Megalomaniska memoarer

böcker.vinjett

[130325] Han gillar att fiska och älskar stekt strömming.
Denne arbetsnarkoman som skriver jämt och mår dåligt om han inte får göra det.
Jörn Donner är svår att definiera – han är och har varit en teoretisk tusenkonstnär av rang; en finlandssvensk, europeisk intellektuell som i och med sin 80-årsdag i februari har gett oss denna megalomaniska memoarbok ”Mammuten – efterlämnade handlingar”.

1128 sidor uppdelade i trettiotre kapitel – eller, precis som Bibeln, i böcker: ”trettiotredje boken” heter sista kapitlet och den består av bilder. De föregående trettiotvå innehåller dock ord en masse. I augusti 2011 hade han nått en miljon tecken, står att läsa i en passage, där hans fiktiva redaktör Fredrik Kock skriver om J i tredje person. Däremellan skriver Jörn Donner med eget för- och efternamn krönikor, betraktelser, brev och essäer – gamla och nyskrivna – och texter riktade till vänner, för att inte tala om dagboksanteckningar  – ”dagboksanteckningar ger mera verklighet än efterkonstruktioner” – och är det något alla dessa ord visar så är det att han är en analytiker.

Det är författare han har velat bli sedd som, framgår av hans livsresa, och att han känner sig sårad för att inte ha blivit tagen på allvar som sådan skiner lite bittert igenom. Många har menat att han är en bluff, en ”mångsysslare som aldrig funnit sin rätta kärna.” – men han har sig själv att skylla, menar han samtidigt och räknar upp alla sina yrken och sysslor:

”Författare, journalist, kortfilmare, tidskriftsutgivare, utlandskorrespondent, förläggare, långfilmare, kommunalpolitiker, filmproducent, skådespelare, teaterregissör, pingpong- och tennisspelare, squashspelare, badmintonspelare, bandymålvakt, fotbollsspelare (usel), frimärkssamlare, riksdagsman, utrikesråd, generalkonsul, europarlamentariker, TV-programledare.”

Malisen skulle nog kunna tillägga om honom dessutom, att han har varit: he-man, kvinnokarl, drinkare, storrökare, sexbarnsfar, ironiker, sanningssägare, cyniker, förargelseväckare och på så sätt: humorist; kanske ofrivillig sådan ibland, som har strött one-liners omkring sig i offentligheten. Det bästa jag hört honom säga var nog i intervjun i ”Gäst hos Hagge” tidigt 80-tal då de talade om rasproblem och  Jörn Donner sa: ”Om jag vore många vore jag ett rasproblem!”

Hans mor hann dö innan han sent omsider blev filosofie magister i litteratur, statskunskap och filosofi –
”…/en titel som man på den tiden kunde få efter avverkade examina antingen via en promotion eller genom att betala en mindre summa. J betalade”.

 Jörn Donner var yngst i en syskonskara av fem. Ja, egentligen sex, en syster som låg närmast före honom dog innan han föddes och Jörn var, som han skriver, ” en kompensation med fel kön”. Mamma Greta var 43 år när han föddes, och redan då var hon sjuklig. Hans pappa Kai  som var två år äldre än modern, dog när Jörn var två år gammal och han har därmed inga minnen av honom. Att växa upp utan far och med en mor som var sjuklig och med en barndom – 1939-44 – när det var krig, och med äldsta brodern inkallad och den andra brodern också borta från hemmet så småningom och systrarna tjänstgörande på olika lasarett – yngsta syskonet är sju år äldre än Jörn – innebar att ensamheten hos honom skapade skrivbehovet, menar han. Genom att det fanns gott om bibliotek på de ställen där familjen vistades blev därmed också Jörn Donner beläst i tidig ålder.

Fadern Kai var docent i uralisk språkvetenskap vid Helsingfors universitet och gjorde bl a forskningsresor till samojederna och bearbetade det erhållna materialet såväl språkvetenskapligt som etnografiskt. Vid en av sina resor i Sibirien hittade han en mammuttand fastfrusen i permafrosten och tog med sig den hem till Finland. Det är ifrån denna tand som Jörn Donner fått namnet till sin självbiografi!  Mammutar är ett utdött släkte elefantdjur som vandrade norrut från Afrika och hade långa böjda betar och tjock päls.

Jörn skriver om sin farmor Minette, född 1848, dotter till en general. Och farfar Otto, född 1838, som med tiden blev professor och senator, d v s medlem av en regering vars beslut krävde den formellt enväldige ryske tsarens godkännande.

Han jämför farföräldrarnas födelseår med sina två yngsta söner Daniel och Rudolf, som är födda 1988 och 1990. Det har gått över 150 år i det generationsgapet.

Släkten Donner var högborgerlig och akademisk. Modern Greta var dotter till en kirurg ur en ansedd adelsfamilj. Pengar fattades inte i släkten, även om det fanns rikare familjer, men en paradvåning i Helsingfors på Norra Kajen 12 – där Jörn Donner och hans familj fortfarande delvis bor – vittnar om släktens ställning.

Alltsedan barndomen har han haft för vana att ta kopior på alla sina brev, en vana som kanske vittnar om en tidigt förvärvad självupptagenhet – och därav kan han i denna bok återge de brev han för 70 år sedan skrev till sin mamma när han var på landet och hon kvar i stan. Brådmogna förpubertala brev där mamman i svarsbreven bannar honom för hans dåliga och svårlästa handstil, vilket, som han säger, beror på att han tvingades lära om och bli högerhänt i första klass, vänsterhänt som han egentligen är. Tidens sed var ju sådan.

Han undertecknar breven som 11-åring med ”Heil Hitler!” Den 18/8  1944 skriver han i slutraderna till mamman: ”Det är hemskt ja fruktansvärt med landstigningen, nu i dessa stunder måste man vara NATIONALSOCIALIST! Din Jörn”.

Tidsandan hade gjort honom sådan – Finland var ju lierat med Hitlertyskland efter vinterkriget mot Sovjet – familjen var konservativ, fadern hade stött den vita sidan i finska inbördeskriget och stått Mannerheim nära och dessutom varit en förgrundsgestalt inom den antikommunistiska Lapporörelsen (Jörn misstänker i efterhand att fadern också haft antisemitiska åsikter) –men ”en yngling ur borgerskapet” vaknade till ifrågasättande protest under studieåren 1949-51 och blev övertygad om sociala frälsningsläror ”baserade på livligt slukande av marxismens evangelier.”

Jörn Donner har under åren tillhört Svenska folkpartiet, Finlands socialdemokratiska parti och i ungdomen Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) en paraplyorganisation för den finländska vänstern som inte tillhörde socialdemokraterna.

Med perspektiv på världen sedermera, lärde han sig dock att tvivla på allt, även om han behöll ifrågasättandet och socialkritiken som finns inbyggd i protesten mot samhällets orättvisor, skriver han.

Första utlandsresan gick till Sverige som 16-åring 1949 när han var utbytesstudent en vecka på Södra Latin. Han var inneboende hos Svenne Lindqvist och hans familj i Älvsjö. Den framtida essäförfattaren som då var 17 år och redan skrev men ” var indifferent politiskt”. Undervisningen var väldigt annorlunda i Sverige mot hemma i Finland, upptäckte Jörn, som i efterhand förstår vad kriget hade gjort med Finland som Sverige sluppit.

Korrespondensen mellan Sven Lindqvist och Jörn Donner tog fart, men flera år senare bröts vänskapen när den förstnämnde utmålade Jörn Donner som en av ”kapitalismens lakejer”. Jörn Donner hade medverkat med en intervju utgiven av Timbro förlag.

”Att prisa företagsamhet var verkligen att simma mot strömmen. I olika sammanhang tycktes det bli mitt öde att befinna mig motströms.”

Jörn Donner gifte sig 21 år gammal med Inga-Britt Wik, språkstuderande vid Helsingfors universitet. Två söner föddes 1955 och 1959 men äktenskapet var aldrig lyckligt och slutade med skilsmässa 1961 varvid han därefter så gott som förlorade kontakten med sönerna. Han beskriver sin nutida relation till sönerna – i synnerhet den äldsta – i förklenande ordalag, vilket lämnar en liten bitter eftersmak.

Under 60-talet sammanlevde han med Harriet Andersson, svensk skådespelerska, och respekten för henne har han bevarat. De har fortfarande regelbunden telefonkontakt – något hans senare fruar ställt sig frågande inför – och han regisserade flera filmer med Harriet i huvudrollen varav  ”Att älska” gav henne skådespelarpriset vid festivalen i Venedig 1964.

Intresset för världen, för politik och för att resa, har följt honom sedan ungdomen.
”Han kommer till Berlin i juli 1952, där han stannar för resten av livet, nästan” skriver den fiktive redaktören Kock i början av kapitlet ”åttonde boken.”

Jörn Donner förälskade sig genast i Berlin. En kärlek som består i denna dag. Första gången han var dit var han socialist men när han skrev boken ”Rapport från Berlin” 1958 var han mer balanserad i sitt synsätt. Boken är ett aktuellt reportage med historiska återblickar och intervjuer med människor från både Öst- och Västberlin.

”Trots att jag med åren lärde känna andra världar förblev Berlin en utgångspunkt och en symbol som jag ständigt återkom till, utan att egentligen närmare tänka efter vilka kontaktytor som fanns mellan denna stad och vårt eget nordliga öde, på gott och ont. I en tid då ”historia” för många människor är liktydig med den egna trånga horisonten, det egna landet, familj och närstående är det kanske skäl att påminna om hur perifera länder i Europa påverkats av vad som hänt i Europas mitt. Andra världskrigets slutfas avgjordes där och i Berlin uppstod början till den delning som var kalla kriget.”

Han kom att få liknande känslor för Wien och Mellanöstern och Balkan så småningom. Liksom för Bulgarien, Rumänien och andra mellaneuropeiska områden. Och för Ryssland också, eftersom han blev radikal och vänsterrebell under gymnasietiden. Skarpa textanalyser om vad som gått fel i dessa länder finns i boken.

Överhuvudtaget har han alltid intresserat sig för gränser och dess konflikter, skriver han, och drar en parallell till att han själv hör till en språkminoritet i ett land som domineras av ett annat språk. Hans egen språkgrupp svenska i Finland omfattar drygt fem procent av befolkningen. Ödets lotter faller mycket ojämnt, menar han, då svenskan i Finland har en utomordentligt skyddad ställning, men i de flesta andra länder i Europa förbinder man nationalstatlighet med ett dominerande språk.

Men präktigheten och snobbismen inom den finlandssvenska kulturen får på tafsen ordentligt av honom liksom att han tycker att Finland som nation har en ”provinsiell självtillräcklighet” eftersom det är ett land praktiskt taget utan invandring, något han ihärdigt kritiserade under sina år som riksdagsman.

Även Sverige – som han har en hatkärlek till som land – får sina fiskar varma i hans ironiskt-analytiska passager. Eftersom allt i denna koloss till bok berättas i okronologisk ordning är det svårt att hitta egna understrykningar i efterhand. Ur minnet får jag försöka återkalla att han beskyller Sverige för att vara det mest borgerliga landet i världen, trots jämlikhetssträvandena, i form av att medborgarna eftersträvar perfektionism och är livrädda för att drabbas av svåra sjukdomar. Han tycker också att man i Sverige inte speciellt mycket intresserar sig för grannländernas problem.

Via sin vän Harry Schein fick han jobbet som VD för Svenska Filminstitutet 1978. Roliga och intressanta – men också jobbiga och arbetsamma år. Han fick1984 ta emot en Oscarstatyett i egenskap av producent för Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” ett par år efter att han avgått som VD. Främsta orsaken till att han sa upp sig från jobbet var att han inte drog jämnt med styrelseordföranden Per Ahlmark.

Jörn Donners relation till Ingmar Bergman var dock av öm vänskapskaraktär. Inte bara har de haft kärleken till filmen gemensamt utan båda har levt ihop med Harriet Andersson – dock inte samtidigt.

”Hemligheten med Ingmar Bergman, som alla inte förstod, var hans förmåga att handskas med skådespelarna, eller hellre; att behärska dem. Det var inte till förfång för resultatet att han hade knullat med några av dem.”

Name drops duggar tätt i denna memoarbok. Jörn Donner verkar ha träffat de flesta av betydelse i sin samtid, både inom filmens och litteraturens värld men även inom politiken. Per Wästberg, Olof Lagercrantz, Olof Palme, president Kekkonen, Ahtisaari, Tarja Halonen  m.fl – och han var tidigt modig i sina krönikor i tidningarna när han kritiserade Finland för dess undergivenhet mot Sovjetunionen. Fler finska politiker finns namngivna, författarvänner, sverigefinska och finska (Jörn har själv både skrivit och talat offentligt på finska) och alla hans resor, inte bara i Europa, utan i Asien, Amerika; nord och syd och Afrika har inneburit möten med många människor och kända potentater.

1974 gifte han sig med Jeanette Bonnier, ett äktenskap som till stora stycken genomlevdes på skilda håll. Jörn ville bo i Finland och hustrun vistades för det mesta i New York, där han inte kände sig bekväm. I början av 80-talet blev han far till två barn med två olika kvinnor och det var början till slutet för äktenskapet med Jeanette. När så hennes dotter Maria omkom i en bilolycka bara 21 år gammal 1985 så slets det sista bandet loss mellan Jörn och hans hustru. Han skriver starkt och berörande om styvdotterns begravning – där han läste ur hennes dagboksanteckning som han hade tillgång till – och hur han själv brukar besöka styvdotterns grav ensam.

1983 träffade han sin nuvarande fru första gången. Journalisten Bitte Westerlund, 27 år yngre än han. När han antog jobbet som generalkonsul i Los Angeles 1995 var de tvungna att gifta sig för att hon och barnen skulle få följa med – en regel som sedan dess är borttagen – och beskrivningen av hans (brist på meningsfulla) sysslor under de två åren i Kalifornien dryper av ironi.

”Vissa rika människor berättade för mig att det inte fanns någon rasbaserad segregation i Los Angeles och därför inte något behov av vad de kallade affirmative vacation. Dessa människor hade inte sett Koreatown, armeniska och kambodjanska kvarter eller South-Central. De motsatte sig också invandring och glömde att deras fäder och förfäder hade varit fattiga invandrare. Det var dessa människor som anställde mexikaner, legalt och illegalt.”

Samma slags ironi finns när han beskriver sin tid som EU-parlamentariker. Då låter han den fiktiva redaktören Kock skriva i tredje person och avslöja hyckleriet:
”Mycket snabbt lärde han sig förstå att de finska ledamöterna, men inte bara de, sysslade med ett omfattande mygel som handlade om flygbiljetter och traktamenten.”

Men han är också allvarlig när han skriver om EU:

”Integrationsprojektet ses alltför mycket i ekonomiska och politiska termer. Man glömmer ofta att det innehåller en moralisk dimension och förpliktelse. Bara ett starkt och självmedvetet Europa förmår utjämna de enorma ekonomiska och sociala klyftor som kan vara och är ett hot mot Europa och världens framtid.”

Det är då han är som bäst, Jörn Donner i denna memoarbok. Fast visst har dagboksanteckningarna sina poänger med, när han t ex ibland leker med språket i korthuggna betraktelser. Nya knäleder har han fått och två cancersjukdomar har han överlevt, en prostata- och en lungcancer – så sexlivet är det inte mycket bevänt med längre. Rökning har han slutat med, tar bara en cigarrett om han blir bjuden ibland, men alkoholen finns ännu med om än han inte tål den lika bra som förr.

”Hälsosam ungdom, röka vid 18, supa vid 18, knulla vid 18, 6 barn, spermierna var i skick.”

Låter en dagboksnotering.

Men lite längre fram är han allvarsam och tungsint, och grubblar över livets meningslöshet och undrar om böckerna, filmerna och ”all denna verksamhet i byråkratins eller politikens tjänst” har varit förgäves.

 Visst kan man se denna memoarbok som en enda stor egotripp, men det är att vara orättvis om man stannar vid endast det omdömet. Jörn Donner har ju faktiskt haft substans i det mesta han har gjort som kulturell människa. Som han själv sa i en intervju i tidningen VI när han avgick som VD för Filminstitutet, så har han ”haft en viss presence”.
Närvaro, alltså.
Och det är bara stora personligheter som lyckas med att göra sådana avtryck. Och för det mesta är de själva medvetna om det.

——–

PS. I sista kapitlet (trettiotredje boken) finns två bilder på Jörn Donner när han är klädd i kvinnounderkläder. Aldrig hade jag trott mig få se en man med det kvinnokarlsrykte han har utstyrslad så. Men på sidan 583 finns ett citat jag inte kan undvara, som kanske ger en del av förklaringen till transvestitbilderna – skrivet i tredje person av fiktiva redaktören Fredrik Kock:

”Däremot kunde J i sina tillstånd av halvsömn, halverotisk feber lätt föreställa sig att han var kvinna, att hans kroppsdofter var en kvinnas, att han var klädd som en kvinna och därigenom tillfredsställde sig själv, vilket han gjorde när andan föll på och han hade möjlighet att se sina spermier spruta ut med en kraft som avtog betydligt med åren.”

▪ Leif Wilehag

bokomslag

Jörn Donner
Mammuten
– efterlämnade handlingar
Albert Bonniers Förlag 2013

 

 

Kategorier
Dela den här artikeln: