[121116] Bilal Tamimi från byn Nabi Saleh söder om Ramallah på Västbanken försågs för två år sedan med en videokamera av föreningen Settlers Whatch. Sen dess filmar han när de israeliska bosättarna angriper bybornas odlingar.
Han filmar när israeliska soldater går in i hans hus mitt i natten och väcker sönerna, 11 och 14 år. Han filmar militärfordon som kör genom byn, och militären som dödar en ung man som attackerar med stenar, och när militären kastar tågas mot hans hus.
Filmen Five Broken Cameras, som just nu är aktuell på bioduken visar samma sak. Hur invånarna på Västbanken ständigt utsätts för angrepp av bosättare och israelisk militär. Jag har sett det förut, i flera filmer, många gånger, i verkligheten på plats upprepade gånger. Det blir inte mindre upprörande för att det visas gång på gång. Bybor vars familjer bott och brukat jorden i århundraden fråntas sin mark, olivträd huggs ner, vattenreservoarer hamnar bakom ockupationsmaktens stängsel.
Men utan att på något sätt vilja förringa hemskheten och orättvisan i det som pågår, som att fullt vapenrustade militärer rusar in hos familjer mitt i natten och står med höjda gevär mot yrvakna barn, så är det ytterligare något som berör mig. Det är hatet. Hatet som växer och gror i de här mötena. Alla hatar. Demoniseringen av den andre. Hela byn hatar israelerna, eller som det ofta uttrycks, judarna. (Det finns kristna palestinier, som på allvar skyller judarna för att ha dödat Jesus.) Soldaterna som tränger sig in i byarna visar ett förakt och ett oförsonligt hat mot byborna, som de ser som potentiella terrorister.
Nabi Saleh, som har runt 600 invånare, ligger två mil nordväst om Ramallah i ett jordbruksområde. Byns kulturcenter är inrymt i en byggnad som uppfördes under ottomanska tiden på 1800-talet, som i sin tur restes på en konstruktion från korstågstiden, som i sin tur låg på en grund från bysantinsk tid. Hela huset har förresten restaurerats med svenska pengar.
Hatet har fått gro länge i byn.
– Jag föddes 1966, berättar Bilal, när jag var två år arresterades min far, han utvisades till Jordanien och försvann från oss. Min frus far dog när hon var två dagar gammal. Detta är vår verklighet.
Vad händer med barnen som växer upp i denna miljö av misstro och rädsla?
Bilal Tamimis sjuårige son har sett soldaterna gripa hans mor, arrestera hans far, skada hans bror med tårgas. På fredagsdemonstrationerna då byborna går ut för att protestera mot att bosättarna lägger under sig mer och mer av byns mark går sonen gärna längst fram. Han tar på sig sin Spidermankostym, redo att på alla sätt bekämpa de israeliska soldaterna.
Detta hat väller över mig då jag ser filmklippen. Soldaternas stora hjälmar och barnens leksakssvärd, laddade med verklig stridsvilja. Hur skall ett möte, en fredlig samvaro någonsin bli möjlighet?
Så plötsligt berättar Bilal att hans filmer, som finns på Youtube, har setts av många israeler. Flera av dem vill komma till byn för att stödja byborna.
– Förut såg jag israeler bara som soldater som kom för att trakassera och skada oss. Nu ser jag att israeler också kan vara våra vänner. Vi äter tillsammans i mitt hus och de sover under mitt tak.
Jag andas ut. Det finns ett hopp.
