Befria oss från kulturpolitiken!

gatumusikant

[130523] På förekommen anledning skissade jag för en tid sedan hur en sanningsenlig beskrivning av sånggruppen Röda Bönor kunde sett ut i en tänkt bidragsansökan – som utan dylikt understöd åstadkom en av sjuttiotalets riktigt stora progg-succéer:

”Nio kvinnor, utan sångutbildning och med sporadiska kunskaper på diverse instrument, bygger sina framträdande på en råfeministisk amatörism med svordomar och vulgaritet som bärande element, en frivillig framfusighet i skildringen av kvinnolivet av idag…”

Hur troligt hade det varit att få en sådan ansökan beviljad, på en skala? Det hade naturligtvis aldrig blivit någon skiva, inte någon grupp heller, för all energi hade gått förlorad i beroendekänslor, bristande självförtroende och allmän leda. Det hade varken funnits tid eller ork för att skriva vanvördiga sånger.

Det var därför både underhållande och pikant, när nuvarande kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth vid sitt tillträde avslöjade sin stora förtjusning över bl.a. just Röda Bönor, även om det inte satt några märkbara spår i hennes dagliga gärning.

Eller tar jag fel? Var smakbiten ur Makode Lindes kvinnoskrev hon med ett belåtet leende stoppade i sig i själva verket hennes sätt att vara ”fräck i mun” – till allas vår ära?!

Ingenting är entydigt och ingen skall dömas ohörd. Jag drar mig annars till minnes två bilder:

Den första av ett par småflickor som bevistar en teaterföreställning för första gången i sina liv. På scenen dansar två unga svenskor, de deltar i ett veckolångt möte i Alger i oktober 2009, Step to the future, under temat The sensational and intellectual forming in performing arts (Känsla och intellekt i scenkonstnärligt arbete med form). När föreställningen är slut störtar flickorna fram till dansarna för att omfamna, kyssa, känna och ta på dem – det är en överväldigande syn;

Den andra av Ann Södergren, lärare vid HSM (Högskolan för scen och musik) i Göteborg, och de svenska och algeriska eleverna samlade i en ring på golvet efter en veckas arbete. Efter en stunds tystnad hörs en snyftning, den sprider sig, alla tas av situationen, ”väggarna är öppna”, för att använda en rad av Göran Sonnevi, upplevelsen blir övermäktig för oss som iakttar, vi känner att vi måste lämna lokalen.

Teaterhögskolan i Alger, ISMAS (Institut Supérieur des Métiers des Art du Spectacle et de L’Audio Visuel), ligger inrymd i ett före detta fängelse en bit utanför staden. Tortyrkamrarna låg i källarna. Algeriets våldsamma förflutna är närvarande i varje andetag, islamismen är tillbakaträngd men inte eliminerad, myndigheterna är oroliga för att det skall hända de utländska gästerna någonting. De får inte lämna byggnaderna. De kan inte gå ned till stranden, som ligger inom räckhåll. Alger ligger ju, som Albert Camus uttryckte det, som en mun vid havet.

På kvällarna umgås de med varandra – på svenska och arabiska, eftersom varken franskan eller engelskan duger som gemensamma språk. De måste använda sig av intuitiva kommunikationsmedel och tillsammans med en kanon Ann Södergren använder sig av i förloppet, en svårinlärd sekvens som kräver koncentration, uppstår ett tillstånd där blockeringarna är brutna och känslorna får fritt utlopp.

Jag behöver inte tillägga att allt detta var något mycket vackert att uppleva. Samtidigt som det visade, vilka långa, bitvis outgrundliga och oförutsägbara processer som krävs för att nå tillstånd av genuint skapande. Ting som man inte helt och hållet kan planera och framför allt inte schemalägga.

En annan sak som gick upp för mig under min egen månadslånga vistelse i Algeriet förra hösten var, hur avgörande det är att kunna urskilja skillnaden mellan arbete och dröm.

Algeriet är ett land som i stort sett saknar det vi kallar ”kulturliv”. Museerna står (folk)tomma, i en teatersalong kan det sitta ett tiotal personer, som går ut och in under föreställningen – för att röka!

Det har naturligtvis haft med den tvära brytningen med Frankrike att göra men det är samtidigt, i sin genomgripande, och i förhållande till våra länder helt väsensskilda och identitetsskapande nationalism, ett samhälle där det finns något viktigt att lära om hur framtiden formas genom att tackla nödvändigheten.

Även hos oss finns dessa skillnader. Mellan det som måste göras, det som är arbete och det som tillhör överflödet, drömmen, det som är vetenskap, konst, politik – det tillhör alltsammans drömmens värld, som inte kan sättas i samband med pengar utan att i någon mening korrumperas och vändas till konsumtion, ett överflöd av oönskat slag, en del av det moderna samhällets skriande fattigdom.

Det är problemställningar man blir extra uppmärksam på så snart den så kallade kulturpolitiken kommer på tal. Den kom att utgöra ett argument i en valrörelse, när Leif Pagrotsky och Mona Sahlin (SvD 4/4 –09) framhävde, att kulturarbetarna skulle skonas från hemtjänsten. Varför det, egentligen?

Ligger det inte något paradoxalt i, att välja ett yrke man önskar oberoende, djärvt och individuellt format och samtidigt vika undan från vars och ens elementära krav på att försörja sig?

Ligger det inte något ofrivilligt komiskt i, att presentera sig som en risktagare, för att i nästa ögonblick kräva att staten skall finansiera, det vill säga upphäva, dessa risker!

Det finns ett bra uttryck på danska som säger att ”bordet fanger”, vilket innebär att man förr eller senare måste ta konsekvenserna av sina val. Ett konstnärligt yrkeliv är ”nog så besvärligt” som Paul Klee uttryckte det och det finns ingenting som kan frita konstnären utan att urholka den genuina intention man sätter värde på.

Man har i så fall företagit en frivillig abdikation. Man är inte längre konstnär, man har blivit kulturarbetare med rätt till a-kassa. Eller man famlar efter kommersiella lösningar.

Konstnären Anna Odells tilltag en gång är ett utmärkt exempel på det senare. Jag tvivlar inte ett ögonblick uppsåtet i hennes offentligt fingerade sammanbrott var allvarligt menat. Ändå brakade hon in i mediaväggen på ett sätt så att man befarar att hon aldrig kommer kunna skaka av sig bilden av sig själv som sjuk i sitt bejakande av en av vårt samhälles värsta farsoter: behovet av medial uppmärksamhet.

Var fanns den vägledningen som kunde hindrat fällan att slå igen, stuckit dikten av Johan Henric Kjellgren, Man äger ej snille för det man är galen i händerna på henne, men det var nog länge sedan den ingick i gymnasieskolans pensum.

Men det är där, i skolan, staten har sin avgörande kulturella uppgift. Frågan om skapandets resultat och tillgänglighet kommer alltid att ligga öppen och utmana den enskilda konstnärens kraft och övertygelse. Men skolan kan tillsammans med hem och familj lägga grunden till att det finns mottagare med bildning och smak i samhället. Göra ”verklighetsmänniskorna”, som Göran Hägglund så dystert talade om, till drömmare, åtminstone ibland.

Förutsättningarna för att högskoleutbildade eller på annat sätt meriterade konstnärer hittar en försörjning genom andra kanaler än en raffinerat utformad bidragslist kunde staten också utveckla mönster för. Genom att skapa arbetstillfällen av okonventionellt slag. Som kan ersätta den speciella form av tidsödande tiggeri som bidragsansökningarna innebär och som tar oceaner av energi i anspråk.

Jag säger inte att den statliga kulturfinansieringen skall upphöra. Det kommer den heller inte göra, vi lever trots allt inte den typen av barbari. Men den kommer aldrig vara tillräcklig, bidragen är alldeles för minimalistiska för att tas till utgångspunkt för en övergripande strategi för ett samhälles mentala utveckling.

Jag vill ställa sakerna på sin spets och påstå, att en konstnärlig utveckling på samma gång ställer krav på stora resurser och förmåga att bruka den inspirationskälla knapphet utgör. Bidragssystemet undergräver båda dessa inbördes delvis motstridiga behov.

1974 års kulturutredning, ett bidragsmonster vars design socialdemokratins dåvarande litteräre kamrer P. O. Enquist var en av bidragsgivarna till, skapade inga stora konstnärsskap, snarare förutsättningarna för en typ av medelmåttighet vi numera dras med.

Konstnären kan inte göras till klient utan att mista något av sin betydelse. Han eller hon måste identifieras som något man förstår att bereda plats för. En som kan något andra inte förmår, ser det andra är blinda för.

Men det innebär ett problem för en politikerkader som inte längre delar den verklighet vi andra lever i, och vars hela existens vilar på det antal röster de skrapar ihop. Då duger både konstnärer, bögar, kvinnor och pensionärer.

De som beslutar om pengarna saknar inte bara kunskap och smak. De har ingen kontakt med de långa erfarenhetskedjor som på lång sikt skapar nya kvaliteter och idéer omkring vad livet skulle kunna vara eller betyda. De ser till   institutionerna de vill behålla och kallar det kvalitet. Men kvaliteten ligger inte där.

Den konstnärliga kvaliteten är inte professionell i vanlig mening, den är först och främst personlig och framför allt erfarenhetsbaserad.

Reser man i andra länder än de västerländska slås man av gamla krav på  politiska ledare som fallit bort hos oss. Kraven på ådagalagd bildning och filosofisk insikt. Våra politiker utgör i stället en ny och obildad adel.

Hur är det till exempel möjligt – som man nyligen hörde utbildningsminister Jan Björklund förorda – att frustrera unga människor i en utbildning de brinner för genom hot om att avbryta den, med argumentet att ”vi inte ser någon mening med att utbilda misslyckade dansare.”

Det vittnar om en skrämmande okunnighet på alla plan, att en person i den ställningen förstått så lite av vilken betydelse en hett eftertraktad utbildning har, oavsett hur man senare i livet väljer att försörja sig. Säkerheten och lyckan det ger, att ha fått undersöka och lära känna sin innersta dröm, bär man med sig genom resten av livet. Kunnandet man tillägnat sig sätter spår man inte kan förutse – det är vad varje utveckling värd namnet betyder och varje utbildning skall sträva efter att skapa förutsättningarna för!

Därför säger jag om kulturpolitiken: fuck kulturpolitik! Befria oss från kulturpolitiken och ersätt den med utbildning och mängder av olikartat arbete. Institutionerna dör när de inte hämtar blod ur naturliga källor, som just i kraft av sin natur sinar om de utsätts för konstgödsel.

Jag kommer aldrig glömma hur koreografen Birigit Åkesson på sin snabba skånska hälsade mig med orden: ”Jag har varit en outsider i hela mitt liv!”, när hon första gången öppnade sin dörr någon gång på nittiotalet. Under de många och långa samtal vi sedan förde hörde jag henne aldrig nämna ordet pengar, bidrag än mindre.

Sing it.

Och vad den grundläggande synen på statens insatser i förhållande till det konstnärliga skapandets dilemma angår kunde man med en lätt omskrivning av den civila olydnadens profet Henry David Thoreaus ord säga att ”den stat styr bäst, som styr minst” (Civil olydnad, H:ström 2005).

▪ Kjerstin Norén

Kjerstin Norén är författare, scenkonstnär och kritiker.

 

Dela den här artikeln: