Både personligt och allmängiltigt

böcker.vinjett

[130125] Sven-Eric LiedmanLivet är allt bra märkligt. Det är förbiskymtande kort, blott ett fragmentariskt ögonblick av den stora, ofattbara tidsrymd som helt oberoende av oss fortlöper av sin egen logik. Plötsligt finns vi. Vi lever och ibland är vi lyckliga, ibland olyckliga. Sedan aldrig mer.

Trots denna korthet är livet samtidigt det längsta som någon av oss någonsin kommer att uppleva, vår snart sagt enda fasta punkt i mötet med tidens lopp. Det är således både pöl och ocean på samman gång, allt beroende på vilket perspektiv vi väljer att anlägga. I idéhistorikern Sven-Eric Liedmans nya bok Livstid är frågan hur vi förhåller oss till den begränsade tid som vi är satta att leva utgångspunken. Vad gör vi med livstiden? Hur griper vi om de frågor som vår utmätta tid väcker och som, med författarens ord, ligger oss så nära att vi har svårt att få syn på dem?

Till stor del handlar boken om val, och då inte enbart de val som vi gör när vi väljer sådant som yrkesbana eller studieinriktning, eller de banaliteter som är vardagens val av fisk eller kött eller kanske vegetariskt. Nej, den handlar istället om de mer subtila valen, de som vi kanske inte ens märker att vi träffat förrän långt senare när vi ställs inför ett fullbordat faktum, men den handlar också om dessa vals motsatser, de som plötsligt och oåterkalleligt ställer den värld vi ditintills byggt upp på ända. Brott och kontinuitet alltså, båda valda, medvetet eller omedvetet, förmodligen i förening.

Ur förflutenheten plockar författaren karaktärer och exempel, men detta är för den sakens skull, som han själv påpekar i inledningen, ingen exempelsamling – se här, några levda liv! Snarare är det en fortlöpande diskussion som i sina vindlingar tar stöd av några människors möte med livstiden och dess förmåga att kullkasta och tvinga till omtag. Här återfinns några av idé- och litteraturhistoriens stora, bland andra Goethe, Kierkegaard och Augustinus, men också de helt eller delvis okända, som prästen Erik Söderberg (som plötsligt, mitt i livet eller ännu senare, bröt upp från ämbete, prästgård och hustru för att flytta med en tjugo år yngre före detta konfirmand från landsbygden till storstaden), barnvakten Augusta (som var just författarens egen barnvakt i unga år och som förde ett liv på marginalen under 1900-talets första hälft, ogift och ensamstående, med två barn födda utanför äktenskapet) och författarens halvårsgamla barnbarnsbarn Ossian.

Den här mångfalden av nivåer och växelspelet mellan dem ger läsaren en känsla för att dessa frågor verkligen är allmänmänskliga, att de berör och förenar oss alla, oavsett tid, klass, kön eller kultur. De enskilda liven må te sig annorlunda, men de som lever dem har ytterst att hantera samma slags grundläggande frågor. När sådana finns väver författaren samman liv och verk, och tecknar en bild av hur de två kan ha hängt samman i människan bakom dem. Insprängda mellan de personhistoriska nedslagen ligger dessutom kortare avsnitt, där Liedman mer fritt och inte sällan med sig själv som utgångspunkt förhåller sig till sitt vittfamnande ämne.

En kritik som skulle kunna resas (vilket också Katarina Wikars och Fredrik Sjöberg har pekat på i sina recensioner av boken i Sveriges Radios Kulturnytt respektive på Svenska Dagbladets kultursida) är att det är väl tunnsått med kvinnliga karaktärer, åtminstone bland bokens tyngre namn. Till dels har detta säkert med själva idéhistorien som sådan att göra, men visst torde de ha gått att lyfta kvinnliga filosofer, författare eller poeter som har tänkt och skrivit kring livstiden, valen och existensen, och som har gjort det minst lika väl. Karin Boye, Hannah Arendt och Edith Södergran är till exempel namn som dyker upp under min egen läsning. Detta stör visserligen inte i någon högre grad, men det är kanske ändå en tänkvärd invändning. Inte så mycket mot författaren eller verket, för jag skulle inte vilja byta ut någon av de människor och tänkare som författaren berör, men väl så till vida att det antyder hur det fortfarande kan finnas ett visst mått av slentrian i vårt sätt att bedöma verkshöjd och vikt.

Halvvägs genom läsningen slås jag av att detta skulle kunna vara en ypperligt välskriven och genomtänkt blogg. Tanken känns först nästintill hädisk, sedan banal, och därpå, till slut, kanske ändå inte så dum. Kapitlen är korta och avgränsade inåt. De går att läsa var för sig, som inlägg, men de sträcker sig också framåt och bakåt, löper utåt mot varandra och spinner en intrikat väv av röda trådar och återkommande teman och karaktärer. Man skulle också kunna kalla boken för både en essäsamling och en essä i sig själv. Hur som helst präglas den i alla fall av all den lätthet som är den fria textens potential, vilken Liedman också till fullo realiserar. Här finns det associativa drivet, de fjäderlätta sprången från ämne till ämne och tillbaks igen, liksom ett kunskapsdjup som bara ett långt liv kan generera. Texten cirklar runt livstiden och livsvalen, proberar och analyserar, dyker ner på ett ställe, kommer upp på ett annat och kommer fram till – ja, vad egentligen?

Den frågan är nog emellertid fel ställd. Man bör nog snarare fråga sig om det överhuvudtaget går att komma fram till något när diskussionen gäller just livet och förgängligheten. Kanske är själva diskussionen målet, det som bär oss när vi i våra egna liv har att brottas med dessa frågor. Här kan de som föregått oss vara ett stöd, men inte mer. Inför livstiden och dess val är vi alltid i sista hand ensamma. Sven-Eric Liedman har med den här boken själv bidragit med just ett sådant stöd och jag kan därför varmt rekommendera den till läsning.

▪ Gustaf Johansson

BokomslagSven-Eric Liedman
Livstid
Bonniers 2013

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: