Min familj tvingades bort

Temabild

[130221] Jag bodde en gång på Pennygången – ett bostadsområde med charm. Det var unikt med sin blandning av människor, där den ena grannen inte var lik den andre. Här samsades jag och andra människor med olika inkomster och med olika etnisk bakgrund.

Eftersom jag tidigare bott i ett område där brottsligheten växte sig allt större var det viktigt för mig att mina barn skulle kunna röra sig ute i naturen utan att jag skulle behöva vara orolig för deras trygghet. Jag minns tydligt att när jag flyttade till Pennygången kände jag denna trygghet och fattade genast tycke för den ovanliga grannsämjan som fanns på gården med bland annat gemensamma picknickar och grillkvällar. Det tog inte lång tid innan jag och min familj kände oss hemma. Även om lägenheten var i dåligt skick ansåg vi att goda grannar och en trygg tillvaro var viktigare än en modern levnadsstandard.

Så en dag damp det ner ett brev från Stena Fastigheter i brevlådan. Brevet informerade om en kommande renovering och vi hade så klart ingenting emot förbättringar. Glädjen blev dock kortvarig. Med informationen om en över sextio procentig hyreshöjning följde en känsla av panik. Vi var en familj på fem personer där båda föräldrarna studerade för att förändra sina liv. Vi hade redan ont om pengar och att kunna bo kvar efter renoveringen var omöjligt. Att byta till en mindre lägenhet var otänkbart, då vi redan hade för liten boyta.

Insikten i att min familj skulle bli tvångsförflyttade till ett sådant område som jag kommit ifrån och som jag kämpat att komma bort från gjorde mig lamslagen. Det kändes som vår fastighetsägare sparkade på oss som ännu inte hunnit resa oss upp. Mina barn skulle behöva ryckas upp från sina liv, behöva lämna sina skolor och sina vänner för att flytta till ett område där jag troligtvis skulle känna otrygghet. De skulle förlora sitt sociala nätverk och sin trygghet. Vår kamp att ge våra barn ett bättre liv, skulle vara förgäves. Vi skulle vara tilbaka på ruta ett.

Jag insåg snart att de flesta av våra grannar också skulle behöva lämna sina hem, och paniken ersattes med ilska över vad som höll på att hända. Det var inte bara min familj som drabbades. Det var ett slag under bältet för så gott som hela Pennygången. Familjer, pensionärer, studenter, låginkomsttagare, arbetslösa och sjuka. Alla skulle de behöva överge sina hem. Även de som hade råd att bo kvar skulle påverkas. Deras vänner skulle inte längre kunna bo kvar. Hela området skulle förändras. Den kommande segregationen var i mina ögon ett faktum och detta enbart för att Stena Fastigheter bestämt sig att gentrifiering var en lönsam affär. Vi hyresgäster var inte längre människor. Vi var ogräs som de ville gallra bort. Vi var siffor som flyttades från en kolumn till en annan i budgeten, för att ersättas av andra mer lönsmma siffor. Bostadsområdet skulle helt enkelt bli ett område för höginkomstagare, oavsett hur många människor man skulle behöva kliva på och hur många liv som skulle förstöras.

Känslorna hos hyresgästerna de första veckorna var omtumlande. Människor var arga, besvikna och ledsna, men ilskan och frustrationen förde oss samman. Nätverket Pennygångens Framtid skapades av hyresgästerna, med några engagerade och inspirerande människor i täten, och vi kunde känna hopp om att kunna sätta ner foten. Jag vägrade acceptera ett Sverige där människor inte hade ett värde och bestämde mig för att dra mitt strå till stacken. Människor organiserade sig och lade ner ofantligt med obetald tid för att kunna ställa sig upp emot jätten Stena Fastigheter. De tog reda på hyresgästernas rättigheter och sätt att gå till väga för att kämpa för sina grannar. Protesterade gjorde vi med namninsamlingar och manifestationer.

Vi gick till hyresnämnden, fick avslag, överklagade och fick avslag igen. Vi kontaktade media där vi försökte informera människor i landet om vad som höll på att hända, förvarnade svenska folket om att andra som bor i miljonprogrammet skulle kunna gå samma öde, vilket var precis vad som också hände. Allt fler bostadsområden fick reda på att deras lägenheter skulle renoveras och att deras hyror chockhöjas. Många var vi som bloggade om höga hyreshöjningar och tvångsförflyttningar från olika städer i landet, och vi stöttade varandra på avstånd för att hålla motivationen uppe. Vi vädjade till politiker att lyssna i hopp om att inte hjälpa bara oss själva, men även människor som skulle komma att drabbas i framtiden, och visst lyssnade många.

Diskussionerna om problemet med miljonprogrammet, dess upprustningar och dess ofantliga hyreshöjningar blev allt fler och kom upp till riksdagsnivå. Kanske mycket på grund av det samarbete och de protester som Pennygångens Framtid stod för. Tillsammans kämpade vi för att så många som möjligt skulle kunna bo kvar. Vi förespråkade mindre renoveringar med mindre hyreshöjningar, olika nivåer på renoveringen, valbara alternativ och framför allt en öppen dialog mellan hyresgäst och hyresvärd. Men Stena Fastigheter hade inga planer att ändra sig. Trots att de gott och väl hade råd med en omfattande renovering utan att behöva höja hyrorna allt för mycket, såg de möjligheten för vinstmaximering eftersom de hade lagen i ryggen. Deras fastigheter på Pennygången renoverades och moderniserades tillsist på hyresgästernas bekostad.

Jag och min familj var tvungen att flytta till en likvärdig lägenhet en halvtimme längre bort från centrum. I veckor fick jag trösta mina barn som grät sig till sömns över att behöva lämna allt de hade kärt. De saknade sina skolor, sina vänner, sina rum. De kunde inte förstå varför de behövde flytta när de hade det så bra från början. Hela deras värld hade vänt sig upp och ner, för att några rika män bestämt sig för att bli ännu rikare.

Vår nya lägenhet var förvisso likvärdig i hyra och inte mer trångbebodd än den vi hade innan, men grannsämjan var inte densamma och jag fick en klump i magen varje gång mina barn var försenade hem från skolan, eftersom jag inte längre kunde känna samma trygghet som i vårt gamla bostadsområde. Nu när vi har fått jobb som ger oss möjlighet att lämna vår nuvarande statsdel kommer vi att flytta. Vi skulle gott och väl ha råd att bo på Pennygången, men dit vill vi inte tillbaka. Det är inte som förr. Majoriteten av våra vänner har, precis som vi, för länge sedan tvingats lämna området. Där bor nu nya människor, människor med högre inkomster. Blandningen av människor med olika bakgrund, inkomst och etnicitet finns inte längre kvar. Segregationen är uppenbar.

Gentrifieringen har segrat. Det som jag uppskattade som mest med att bo där är bara ett minne blott, allt medan Stena Fastigheter kammar hem sina extra miljoner. Men när jag ser tillbaka på vad Pennygångens Framtid åstadkom och diskussionen vi var med och skapade, så förstår jag att vi faktiskt hade makt att påverka. Jag vill gärna tro att vi gjorde skillnad. Vi hade bara inte tillräckligt med tid att göra allt som krävdes.

▪ Marina Dubois

Aktionsgruppen Pennygångens Framtids hemsida hittar du här

Dela den här artikeln: