Till sist denna ärlighet

böcker.vinjett

[130828] Uret på Heby fideikomissgård i Sörmland står  på samma tid sedan decennier, kanske sekler. Där är det som om von engeströmarna ännu talar med von Fersen, Pechlin, Anckarström, kamraterna i komplotten mot Gustav III.

”Mörker, intriger, självmord och kraftlöshet” kännetecknar gården. ”Och över Sörmlandshimlen står det skrivet: Varför kan inte allt alltid få vara som det alltid varit?” Jag råkar dessutom veta att de nya ägarna efter fideikomisstiden trakasserar omgivningen med den Heliga Äganderätten som förevändning. Som det alltid varit i Sveriges adliga landskap.

Vad gör denna plötsligt skarpa bildFredrik Ekelunds självbiografiska utvecklingsroman  Som om vi aldrig hade gått där? Förutom  att familjen hyrt sommarrum där, speglar den författarens samlande av förfluten tid som intensiv besvärjelse av döden.

Det sägs att Fredrik Ekelund varit med om en åskolycka i tidiga tonåren och sedan dess får glesa häftiga attacker av existentiell ångest, påminnelser om Döden. Men hans farbror i romanen har så starkt tvångssyndrom med ångest att han sägs ha lobotomerats, utan något blixtnedslag. Som alltid: Freuds traumateori får svagt stöd, det är arv och hela trygghetsläget i mycket tidig barndom  som avgör mer.

I intervju vid Fadervår, tack för ljuset 2010 säger han att han är samlare och att boken skildrar något han vill ha kvar. Så får man förstå den nästan tröttsamt detaljerade skildringen över nästintill halva nya boken av borgerligt julfirande med släkten: man talar förbi varann, allvar bemöts med gyckel och tvärtom, det är intensiv rivalitet om uppmärksamheten. Lite av Fanny och Alexander och faktiskt från samma stad. Men typiskt för Ekelund är då hans hopp om gemenskap mitt i vanmakten, den är rentav starkast och tillåter ingen ironisk distansering från julaftonskäbblet.

Det storartade i Ekelunds utvecklingsromaner Fadervår, m/s Tiden, Jag vill ha hela världen och i viss mån debutromanen Stuv Malmö, kom!  brukar sägas vara föreningen av personliga minnen, känslor och samhällsskildring med bred pensel. Det var t.ex för det han fick Stig Sjödin-priset 1999 och Ivar Lo-priset 2009.

Här ligger fokus på tonårens identitetssökande i  killgänget, fotbollsgemenskapen och med den litterärt bevandrade Anders som mentor till existentialister, tidens tyskar  och i tiden upplyfta svenska poeter. Julaftonskäbblet får helheten att tippa över: samhället får inte riktigt plats fast det handlar om de oerhört intressanta åren efter -68. Radikaliseringen nådde även Ekelund. Processen skymtar fram flyktigt. Det är som att han skäms fast hans huvudbudskap annars är att man inte ska skämmas över sitt tidiga liv: lyfta fram det, rentav hålla fast vid det vad som än händer.

Fredrik Ekelund är mäktig träffsäkra metaforer, men här är det tunnsått. Hallands Väderö som en krokodil med käften mot norr, ”solen ställer till ett blodbad till höger om ön”. De fonetiska citaten finns som tidigare, detta ”fopoll” som jag undrar vilka som använder, liksom de etymologiska referaten som närmast förstärker bilden av tvångsmässigt samlande.

Det inställer sig en känsla att Ekelund skriver samma bok flera gånger. Ändå: han drivs av ett ärlighetskrav – inget känsloregister utan ångesten, inga karriärdrömmar utan den sviktande självtilliten, inget middagspladder utan längtan efter närhet och allvar i samtalen – som är viktigare än något annat i hans författarskap.

▪ Tomas Löthman

BokomslagFredrik Ekelund
Som om vi aldrig hade gått här
Bonniers 2013

Kategorier
Dela den här artikeln: