Pennygången kunde vara min hembygd

Temabild

[130221] Hembygd och hembygdsföreningar. Kanske tänker vi på gnälliga fioler, knätofsar, små röda stugor och ljummet bryggkaffe. En kvarleva från det rurala Sverige med en bismak av nationalism, ett bevarande av en sedan länge svunnen tid.

Hembygden var något vi lämnade bakom oss när vi gav oss in till städerna och steg in i en industrialiserad, urbaniserad och rationell tid. Nuförtiden flanerar vi, med en Starbuckslatte i handen, lika gärna utmed södra Älvstranden som längs Manhattans shoppingstråk eller Paris boulevarder. Vi är platslösa, obundna individer som rör oss genom världen och städerna utan förflutenhetens och relationernas bojor.

”Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
– men ej till människor! Jag längtar marken
jag längtar stenarna där barn jag lekt.”
Verner von Heidenstam

Inför de förväntade sextiprocentiga hyreshöjningar som Stena Fastigheter vill driva igenom  på Pennygången upprepas, likt ett mantra, lösningen för alla oss som riskerar att förlora våra hem i termer av goda lösningar för den enskilda hyresgästen. Ersättningslägenheter kan erbjudas i andra delar av Stenas bostadsbestånd och vi uppmanas att ta kontakt med ombyggnadsvärdinnnan för att vi ska kunna hitta de bästa individuella lösningarna för var och en. (Stenas nyhetsblad till boende på Pennygången 4 december 2012)      

Som boende i en familj bestående av sex personer präglas min vardag på Pennygången av relationer. Både inom den egna familjen men framförallt de oräkneliga band som utgör basen i den sociala väv som är min vardag, mitt hem och min hembygd. För, helt i motsats till herr Heidenstam, så längtar jag inte bara stenarna och marken utan också till människorna. Ett hem är inte bara en plats att ställa sin säng och sina stolar på utan en känsla av trygghet, kontinuitet och självklarhet. Denna plats har jag rätt till. Denna plats härbärgerar inte bara mina ting utan även de människor som fyller min vardag. Det handlar om att barnens vänner kommer och går, att veta att det går att låna grannens micro, att bli bjuden på middag när den egna orken tryter, att dricka en kopp kaffe på gården eller att bara prata bort en stund i tvättstugan.

Mot bakgrund av detta, som kanske kan kallas platsens relationsväv, som består av allt från bästa vänner till vagt bekanta, framstår Stena Fastigheters lösningar som plågsamt endimensionella. Att enbart fokusera på individen talar om en människo- samhälls- och stadssyn som är alltför förenklad, som vägrar ta hänsyn till att staden i sig är en kollektiv angelägenhet. Att det är själva grundförutsättningen för städers och samhällens existens. Kulturgeografen David Harvey talar om rätten till staden, en rättighet som inte bara handlar om att kunna ha tillgång till stadens rum och utbud utan framförallt om att vi, genom vår rätt till staden, också har rätten att utforma våra samhällen. Denna rättighet kan aldrig vara individuell utan finns bara till som en gemensam angelägenhet.

Det är med detta perspektiv i ryggen som Pennygångens Hembygdsförening formerar sitt arbete. Det handlar om rätten att bebo en plats, en plats som sträcker sig långt utanför den enskilda lägenhetens väggar och istället vill famna hela den komplexitet som varje individ är. Hembygdsbegreppet blir här till en politisk ståndpunkt som inte har något att göra med nationella eller etniska gränser – min hembygd bebos av människor från såväl Somalia som Skåne som Skene – utan istället handlar om att vara en plattform för en ny, urban rörelse som bygger på en kollektiv och relationell förståelse av människan och hennes behov. Här kan de fysiska, geografiska platserna heller aldrig ses som just bara detta utan måste alltid förstås i relation till de sociala band och förutsättningar som präglar, och präglas av dem.

Från Högsbohöjd, med kärlek och glädje, välkomnas nu alla att ta del av vår urbana revolution, vår rätt till vardagen, vår rätt till staden, vår rätt till våra hem.

▪ Ellen Blåberg

Aktionsgruppen Pennygångens Framtids hemsida hittar du här

Dela den här artikeln: