Ett försök att väcka Norrlandsfrågan

Sektion: Böcker

[121106] Redan under Sveriges stormaktstid på 1600-talet utbrast Axel Oxenstierna: ”I Norrland hafva vi ett Indien” – och slog an tonen för hur centralmakten skulle komma att betrakta landsändan under de kommande fyrahundra åren. Som en koloni inom landets gränser. Där det t ex har funnits tankar på att förslava samerna. Po Tidholm menar att så mycket egentligen inte har förändrats.

Femtioåtta procent av Sveriges yta – från Dalälven och norrut – fungerar i stort sett som råvaruproducent – via malmen, skogarna och älvarna – till hela Sverige. Men råvarorna förs ut därifrån – precis som i u-länder – och förädlas och beskattas någon annanstans: utmed kusterna och i södra Sverige.

Norrlands råvaror har byggt folkhemmet och industrinationen Sverige och de håller alltjämt exportindustrin igång.

Samtidigt har skeva mediebilder som falsk bygderomantik och stereotypa karaktärsbeskrivningar, inte minst av den norrländske mannen, gett landsändan ett felaktigt  rykte, hävdar Po Tidholm, som i denna antologi har samlat essäer, reportage och radiokrönikor från mitten av 90-talet fram till idag.

”Det här är en bok om Norrland, eller vissa aspekter av Norrland kanske ska tilläggas” skriver han i förordet och menar att det speciella med landsområdet är att det idealiseras och nedvärderas samtidigt. Som kargt men genuint, hårt men schysst, vackert och öde, utsatt men på samma gång stolt.

I mitten av oktober talade Po Tidholm på Hudiksvalls bibliotek om sin bok, och jag var där. Han tog bl a upp att norrlandsfrågan rätt länge varit död i samhällsdebatten. Och att vi i vår nuvarande regering inte har ett enda statsråd som kommer längre norrut ifrån än Uppsala.

Po Tidholm är själv född och uppvuxen i Arbrå i södra Hälsingland – hans föräldrar var ditflyttade gröna-vågare på 70-talet – och han flyttade själv till Stockholm som 18-åring och märkte efter ett tag att det skrevs väldigt felaktigt om Norrland i storstadsmedierna. Han  började själv skriva och utveckla ett specialintresse för norra Sverige. I dag betraktas han som en av vårt lands främsta kännare- och kulturkritiker av Norrland och han är medveten om att hans bok irriterar:

”De senaste 20-25 åren har det blivit väldigt omodernt att gnälla. Det har nog varit ett hårt slag mot den norrländska identiteten”, sa han vid föredraget i oktober.

Han tog också upp att det finns motsättningar norrlänningar emellan. Framför allt längst upp i norr vill man inte vidgå släktskapet med t ex Medelpad och Hälsingland, som anses ligga för långt söderut för att kvalificera sig som norrländska landskap.

Den första norrlandsdebatten blossade upp i slutet av 1800-talet när skogsbolagen lurade åt sig skogarna av intet ont anande bönder. Kronan hade tidigare gett bönderna äganderätt till skogen när den inte var något värd, men när industrialiseringen kom fanns det pengar att tjäna på den. Det så kallade baggböleriet – när stora skogsbolag för en spottstyver, eller ibland bara för en flaska brännvin, köpte upp skogar av norrländska bönder – ledde så småningom till en stopplag. Men det var så dags då, när nästan all skog redan var uppköpt.

Po Tidholm ser en parallell till vattenkraftens utbyggnad: så länge marken inte var värd något lovades samerna stora rättigheter och det var mycket nära att man skulle stadfästa det  juridiskt.

Denna antologi är indelad i sex kapitel: Råvarorna, Det norrländska folkhemmet, Kulturen, Turismen, Norrlandsbilderna och Hemma.

I essän ”Vildmarken” (Sveriges Natur 2012) görs en intressant jämförelse: när det urbana hade blivit norm i Amerika, efter att indianerna hade nedkämpats och trängts ihop i små reservat, skogarna huggits ned och bufflarna i det närmaste utrotats – så såg vildmarken plötsligt lockande ut, och dessutom behövde ju stadsbon en miljö att vila i. Det hårda ensamma slit som landsbygdens kolonisatörer hade genomlidit framstod nu som romantiskt och uppfriskande.

Något liknande hände i Sverige, men på kulturens område: nationalromantikerna tyckte förvisso om dikter och sånger om den svenska naturen, men när de första borgarna lämnade den artificiella staden var det för att åka till Dalarna och titta på den oskuldsfullt primitiva allmogen som ännu gick i folkdräkt och spelade gamla polskor på fiol.

Naturen betraktades fortfarande som en råvara, skriver Po Tidholm, som var nödvändig för att bygga den starka staten.

I reportaget ”Det sista berget” från Dagens Nyheter (DN) 2002 berättas om Zara och Johnny Hallman som kämpade mot att den närliggande skogen som de och deras grannar hade som livsmiljö och möjlig utkomst till turism av – skövlades regelmässigt och utan hänsyn. De fick bygdens mandat att försöka rädda det sista av det intakta berget, men förlorade. Statliga Sveaskog blev livrädda för prejudikat och avverkade av ren princip. Beskedet från skogsnäringen var tydligt: Lägg er inte i hur vi bedriver vårt skogsbruk.

Po Tidholm har nytagna färgbilder på paret Hallman i boken – liksom på flera av de övriga miljöer och människor han skrivit om.

I ”Några ord i vargfrågan” (Krönika, Hälsingetidningarna 2011) är han distinkt, genomtänkt och vederhäftig i sina perfekt formulerade argumentationsanalyser – där han lyckas få med båda antagoniserande sidors aspekter på problemet. Överhuvudtaget så är språket genomarbetat, synonymrikt och behagligt att läsa i såväl skrivna reportage och essäer som i talade krönikor för radion.

I ett reportage från DN (1996) – ”Från hav till källa” – färdas han skriftligen Ljusnan baklänges, vilket är en vacker naturlyrisk text, men samtidigt samhällskritisk.

I reportaget ”Det stora gröna” från DN (1996) gör han en genomgripande analys av modernt skogsbruk och dess konsekvenser. Från småskalighet till storskalighet har något gått förlorat på vägen.

”Nu är till och med själva avverkningarna så rationella att skogen blivit tömd på folk. Inga huggare syns till. Maskinerna är så dyra att de måste vara i drift hela tiden. Processorerna kommer till skogen, avverkar och far till nästa ställe. Timret körs till sågverk och massafabriker vid kusten.”

Inlandet är en råvarukälla, konstaterar han.

”Det är skillnad på natur och kultur. Skog är natur och jordbruk är kultur.”

Lite av Jolos tradition kommer för mig när jag läser vissa av texterna. Hur han reste runt i Sverige och skrev kåserikrönikor – med allvarsam botten – och publicerade dem i DN och sedermera i antologiböcker – jag kan spåra detta även i Po Tidholms sätt att skriva.

Dessutom hittar jag det Hemingwayska tidningsspråket i reportaget ”De norrbottniska entreprenörerna” i DN (2004).

”En satsning på turism signalerar resignation” skriver han i ett reportage från DN (2001). ”Det är när drömmen om folkhemmet till slut gått i kras som man döper om sitt landskap till vildmark och säljer det till tyska husbilsturister.”

Något han spinner vidare på i en krönika från Hälsingetidningarna (2002) om Järvsö, som han på många sätt anser vara en sorglig plats.

”Vad hälsingegårdarna och allmogemöblerna berättar är att denna plats för etthundrafemtio år sedan nådde en kulturell kulmen. Estetiken var fullt utvecklad, hantverksskickligheten svårslagen och rikedomen stor. Sedan dess har det gått utför, folk har fått det bättre materiellt men lever i andlig fattigdom. När man som Järvsö gör, betonar allmogekulturen, blir klyftan uppenbar. Och när man försöker överbrygga den med turistsatsningar blir det knepigt.”

Det är inte bara Norrland som han reflekterar över. Utan även övriga Sverige, utanför storstäderna. ”Det som en gång var Norrlands egen identitet har blivit glesbygdens allmängods” som det står i en ledare i tidskriften Provins (2000).

I essän ”Så som en reklamfilm” i Dagens Nyheter (2005) avrättar han fullständigt den norrlandsbild Kay Pollak gav i filmen ”Så som i himmelen”. Han kopplar ihop det med att Pollak i 18 år, då, rest runt i landet och för ett arvode på runt 50 000 kr gången talat som föreläsare i självhjälpsbranschen. Budskapet i hans teorier om hur man blir en lycklig människa ”att välja glädje” och ”att växa genom möten” är de samma i filmen, menar Po Tidholm, och exemplifierar:

”Det finns en mänsklig rangordning i Så som i himmelen där barnet (naiviteten), kvinnan (naturligheten) och den förståndshandikappade pojken (den oskyldige) står för det rena och ofördärvade och de skolade människorna utgör ett hot. Det är först när geniet kastar sin kunskap i sjön och dirigerar med hjärtat som han når sitt mål: ”att öppna människor”. Även detta är en slutsats som delas av de flesta i den nyandliga självhjälpsbranschen. Intuition ställs mot vetenskap, tro mot erfarenhet” – och Po Tidholm drar slutsatsen att ”huvudrollen därtill är ett lätt maskerat idolporträtt av Pollak själv.”

Po Tidholm är en intellektuell och reflekterande journalist som kan sitt specialområde Norrland utan och innan. Om vad kultur är och står för i Hälsingland: detta anonyma landskap som inte har något operahus, inget universitet, inget konstmuseum av klass och knappt någon teater – behandlas i en ironisk katalogtext för Gävle som kulturstad 2004. Att texten inte censurerades i ett sånt forum är förvånande, men samtidigt glädjande.

Om den stora optimism som idag finns i Norrbotten kring gruvdriften och framför allt den nya gruvan utanför Pajala, tog Po Tidholm upp när han pratade om sin bok på Hudiksvalls bibliotek i oktober.

”Det är ett Luxemburgbaserat bolag som nu bryter i den nya gruvan. Malmen får de gratis av svenska staten. Det är så det fungerar och tanken är att det ska ge arbetstillfällen. Men de flesta som arbetar i gruvan kommer inte att skriva sig i Pajala utan flyga dit när de ska jobba och sedan flyga hem igen – ungefär som de som jobbar på en oljeplattform. Ändå måste samhällsservice och infrastruktur byggas ut för att klara en gruva och 600 anställda. Förmodligen kostar det mer än de skatteintäkter man får in.”

Denna bok innehåller texter som på ett seriöst sätt vinklar på norrlandsproblemet. Just detta att det är problematiseringar det uteslutande handlar om, får nog många bofasta norrlänningar att inte tycka om boken. För som Po Tidholm själv skrev i ”Konstnärernas hämnd” (Katalogtext, Hälsinglands museum 2000) i en ironisk text även det, förutom slutklämmen:

”Ordet hembygd klingar ju så vackert. Hembygden är människans utgångspunkt, en plats att återvända till i tider av osäkerhet och nöd. Men för dem som flyttat därifrån är känslan alltid dubbel. Särskilt om flytten i själva verket var en flykt. Under hela sina liv tvingas de tänka på vad som gick fel, som efter en svår skilsmässa. Det föder dåligt samvete, och ett onödigt stort självtvivel. Man vill ju få trivas. Man vill ju få ha haft en lycklig uppväxt bland skogarna och de blå bergen.”

▪ Leif Wilehag