EU-val i skuggan av krisen

[130903] 25 maj 2014 är det val till Europaparlamentet. Det här blir ett val som till skillnad från för fem år sedan sker i skuggan av ett Europa präglat av flerårig ekonomisk kris och med rekordhöga arbetslöshetsnivåer i många medlemsländer. Forskare är därför intresserade av att undersöka hur det kan komma att påverka valet.

Å ena sidan har valdeltagandet generellt i Europaparlamentsval stadigt sjunkit och låg 2009 på strax under 43 procent, det lägsta någonsin sedan valen infördes 1979. Det finns därför en stor risk att ännu fler människor avstår från att rösta, eller röstar på populistiska extrempartier för att markera sitt missnöje med den rådande situationen. Å andra sidan finns det tecken på ett generellt sett ökat intresse och engagemang för europeisk politik, och en ökande insikt om att de beslut som fattas inom EU:s institutioner faktiskt påverkar medborgarnas vardag och livssituation.

En del bedömare har därför menat att den krisartade situationen i Europa har tydliggjort att det finns ideologiska skillnader mellan vänster och höger även på överstatlig nivå, och att detta skulle kunna leda till ett större intresse för politisk mobilisering och att faktiskt gå och rösta. I grunden handlar Europaparlamentsvalet, precis som nationella val, om vilket slags samhälle vi vill ha.

I fallet med krisen i Europa finns det starka spänningar och åsiktsskillnader om hur krisen bäst ska lösas och undvikas i framtiden. Ska vi satsa på bankunion och ökad kontroll av medlemsländernas nationella budgetar? Är det mer åtstramning av offentliga utgifter som behövs? Ska vi minska klyftor genom en reell omfördelning mellan rika och fattiga länder? Är det stora investeringar i infrastruktur som vore bäst? Och vad händer med frågor om miljö, jämställdhet och EU:s roll i världen?

Sverige är i detta sammanhang ett ovanligt intressant fall. En anledning är det trendbrott i röstningsmönster som skedde redan 2009, där valdeltagandet steg med över sju procentenheter jämfört med 2004 och landade på 45,53 procent, alltså högre än genomsnittet. Det var också ett trendbrott gällande orsak till röstning.

I de tidigare valen, 1995, 1999 och 2004 visade de valundersökningar som genomfördes vid Göteborgs universitet att den vanligaste orsaken till val av parti var inställning till EU. Det vill säga, om du var motståndare till Sveriges medlemskap i EU tenderade du att rösta på ett parti med en uttalat EU-negativ inställning. Personer som var positiva till EU valde i högre utsträckning partier som var uttalat EU-positiva. 2009 ändrades detta och valet kom i mycket större utsträckning att handla om sakfrågor. Det vanligaste svaret till varför väljare valde ett visst parti visade sig vara miljö (48 procent), följt av uppfattningar om integritet och nedladdning på internet. Frågan om det svenska medlemskapet i EU, eller allmänna åsikter om EU, hamnade klart längre ned på listan över skäl till partival.

Det här mönstret kan tolkas på lite olika sätt. Frågan om Sveriges medlemskap i EU – eller gilla/ogilla EU – är en åsiktsdimension i Sverige som finns kvar, men som har minskat i betydelse. En del menar att det är synd att valet till Europaparlamentet då inte längre i samma utsträckning handlar om EU, men jag vill hävda att det tvärtom är bra om valet till Europaparlamentet inte bara fastnar i frågan om Sveriges medlemskap utan faktiskt börjar handla om vilken politik och vilka sakfrågor som vi vill att de parlamentariker vi röstar fram ska driva när de är på plats. För det är också viktigt att komma ihåg att frågan om Sveriges medlemskap i EU, eller för den delen om Sverige bör införa euro som valuta, har ingenting med Europaparlamentet att göra! Det är frågor som avgörs av Sveriges riksdag.

Om detta är viktiga sakfrågor för dig som väljare bör du alltså istället se till att i riksdagsvalet rösta på ett parti som stämmer överens med din uppfattning i dessa frågor. Om vi ser till vilka sakfrågor som väljarna 2009 främst valde parti utifrån, miljö och integritet och nedladdning på internet, är det uppenbart att detta är sakfrågor där Europaparlamentet har stort inflytande och är med och stiftar lagar tillsammans med Ministerrådet (Europeiska Unionens råd). Flera svenska partier som mobiliserade i dessa frågor, särskilt Miljöpartiet och nykomlingen Piratpartiet, gick också starkt fram i valet 2009. Efter att Lissabonfördraget slutligen kunde börja gälla i december 2009 har dessutom Europaparlamentets makt utökats än mer, och i nästan alla lagstiftningsfrågor är de nu medbeslutande tillsammans med Ministerrådet.

Det här visar att det alltså är möjligt för nationella politiska partier att uppmärksamma och driva kampanj rörande de sakfrågor som de faktiskt vill driva i Europaparlamentet om de blir valda – och även lyckas attrahera en större andel väljare utifrån detta. Med det som exempel borde det med andra ord inte vara omöjligt för partier att även lyfta frågor om hur EU bör agera i ljuset av ekonomisk kris och argumentera för det utifrån grundläggande ideologiska ställningstaganden om vilket sorts samhälle de står för, i Sverige likväl som i Europa.

Därmed inte sagt att det är enkelt. Det kräver ett stort mått av pedagogik för att på ett lättbegripligt sätt förklara ställningstaganden som rör frågor om ekonomi och välfärd, särskilt då huvudansvaret för skatter och välfärd fortfarande ligger på nationell nivå samtidigt som beslut på EU-nivå sätter ramar för vilken sorts politik som är möjlig att bedriva nationellt.

En annan viktig anledning till varför Sverige är ett intressant fall är att vi kommer att ha val även till riksdag, landsting och kommun bara ett par månader efter att vi har haft val till Europaparlamentet. Det är första gången sedan Sverige gick med i EU 1995 som vi har val till alla politiska nivåer samma år. När valen ligger så nära i tid kommer valkampanjerna att överlappa varandra. Detta ”supervalår 2014” väcker därför stort intresse hos forskare som intresserar sig för politiska val. Forskning har tidigare visat att i princip alla val utom de till nationella parlament kan betraktas som så kallade ”andra rangens val”. Det betyder att såväl partier som media och medborgare lägger mindre vikt vid val till kommun, landsting och Europaparlamentet jämfört med riksdagsval. Mönstret är det samma i alla länder, och det tar sig bland annat uttryck i kortare valkampanjer, mindre uppmärksamhet i media, ett lägre valdeltagande och att småpartier oftare går fram på de stora och regeringsbärande partiernas bekostnad.

Ytterligare en förväntning som teorier om andra rangens val har är att valen snarare kommer att domineras av rikspolitik än vad som egentligen står på spel på respektive nivå. Det finns studier av Europaparlamentsval i andra länder som visat att missnöje med sittande regering och dess politik varit viktigast för väljarnas val av parti.

Om valen ligger nära i tid ökar förstås risken att riksdagsvalsfrågor kommer att dominera och att partierna egentligen bara driver en enda lång valkampanj från april och framåt. Att istället tydligt visa för väljarna vilka sakfrågor och framtida beslut som står på spel vid respektive valtillfälle kan vara en klok strategi, så som vissa partiers erfarenhet från 2009 års val visade. Det kan inte minst vara klokt eftersom andelen svenska väljare som ”röstsplittrar”, dvs. väljer olika partier vid val till olika politiska nivåer har stadigt ökat sedan 1970.

I detta sammanhang finns det dessutom en ypperlig möjlighet för politiska företrädare att även belysa hur beslut på olika nivåer hänger ihop i det som ibland kallas för EU:s flernivåsystem. Ideologi, vänster och höger, spelar roll på alla nivåer, från kommunval till Europaparlamentsval – men de konkreta sakfrågor som olika partier vill driva och har möjlighet att faktiskt genomföra på respektive nivå skiljer sig åt.

▪ Linda Berg

Linda Berg är föreståndare för Centrum för Europaforskning vid  Göteborgs universitet

Kategorier
Dela den här artikeln: