Gud förlåter konstnären

sektion film

[130605] Samtidigt som Winding Refns Only God Forgives går upp på biografen Roy har Göteborgs Konstmuseum en omfattande utställning av Helene Schjerfbecks verk. Lite förbluffad lägger man märke till hur lika Schjerfbeck och huvudrollsinnehavaren Ryan Gosling är, snudd på porträttlika.

Viktigare är emellertid trycket under ytan, frågorna i deras ansikten tillsammans med viljan att besvara samma frågor. Redskapet är koncentration, en kontinuerligt växande självkännedom. Verktyget är blicken.

Gosling ”gör” mycket lite på duken. Men han är extremt närvarande och det är infallsvinkeln till hans skådespelarkonst.

Återigen dyker parallellen till Schjerfbeck upp, hennes återkommande självporträtt, där allt succesivt bleknar och försvinner, allt utom ögonen, som talar när munnen tiger. Hon koncentrerar uttrycket till återgivningen av blicken.

Vi vet att hon var tillbakadragen; sade inte mycket, såg desto mer.

Man kunde knyta hennes dagrar av besvärjelser till de hårfina nyanser varigenom Goslings roller förändras, vilket gjort honom till något av en auteur som skådespelare.

Det löper myriader av osynliga trådar mellan hans tolkningar, senast från chaffören i Drive från 2011 till Julian i Only God Forgives. Samma ensamma, oartikulerade liv i mörker, samma förlamning som rämnar i våld:

…those men still lost in an old black shadow..

som Katyna Raniere sjunger som en bön om, att denna skugga måtte kunna skingras. Allt medan Gosling kör iväg med en heltäckande gummimask över huvudet – som småler.

Jämför bilden med Helene Schjerfbecks självporträtt från 1937 fram till hennes död, särskilt ett från 1945, betitlat Ljus och skugga.

Gosling är inte en karaktärsskådespelare i den mening, att han mejslar rollen i ett stycke. I stället bygger hans arbete på närvaron i det egna jaget, det som pedagogen Ingemar Lindh omtalade som ”det personliga materialet”. Guldgruvan artisten har att ösa ur, förutsatt hon eller han förstår lära känna och identifiera den.

En sådan närvaro skapar ett dynamiskt förhållande till det skrivna manuskriptet och gör honom till en författande skådespelare, en medarbetare som ”skriver” sina repliker i ögonblicket, motsatt det ”instrument” författare och regissörer ibland talar om att de önskar skådespelaren vara.

Only God Forgives bygger inte på något fullt gripbart handlingsmönster, den identifierar ett tillstånd. Ett svårt och sargat tillstånd – att det inte är någon familjefilm kan nog alla vara överens om – som befinner sig i samma hypernervösa, ständigt våldsförberedda sfär som franska författarinnan Margurite Duras arbetade med som en förutsättning.

Man kan också dra sig till minnes Lars Noréns svar på anklagelser för svartsyn:

– Men hur ser verkligheten ut?

Och precis som i Jasenko Selimovic’s uppsättning av Hamlet på Göteborgs Stadsteater för många år sedan präglas scenbilden av ett rödaktigt mörker, huvudpersonens eget blodomlopp, som i filmen vuxit till en uppsjö av korridorliknande tentakler, vars grepp han inte slipper ur.

Detta mörker utan ände rymmer sällan något dagsljus och äger minst av allt klarsyn.

Filmen utvecklar i sitt visuella mästerskap den slutliga blicken på mor-son-förhållandet i en bisarr bild av intrång: när sonen sticker handen i den avrättade moderns nyss uppskurna mage för att vidröra uterus han närts av.

(Att fadern är av honom länge sedan ihjälslagen behöver knappast tilläggas.)

Buropen efter filmen leder tankarna till Stravinskijs nu 100-årsfirande Våroffer och omvänt. Därför väntar vi fortfarande på de verkliga svaren angående Only God Forgives. Delar av publiken i Cannes ville inte förlåta filmen.

Gud har förmodligen en egen agenda och står förvånansvärt ofta på konstnärernas sida.

▪ Kjerstin Norén

Hamlet
i regi av Jasenko Selimovic
Göteborgs stadsteater 1999

Helene Schjerfbeck
på Göteborgs Konstmuseum
till augsti 2013

Drive (2011)
i regi av Nicolas Winding Refn

Only God Forgives (2013)
i regi av Nicolas Winding Refn
Bergakungen, Biopalatset,
Biografen Roy

Kategorier
Dela den här artikeln: