fram det som i den idag dominerande nyliberala ideologiproduktionen gärna undanhålls, nämligen de kvaliteter som de ”kommunistiska” samhällena faktiskt hade, fri sjukvård, rätt till bostad, rätt till arbete och försörjning osv.

Vad ska man då säga om den syn på samhället som Göran Hägglund företräder? Har den framtiden för sig? Ja, först får man väl konstatera att den valfrihet han så varmt förespråkar är ytterst begränsad eftersom de ekonomiska ramarna för den sätts av politiker, de politiker som han anser inte bör ha någonting att säga till om när det gäller vilken vård folk ska få på ålderns höst. Det är som om de val som individerna träffar när de väljer sina politiker inte räknas jämfört med de val som man vill att folk ska göra på den personliga nivån. Det är inte konstigt att väljarna i ett land med starka demokratiska traditioner bortser från Kristdemokraterna som tänkbart politiskt alternativ.

Det underliga talet om ”verklighetens folk” som förringas och föraktas av vänsterintellektuella som gör konstig konst och pratar smörja i tv visar vilken begränsad och fördomsfull verklighetsbild som råder i det kristdemokratiska partiet. Det frekventa talet om hur viktiga beslut ska fattas ”hemma vid köksborden” förolämpar människor som oroar sig för hur verkligheten faktiskt ser ut, också när det gäller de större politiska sammanhangen. Politiker som Göran Hägglund gör det motiverat att pröva tanken på en ny vänster där politiken ses som ett värdefullt medel till att skapa ett gott samhälle, där de som nu skor sig på företagsamhet inom välfärdssektorn får se sina vinster beskattas så hårt att de verkligen får bidra till utvecklingen inom vård- och omsorgsområdet.

Tariq Ali citerar Hans Magnus Enzensberger, som i en dikt om Marx skrev:

Jag ser dig förrådd
av dina anhängare:
bara dina fiender
är dig trogna.

Möjligen är en fiende som Göran Hägglund en tillgång för en ny vänster.

▪ Christian Swalander

En kommentar till “Dags för kollektiva lösningar?”

BokomslagTariq Ali
Vad var kommunismen? En kritisk betraktelse
Celanders förlag 2012

Dela den här artikeln: