[130505] Scenbilden framhäver ett förhållande i tiden, en tid av maktkamp på flera nivåer.
Den visar ett slutet rum, maktens centrum, men rummet speglas samtidigt i en stor tavelbild, vars motiv befinner sig på ett sluttande plan, eller i sjönöd, vilket sätter allt i gungning. Det som sedan följer är resultatet av allas sökande efter en väg ut ur sina ’vertigon’ och det är detta sökande publiken ges förtroendet att deltaga i.
Ledsagad av en insiktsfull diciplin, kännetecknande tysk scenkonst.
Historien får sin genomlysning när personer och händelser dyker upp ur det förgångna genom en visuell gestaltning som påminner om den transparenta filmduk Lars Norén använde sig av i uppsättningen av Kaj Munks Ordet, Köpenhamn 2008. En magi sprider sig över scenen och danar en gråzon som vidgar sinnena. Vi är vakna och samtidigt inte.
Huvudaktörerna är Simon Boccanegra och hans dotter Maria som blivit Amelia. De lär inte känna varandra förrän hon blivit vuxen, en ofrivillig frånvaro som urholkat dem. Men om Simon är böjd under ödesoket är Amelia spikrak, Malin Byströms sopran har givits bett och aggressivitet, det är hennes föreställning, ingen tvekan om det. Om Simon är den som har varit är hon den som skall bli och hon vinner tills vidare den kärlek han tvingades avstå från.
Simons namn kan tolkas som svartkäft – ringaktad av den furstliga omgivningen, som han i yttre mening temporärt besegrar, förvägras han såväl personlig lycka som bestående framgång.
Ingenting är emellertid entydigt i Verdis drama och uppsättningen understryker detta genom ideliga dubbelexponeringar som framkallar meditativa drömsyner i olika riktningar. Tillvarons enda fasta punkt är ett alien-liknande förstelnat helvete mitt i tillvaron, ett obönhörligt hot mot alla och envar.
Förr eller senare ger de upp, för att återvända, i bästa fall försonade, till skuggorna från det förflutna, även sina egna.
Och allt detta, inspirerat av händelser från 1300-talet, spökar den dag i dag. Det Italien Verdi kämpade för att ena är fortfarande kryptiskt, motsägelsefullt och allt annat än tillförlitligt.
