Censur dold i administrativ språkdräkt

gatumusikant

[130523] Först klassade som skoltrötta och likgiltiga. Etiketterna varierar men stämpeln sätter sig på djupet. Nu medverkar flera av eleverna i ett läromedel för lärare, i boken ”Att inspirera skoltrötta”.

När vanliga medborgare uttrycker sig fritt uppstår ofta ett problem och vi i Teater Spira har försökt att analysera det. Vi har sett detta fenomen i Turkiet, krisens Spanien och krisens Bryssel. Vi har upptäckt det på Volvo och på Stadsledningskontoret och Gymnasieförvaltningen i Göteborg: censurförsök.

Vi har försökt analysera vilka strukturer som ligger bakom rädslan från makten. Vi har kommit fram till att en bidragande faktor är Management, som har införts på olika håll i den offentliga förvaltningen sedan åttiotalet, under honnörsbegrepp som New public management och Delegerat ledarskap. Andra vanliga ord i sammanhanget är ekonomistyrning, nyckeltalsstyrning, balanserade styrkort eller LEAN (ett ord från bilindustrin som nu även används inom skola och sjukvård). Det handlar om att maximera vinst genom att driva en kontinuerlig nedskärning av kostnader och att utgå från kunden: vad vill kunden betala för? Systemet är taget från den amerikanska verkstadsindustrin på 1800-talet. Rätt skruv ska möta rätt mutter vid rätt tidpunkt med rätt tidsåtgång.

Inom den offentliga sektorn handlar det inte främst om ökad vinst utan om ökad effektivitet; ökat antal sålda skolplatser eller vårdplatser per skattekrona. Ökande antal sålda teaterbiljetter per skattekrona. Problemet med Management är att det inte är ett neutralt styrsystem. Man får just det man mäter: antal sålda skolplatser. Andra kvaliteter, som att ungdomarna går ut med godkänd kurs i svenska, engelska och matte – eller har möjlighet att höja sina röster i samhällsdebatten – är däremot inga nyckeltal. Dessa kvaliteter riskerar att störa försäljningen av skolplatser. Därför undviker man dem. Eller rent av tystar dem. Lärare jag träffat kallade det för ”förvaring”. Ungdomar som kommer in med IG i kärnämnen och går ut med IG. Man sätter inte in extra resurser därför det ”har man inte”. Men man accepterar ansvaret att ta emot dem och ”förvara” dem.

Mellancheferna ska inte tänka själva. Områdeschefer, kommunikationschefer, teaterchefer, kulturchefer ska inte tänka själva. Det ska högsta förvaltningschefen göra. Politikerna, som inte känner verksamheten, styr med hjälp av nyckeltal. Det som stör stoppar man. Rationaliserar bort. Det ingår i själva metoden.

Jag blev uppkallad till förvaltningschef Sven Höpers tillförordnade/biträdande förvaltningschef för Göteborgs gymnasieförvaltning 2010, Marie Alkvist-Carlsson. Jag jobbade med Arvsfondsprojektet ”Stad – Makt” med ungdomar på Burgårdens utbildningscentrum i Göteborg. Det var inte rektor, inte heller skolchefen, utan chefen för hela den kommunala gymnasieskolan som kallade upp mig. Varför? Jag blev lite rädd. Ungdomarna som jag arbetat med under två år hade skrivit en bok med sina personliga texter. Samtidigt som jag blev uppkallad till chefen blev böckerna klara på tryckeriet.

Vi skulle precis ha releaseparty för boken på Stadsmuseet där ungdomarna skulle läsa sina texter. Kulturchefen skulle vara moderator för det efterföljande samtalet. Lärare, politiker och ungdomar var inbjudna. När jag kommer till förvaltningschefen ser hon in i mina ögon och säger ungefär:

Jag vill inte kalla detta censur, det vill jag inte. Men det förstår du väl själv. Att det går ungdomar här med problem och att det går muslimska ungdomar här. Det får ju inte komma ut.

Skolan hade vikande skolpeng på grund av att Burgården inte längre är en högstatusskola utan en blatte- och lågstatusskola (enligt lärare och elever jag mött). GP hade haft artiklar som skandaliserade skolan och hon var orolig att detta skulle bli ännu en skandal. Själv var jag övertygad om motsatsen.

Tillförordnad förvaltningschef ville att vi skulle klistra över formuleringar i vår metoddel som synliggjorde ungdomarnas problem och att det fanns muslimska ungdomar. För att vara rättvis, ska jag säga att hon tyckte att ungdomarnas texter var fina. Hon kom också på att det kunde räcka med att klistra över Göteborgs Stads logga i boken. Jag har kollat med henne, och hon håller inte med om att hon sa det jag minns. Hon lyfte fram att förvaltningen inte kunde kritisera sig själv. Det är en hållning jag också har mött på Stadsledningskontoret. Den som idkar intern kritik bestraffas. Jag är kritisk mot att det administrativa perspektivet rutinmässigt tystar ungdomsperspektivet. ”Förvaring” var ok men inte att berätta om hur verkligheten såg ut.

Jag har antecknat de formuleringar hon tyckte var besvärliga i boken. Direkt efter mötet berättade jag för mina kollegor vad hon sagt om muslimska ungdomar, om ungdomar med problem och om att inte vilja kalla det censur.

Men i ett läge när jag och kollegorna var så stolta över Spiras och Gymnasieförvaltningens fina och framgångsrika samarbete med skoltrötta ungdomar, hoppades vi på en delad entusiasm från förvaltningsledningen. Vi trodde på en ryggdunk, ett ”bra jobbat”, kanske till och med ”hur kan vi sprida det här arbetet till fler ungdomar?” Vi kände oss därför knäckta av att få det motsatta, så kallad inte… censur.

För att slippa skammen att klistra över i alla våra böcker, ljög jag och sa att det var en intern bok. Vad var det då för projekt? Så här säger Ali Taherian, en av ungdomarna som var med:

Det var för att ungdomar skulle skriva om vad de gått igenom i livet. Så självklart var det svårt att gå fram i klassrummet och prata om detta. Vi var en blandad klass som vi brukade kalla svennar och blattar. Vi hade inte så bra kontakt med varandra. När Jonas dök upp vågade jag gå fram och läsa upp en text. Då vågade alla andra också läsa. Vid en föreställning [på Stadsmuseet] var vi sex personer som läste upp våra texter.

Klassen var segregerad med flera grupper som inte pratade med varandra. Jag samarbetade med en fantastisk pedagog som brydde sig mycket om sina elever och vann förtroende även hos dem som var allra minst intresserade av undervisning eller betyg. Och när Ali ställde sig upp och läste en personlig och känslig berättelse och började gråta – då ändrade sig allt.

Skoltrötta ungdomar är ofta vana sedan lång tid att ha dåliga betyg, att inte prestera så bra. De blir experter på att manipulera lärarna för att slippa jobba. Jag tänkte: vad har en lärare aldrig frågat om? Det jag kom på var:

Vad skulle du aldrig berätta för din mamma? 

Pinsamma saker jag varit med om

Min första kyss.

Eleverna tände till på detta och skrev. Några berättade istället. Det blev boken och föreställningen ”Vad du inte vet om mig”. Kulturchefen fick tårar i ögonen.

De sträckte på sig och fick en starkare känsla för att de kan och att det de har att ge är betydelsefullt för andra vuxna. De tog studenten som en av fyra klasser som tillsammans hade bäst betygsutveckling i hela den kommunala gymnasieskolan i Göteborg.

Ungdomarna behöver vuxna som bryr sig om dem på riktigt, inte chefer som stirrar sig blinda på nyckeltal och hellre tystar en krisrapport än tar tag i problemen.

▪ Jonas Fröberg

Jonas Fröberg är konstnärlig ledare för Teater Spira.

Ett exempel på ungdomarnas texter

Finns med i det urval texter vi kommer ta med som exempel, i det kommande läromedlet för lärare och lärarstudenter Att inspirera skoltrötta:

Pappa

Den personen som har gett mig mest hat i hela mitt liv är min riktiga pappa. Han är den som jag inte längre vill träffa. Han är världens sämsta pappa tycker jag.

Han gav mig aldrig kärlek. Istället fick jag stryk. Han förstörde mitt liv och jag har fortfarande mardrömmar om hur det var.

Ibland undrar jag varför jag inte kunde få en bättre pappa? Ibland undrar jag varför min styvfarsa måste spela min pappas roll? Även om min styvfarsa är bra.

Min riktiga pappa är alkoholist och det är bara han som kan svara på mina frågor.

Dela den här artikeln: