Årets fotograf 2013: Pieter ten Hoopen

[130221] Pieter ten Hoopen är en ganska svårfångad person, åtminstone om man inte vill ruinera sig på dyra telefonsamtal. Nittio procent av tiden befinner han sig nämligen utomlands, betraktat från mitt provinsiella perspektiv.

Intervjun görs medan han tar bussen till ryska ambassaden för att hämta ut ett visum. Dagen efter åker har för en knapp vecka till Turkiet, därefter blir det workshops under en vecka i Bangladesh.

– Här finns en stark tradition inom pressfotografin så det ska bli spännande att få vara med på deras workshops.

Efter den resan kommer det ryska visat väl till pass. Under knappt två veckor ska han dokumentera situationen i Kaukasusområdet. Det kommer att bli en av ett flertal resor till området. Det är väl knappast problemfritt att röra sig där, tänker jag. Det är Pieter ten Hoopen väl medveten om och ger inte intryck av att vara en person som tar stora risker för att få en dramatisk bild. Dramatik kan ha sig många uttryck ändå.

Som namnet antyder kommer Pieter ten Hoopen från Holland, från ett litet samhälle med holländska mått. Systern och svågern hade bott länge i Sverige när han flyttade hem till dem för att jobba i skogen i Tidaholmstrakten. Jag frågar inte men misstänker att bakgrunden kan vara en orsak till alla dessa resor. Kanske som den svenske författaren Pär Lagerkvist i självbiografin Gäst hos verkligheten, med sin starka längtan bort med tåget till allt spännande som väntar i spårets förlängning.

– Jag visste inte vad jag ville jobba med så jag gick ett år på folkhögskola i Tidaholm. Där blev det mycket foto och jag fick blodad tand, så jag sökte fotoutbildningen på Biskops-Arnö. Det blev inkörsporten till fotografyrket.

Jag läser från en annan intervju att Pieter ten Hoopen under denna tid gjorde en praktiktermin på DN. Han skickades ut på ett reportage om skobutik i Söderbärke. Det slutade med ett stort fotoreportage i söndagsbilagan. Och pris för Årets bild!

Varifrån får du din inspiration, undrar jag. Har du några särskilda föredömen?

– Om du hade frågat mig för fem-sex år sedan hade jag givit dig ett klockrent svar. Men idag kan jag inte säga det. Istället hämtar jag inspiration från filmen, måleriet och konstutställningar.

– Jag blir också inspirerad av eldsjälar av olika slag, de som gör sina egna grejer av egen drivkraft.

Nej, någon renodlad spegelbild av de mest kända fotograferna kan man inte säga att han är. Men vissa bilder får mig att tänka på Anders Petersen och Henri Cartier-Bresson. Med tanke på hänvisningarna till konsten associerar jag omedvetet vidare till regissören Peter Greenaway, som även varit verksam som bildkonstnär.

Många fotografer arbetar efter två spår. Det ena är frilansuppdrag av olika slag, exempelvis för reportage eller porträttfotografering för olika ändamål. Det kan vara för bokförlag, årsredovisningar eller annat. Den vardagen gäller även för Pieter ten Hoopen. Det andra spåret är att driva egna projekt, kanske en bok. Så här långt hittar jag två böcker där han medverkat. Ofta är det projekt av detta slag som är den starkast lysande lågan. Hur ser då Pieter ten Hoopen på sitt eget bildspråk?

– Jag tycker själv att jag har ändrat min stil mycket under åren. Därför blir jag lite förvånad när någon säger att en bild är typisk för mig och tänker att jag nog måste passa mig för att fastna. Jag tycker om att göra andra saker också och blotta mig. Det är viktigt för att behålla gnistan.