Tutankhamen – ung och utnyttjad

Joyce Tyldesley

[130410] Joyce Tyldesley”Jag ser underbara ting”. Orden var Howard Carters när han i december 1922 lyste med en ficklampa in i farao Tutankhamens grav. Den drygt tretusen år gamla graven från Nya Rikets artonde dynasti hade i tidigt skede dolts av sediment från en översvämning – på den tiden förekom häftiga regn i trakten av Thebe.

Han hade gjort alla tiders största arkeologiska fynd. En något men inte allvarligt plundrad grav åt en pojkfarao som tillträdde vid åtta års ålder och dog vid arton. Tutankhamens obetydlighet har ofta betonats som paradox: minste kungen, största fyndet.

Han hade givetvis rådgivare eller ”förmyndarregering” som vi säger om Karl XII och hans äldre efterträdare Eje fanns säkert med hela tiden liksom olika hövitsmän, delvis kända till namnen.

I hans historiska situation var det förmodligen av avgörande vikt att han inte kunde styra själv och därför styrdes av andra. Hans föregångare och sannolike far Akhenaton var nämligen den egyptiska historiens störste revoltör. Han övergav den gamla amonreligionen, upphöjde solskivan Aton till huvudgud, byggde en helt ny huvudstad i Amarna, hävdade att farao var gudomlig redan i livet, inte som Osiris efter döden. Bilderna i hovmannagravarnna i Amarna visar plötsligt rikets högsta som maktlösa åskådare till faraos umgänge med solguden. Kontakt med den nu egentligen ende guden Aton krävde Akhenatons medverkan, en helt ny tanke i den religiösa besatthetens rike.

Av Akhenaton har vi ju ovanligt rika litterära spår. Vi har också en helt ny ”realistisk” stil för avbildning av människor: ”den groteska”. Det har spekulerats om att det långsträckta, äggformade huvudet och kraftiga läpparna berodde på att farao hade Marfans syndrom och liknande. Men han gjorde sin gudomlighetsrevolt efter fem år med den vanliga extrempolyteistiska kulten i gamla huvudstaden Thebe. Under den tiden skulpterades han som vanligt, äggformen (tillblivelsesymbol ?) kom med revolten.

Så det hela blir väl ganska klart för den som intresserar sig det minsta för maktpolitik: de nya avbildningarna ska förmedla att farao blivit gud redan i livet, dvs hans makt ökats på bekostnad av amonkultens överstepräster. Akhenatons revolution ville inrätta en absolut kungamakt, den var som Gustav III:s statskupp som vi ju vet hur den slutade.

Amarna övergavs under Tutankhamen, Akhenatons bilder mejslades bort, polyteismen återinfördes och Amon blev pånytt huvudgud. En rasande klass av överstepräster och ämbetsmän återtog sin del av makten i det oerhört auktoritära kungariket.

Då var det viktigt att kungen var svag. Han hade växt upp i Amarna men verkar som tidig tonåring ha accepterat huvudstadens återflytt. Vad skulle han göra ?  Adeln styrde med rasande revanschlust.

Joyce Tyldesley, egyptolog från Manchester, är inte så intresserad av maktpolitik i nyutkomna Tutankhamens förbannelse. Området är förstås lite spekulativt. Men hon belyser genom föremålsfynd hur det bör ha varit.

De fyra väderstreckens gudinnor som beskyddande omger sarkofagen har idag vingar. Tittar man noga efter har dessa monterats i efterhand. Skulpturerna till en faraos begravning förbereddes tidigt under regentperioden. De hade från början armar, var ”väsen” eller halvgudar. Helt fantastiskt att Akhenatons nya religion slog igenom så i detaljer !

Tyldesley är en grannlaga vetenskapsman som undviker spekulationer. Ett massivt funderande om de olika tänkbara föräldrarna, särskilt modern, där hon stannar för Akhenatons bihustru Kija, tar dock lite musten av läsaren. I gengäld redovisas balsameringskonsten distinkt och populärkulturens alla vidskepligheter om ”förbannelsen” finns också med.

En mångsidig bok om hur adeln utnyttjat ett maktvakuum – så ser jag det.

▪ Tomas Löthman

BokomslagJoyce Tyldesley
Tutankhamens förbannelse – den oändliga historien om en egyptisk kung
Övers: Allan Klynne
Norstedts förlag 2013

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: