I Dagermans anda

Sektion: Böcker

[130917] En ny diktform har skapats! Sjordingar – en dikt där versfoten haltar men där de sju orden blir varierande rytm. ”Ordsockor i språkets stickade ylle för den som så vill”, står att läsa på bokens baksida.

Detta är Bengt Söderhälls åttonde diktsamling. Han bor sedan dryga kvartsseklet på Dalälvsbrinken i Älvkarleby kommun – och är en av grundarna och initiativtagarna till Stig Dagerman-sällskapet. Och visst spårar man även i dessa originella och nyskapande dikter ett Dagermanfärgat patos- och språk.

”Ett ord med plats för
alla: vi.”

Han kämpar vidare med livsfrågorna från sina tidigare diktsamlingar och formuleringarnas underfundighet fångar det mystiska i människans tillvaro.

”Så litet utanpå,
så stort inuti: ordet.”

”Under nationaldagens firande
fick tiggarna ingen flagga.”

Han beskriver i texten på bokens baksida hur ett knippe yllesockor på altanräcket gav honom idén till benämningen sjordingar.

”Där, i avslappningens stillhet blir de sju sockorna, ja, de blir sju som jag ser dem, en dikt. Flera av sockorna stickades av en mor som när hon var barn och inte visste att hon mor skulle bli, räddade livet på ett bortstött lamm. Ullen från lammet finns i två av sockorna som hänger där på altanräcket.”

Och besläktade associationskedjor som i texten ovan finner man i versfoten i de knappa poemen.

”Mellan en tumme och pekfinger
bär vi allt.”

”Om du sover intill,
är drömmen vår.”

”Din frånvaro gör dig
än mer närvarande.”

En käpphäst i Bengt Söderhälls diktande tycks vara att vi blir till genom andra. Att vi speglar oss i varandra och därmed får vår identitet.

”När vi ser varandra
blir vi oss.”

Liknande formuleringar finns i hans tidigare utgivna poem. Och jag känner även igen den lite bakvända Wittgeinsteinska lärosatsen i följande vers:

”Om det aldrig sagda,
kan vi dikta.”

Språkkullerbyttor av detta filosofiska slag är vanliga hos Bengt Söderhäll som är lärare i didaktik på Högskolan i Gävle till professionen och på sidan av det även kulturskribent i en lokaltidning.

”Solen tappar färg när svampplockaren
ser kantarellerna:”

En varseblivning genom att upptäcka något annat. Också igenkännbart från förr.

”Allt skapar vi ur kaoset
mellan oss.”

”Samtalets broar tidens och handlingens
utsträckta händer.”

Omsorg om de svaga har han gemensamt med Dagerman, som sagt. Som i denna vers:

”Vem har  hällt orättvisor på
barfotabarnens gångstig?”

I ett axiom kommen ur en skeptikers tankar och med Tage Danielssons sentens ”Utan tvivel är man inte riktigt klok.”  – ringande nånstans bakom –  konstaterar han:

”Inget är lättare än
att ha fel.”

Det är en fröjd att läsa dessa aforismliknande kortpoem med haltande versfot. Tänk så mycket det går att fånga med så få ord.

”Så sakta, att stillaståendet härskar
finns inte.”

”I leken är vi alla
glada nomader.”

”En tunnel måste ta slut
någon gång.”

”Återvändsgränder och vägskäl
leder tillbaka och iväg.”

Han återkommer på något sätt till det där att vi bara finns genom andra i:

”Platserna blir så tomma
när vännerna försvinner.”

”Envar bär en värld
med andras mening.”

Vidare med livsfrågorna:

”Fem sinnen är för få
för förundran.”

Han leker med bokstäverna också och förändrar ljudbilden i veckans dagar:

”Såndag. Misdag. Tonsdag. Orsdag.
Tredag. Fördag. Löndag.”

Något annat återkommande är stigen och stegen.

”Stigen måste få våra steg.
Vi går.”

”Innan vi började gå
fanns ingen stig.”

Och ljudleken med ord kommer igen.

”Enk, tvåk, trek, fyrk, femk,
sexk, sjuk.”

Lite Einsteinaktig relativitetsteori tycker jag mig finna i:

”Så snabbt, att stillaståendet upphör
finns inte.”

Tanke och ord och kommunikation är nog ändå den röda tråden i Bengt Söderhälls diktning.

”I tankens bur,
behöver vi samtalets frigörande.”

Naturlyrik kan man hitta i en vers som:

”Svala älvor vintervilar
på den långa sjön.”

Och även här:

”Sankt Lars tårar skänker oss
augustinätters önskningar.”

En förklaring är här påhängd med kursiverad stil: ”Perseiderna, eller Laurentiussvärmen, eller Sankt Lars tårar, är ett regn av rymdgrus som kommer från kometen Swift-Turtle. Vi kan begripa dessa gruskorn som stjärnfall och de brukar synas runt den 10-15 augusti.”

 Mystik, medmänsklighet, rättvisepatos och existensialism ryms i dessa sjordingar. Och jag tar det till mig och anser att det är stor och skön diktning. För som avslutningspoemet så axiomatiskt statuerar:

”Ur Intet Något.
Ur Något Allt.
Repris!”

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv – om jag nu hade försökt säga, eller skriva, det.

▪ Leif Wilehag

Bokomslag

Bengt Söderhäll
Sjordingar –
från Dalälvens brink
Beijbom Books 2013

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Dela den här artikeln: