Riv inte sociala relationer

Temabild

[130221] ”Råtthålen ska bort!” Vi befinner oss i Göteborg och året är 1978. Jag har tillfälligt stämplat ut från mitt jobb som samhällsplanerare för att representera Hagagruppen i ett möte med kommunstyrelsens ordförande. Det är stans högste beslutsfattare som med utpräglad tydlighet torgför sin uppfattning.

Jag har en lägenhet i Haga. Så förekomsten av råttor kan jag utan vidare besanna. Förklaringen är enkel: Under årtionden har Haga fått förfalla. Men det finns en annan sida: Många av oss har i samverkan utvecklat extremt kraftfyllda visioner kring social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet – även om de här begreppen ännu inte är uppfunna…

Den extrema vanskötseln av vår hemmiljö har en förklaring i de rent explosiva samhällsbyggarvisioner som föds och förmerar sig under 1970-talet. Den fysiska riksplaneringen är på tapeten. Enligt kommunernas sammantagna befolkningsprognoser skulle Sveriges innevånarantal mångfaldigas fram till millennieskiftet. Som samhällsplanerare i Göteborg har jag att förhålla mig till ett planmål där stans befolkning år 2000 ska kunna uppgå till 1.050.000 invånare. Det kan här tilläggas att kommunen just i dagarna nått upp till exakt halva denna befolkning.

I Göteborg och i vårt land som helhet råder en Klondyke-stämning som vid en jämförelse med dagens verklighet måste uppfattas som totalt besinningslös. År 1964 föds begreppet miljonprogrammet och redan året härefter drar den exempellösa kraftsamlingen igång. Byggnadstekniska stormsteg går hand i hand med en politisk vision som bokstavligt talat försätter berg. Bara i vår stad skapar den kraftfulla pakten mellan vision och teknik de så välkända bostadsområdena Hjällbo, Bergsjön, Hammarkullen, Gårdsten, med flera. Förebilderna finns i Biskopsgården, Kortedala, Frölunda och det Pennygången som jag har anledning att återkomma till.

De nämnda bjässarna skapas i jungfruliga ytterområdesmiljöer. Ett antal jordbruk försvinner visserligen, men urbaniseringen är nära nog en hjärtesak. Visst har några av oss läst ”Tyst vår”, men de kravodlade bananerna är ännu fjärran. Kommunala agenter köper i det fördolda upp mark såväl inom som utom stans gränser.

Men byggandet sker inte enbart i ytterområden. Den nya tekniken manar till efterföljd. Visioner om den goda, sunda bostaden riktar berättigad kritik mot ”det gamla”. Parallellt kommer därför även Nya Annedal, Nya Landala, Nya Masthugget och alltså även Nya Haga att förverkligas. Det är som om grävskoporna skriker ut Strindbergs så välkända diktrader: ”Här rivs för att få luft och ljus, är kanske inte det tillräckligt”. Men likheterna mellan de ”Nya” innerstadsområdena och miljonprogrammets förorter begränsar sig till den rena tekniken och visionen om god hygien och sanitär kvalitet. De sociala och ekonomiska rummen kliver allt mera isär.

Årtionden har ändat sedan miljonprogrammet fick förstäder att växa som svampar ur tidigare jordbruksmylla. Under alla dessa år har underhållet allt som oftast skjutits på framtiden – samtidigt som den ursprungliga förvaltningsformen har bitit sig fast. I nära nog samtliga göteborgska miljonprogramsområden är problemen idag skriande. Den sociala segregationen grinar allt tydligare emot oss. Skolan kan vara ett destruktivt inferno. Det sociala arvet har tillåtits spela ut hela sitt grymma register. Under 48 år har miljonprogrammets baksidor hunnit cementeras.

I miljonprogrammets bostadsområden har storskaligheten fortsatt att vara den nära nog helt allenarådande förvaltningsprincipen. Exemplen på en motsats är unikt få.

Våra samhällen finner sin förvandling i kollektiva processer. Detta sagt samtidigt som varje enskild människas frihetliga längtan blir allt mer uppenbar. Det är i samspelet mellan individ och grupp som världen förvandlas. Vi ser detta i skolan. Vi kan se det i arbetslivet. Men det lyser nära nog med sin totala frånvaro när vi kommer till hyreshusboendet. I miljonprogrammets fastighetsförvaltning biter sig det förlegade kvar. Här tillåter vi den kollektiva fyrkantigheten att fira fortsatta triumfer. Miljoner människors välfärdsvardag inskränks av ingen annan anledning än den inrotade vanligheten.

I Partille kommun upprustas just nu Oxledsområdet – en sentida miljonprogramsavknoppning. Under gångna decennier har många hyresgäster skaffat egna tvättmaskiner. Alla dessa rivs nu ut i den enfaldiga enhetlighetens anda.

Min dotter och hennes familj bor på Pennygången. Min barnbarnsfamilj riskerar alltså en hyreshöjning med upp till 60 procent efter en av hyresnämnden godkänd lyxsanering. Hur skulle ett brukarnära alternativ kunna se ut?

Finns det någonting mera än stordriftens vana och dess bjudna vanmakt som talar emot att varje hyresgäst på ett grundläggande frihetligt sätt tillåts sätta sin egen prägel på hemmet? Att var och en av oss tillåts välja den standard som kan passa mig och min eventuella familj. Månadshyran kommer då att variera. Jag föreställer mig att många människor kommer att välja ett lågkostnadsalternativ och eventuellt satsa på egenönskade lösningar. Den dag jag flyttar får jag ta med mig mitt egenskapade pick och pack eller eventuellt överlåta detta – utan svarta övertag – till den nye hyresgästen.

Jag kan livligt föreställa mig att vänner av gammeldags ordning omedelbart radar upp tekniska och praktiska argument emot ett nytänkande. I den nödvändiga förvandlingens inledning kommer det självklart att dyka upp problem – men i den andra vågskålen kan godheter spira som med tålamod och övning formar motkrafter till den förödande boendesegregationen.

När jag bjuds möjligheten att aktivt forma min egen miljö spirar en stolthet som lägger grunden för stärkt självtillit. Jag har på nära håll sett samverkan födas när allting inte är organiserat och tillrättalagt och perfekt. Som samhällsforskare föreslog jag en gång i tiden – med ett minimalt uns av allvar – att (just) råttor borde placeras ut i våra tvättstugor. Då skulle vi prata med varandra, då skulle vi engageras oss, då skulle vi knyta vår positiva vilja till den egna miljön. På Pennygången har fröet till en hembygdsförening sett dagens ljus. När vi är sedda, när vi ser varandra, föds den tillit som är segregationens urholkare.

Låt mig så återknyta till Haga och Nya Haga. Mot alla odds lyckades Hagagruppen rädda denna så i grunder sargade stadsdel. De nya husen ligger längs samma gator, har samma höjd som de gamla och är i allt väsentligt välliknande speglingar av hur allt en gång i tiden såg ut. Men nära nog ingen boende blev kvar! Ombyggnaden utvecklades till en uppenbar lyxsanering. Utifrån ett socialt perspektiv blev allt vårt engagemang till ett totalt misslyckande. Det gamla Hagas invånare tvingades bort till miljonprogrammets segregerade förortsmiljöer. Måhända hamnade några på Pennygången. Kanske tvingas dessa snart till ännu ett uppbrott.

Vår demokrati borde säkerställa ett samhälle där det allmänna och en och annan miljonär inte tillåts kränka miljoner människor. Den lagstiftning som nu skapats och de propåer som beskrivits skänker emellertid inga som helst förhoppningar om en sådan bättre boendevärld. Låt tusen blommor blomma. Låt miljoner människors visioner i frihetlig omtanke få finna sina trygga livsmiljöer.

I flera angelägna avseenden löste miljonprogrammet många av 1960-talets bostadsproblem. Men hur kan vi ens inbilla oss att denna halvsekelgamla idébakgrund ska kunna hantera dagens verklighet? Husen finns kvar. Vår utmaning måste bli att bygga nya tankar.

▪ Lars Josefsson

Aktionsgruppen Pennygångens Framtids hemsida hittar du här

Dela den här artikeln: