Unga offer i gammal konflikt

[130630] Förintelsen som inslag i ett folks historia har ett unikt förklaringsvärde. Man kan såvitt jag förstår inte finna något som helst förnuft i Israels bisarra förhållningssätt till de arabiska länder det har omkring sig än den genom miljoner förlorade liv vunna insikten att inte ens för den totalt hjälplöse finns någon nåd och att det är bättre att dö stridande än att sluta en oviss och instabil fred.

Men priset är högt, inte minst när det gäller de unga som tvingas till flerårig värnplikt i ett pågående lågintensivt krig mot framför allt palestinierna, ett krig som ibland trappas upp till fullskaligt med flera nationer inblandade och där Israels ungdom måste vara beredd både att dö och att döda.

Vi ser dem vid israeliska vägspärrar och vid de konstruerade gränser som Israel upprättar för att skingra och passivisera palestinierna, de unga tungt beväpnade soldaterna som med likgiltig rutin kontrollerar och trakasserar de palestinier som vill passera spärrarna och ta sig från en zon till en annan på de ockuperade områdena. En av dem var Shani Boianjiu, född 1987, som nu skrivit en roman om sitt liv som skyttesoldat under två års värnplikt. Manliga värnpliktiga gör tre år.

Det eviga folket är inte rädda formar sig till en intensivt engagerande och livfull berättelse, rolig, bitter och sorglig. Författarens ungdom lyser igenom i ett ibland lite knaggligt och internetinfluerat språk, men också i en sårbar subjektivitet som går direkt till hjärtat. Romanen är polyfon, den berättas med olika röster och från olika personliga synvinklar och har tre huvudpersoner, Yael, som man anar står författaren närmast, och hennes vänner Lea och Avishag.

Vi möter dem när de går sista året i skolan och följer dem genom värnpliktstjänstgöringen. Men här finns fler minnesvärda gestalter ur vilkas perspektiv vi får uppleva den rättslöshet och cynism som råder kring de israeliska gränserna, och där inte bara israeler utmärker sig genom grymheter mot värnlösa. Här utövar t ex egyptiska gränssoldater prickskytte på migrerande sudaneser som försöker ta sig in i Israel genom Sinai, och vi följer en av dessa flyktingar tills han fylld av hopp faller för egyptiska kulor och blir hängande i taggtråden vid gränsen. Hans historia slutar där, men på andra sidan taggtråden har de unga israeliska soldaterna bevittnat händelsen som ger dem en tydlig uppfattning om hurdan deras fiende är.

De israeliska soldaterna är i arton-tjugoårsåldern, och det är tätt mellan kvinnornas och männens förläggningar. Den ständigt närvarande faran med påföljande krav på hög vaksamhet i en ofta förödande rutiniserad och trist vardag leder till intensiva sexuella förbindelser och en hel del drogmissbruk. En av flickorna har hittat sin stora kärlek bland männen i förläggningen intill, och de planerar att gifta sig när värnpliktstiden är över. Men det andra Libanonkriget utbryter och han stupar.

Yael är vapeninstruktör, utbildar skyttar. Vi följer henne på en straffkommendering som innebär att hon ska lära kompaniets absolut sämsta skytt att bli en pålitlig prickskytt. Med det självupplevdas hela detaljeringsgrad skildrar Shani Boianjiu vapendrillens alla moment med de speciella knep som används för att lära även den mest hopplösa 91:an Karlssontyp att andas rätt, stå rätt, ligga rätt, hålla vapnet rätt, trycka av rätt, tänka rätt – eller helst inte alls. Att den närgångna exercisen också leder till sexuella övningar faller sig närmast självklart.

Vid en obegriplig vägspärr mitt inne i den ockuperade Västbanken kontrollerar Lea passerande fordon. Tristessen är mördande, och det faller sig väldigt lätt så att man tar ut sitt prövade tålamod på dem som kontrolleras. De utsätts för meningslösa, förödmjukande och provokativa utfrågningar. Deras pappers autenticitet ifrågasätts, de tvingas till lång väntan utan anledning så att de kan förlora arbetsförtjänst eller gå miste om möjligheten att sälja sina varor på marknaden. De israeliska soldaterna har stränga instruktioner att aldrig sticka in huvudet i bilarna och att alltid ha sina vapen mellan sig och den de talar med. Men tuffingen som tycker instruktionerna suger finns där förstås, och en dag när han lutar sig in i en bil får han halsen avskuren.

De unga israeliska soldaterna brinner inte av nationalistisk hängivenhet och de är påfallande ointresserade av religion och religiösa traditioner och påbud. Kort sagt, de är mycket lika ungdomar i andra högutvecklade länder, globalt orienterade, uppkopplade, kommunikativa, socialt medialiserade. Men deras liv är ändå så radikalt annorlunda, genom att de tvingas in i en till synes ofrånkomlig och oupphörlig av frätande hot präglad tillvaro.

Det är en pågående tragedi, som i Det eviga folket är inte rädda levandegörs på ett både fängslande och uppfordrande sätt. De israeliska ungdomarna inser att de unga på den palestinska sidan i minst lika hög grad som de själva blir offer för ett maktspel som ingen i längden kan vinna. Att hitta en lösning är inte litteraturens ärende, men att gestalta och belysa. Det gör Shani Boianjiu på ett utmärkt sätt.

▪ Christian Swalander

BokomslagShani Boianjiu
Det eviga folket är inte rädda
Natur & Kultur 2013

Dela den här artikeln: