Relationsdrama för små – och stora

Sektion: Böcker

[131007] Tänk om någon skulle putta ihop dig med någon annan sådär som vi vuxna gör med barn. ”Ni är ju 42 båda två. Ni kan väl fika lite?” Vuxna parar ofta ihop barn som är i samma ålder. I bästa välmening. Vi tänker att det är så enkelt för barn. De leker ju bara och borde tycka att det är kul att få sällskap.

Men så enkelt är det förstås inte.

Berit är alltid ute. Berit är en sån som har galonisar fast det inte regnar. Hon har med en extra pinne till Berit, ifall de ska peta på saker. Sådan är inte Flisan. Flisan vill vara i fred. Sitta inne och klippa med saxen. När Berit vill leka smäller Flisan igen dörren. Då släpper mamma in Berit från andra sidan huset.

Flisan gör allt för att slippa. Hon måste lägga sig i soffan och blunda, nästan helt.

Berit går och kommer tillbaka. Hon ger sig inte. Det gör ont att läsa. Stackars Berit som bara vill ha nån att va med och stackars Flisan som bara vill vara ifred.

Sedan vänder historien. Flisan tröttnar på saxen och kaplat och ensamma innelekar och vill gå ut. Hon ska bara kolla lite. Och där är Berit.

”Ska vi va?” säger Flisan.

Precis så svårt är det. Livet.

Det är inte första gången som Pija Lindenbaum ger sig på att skriva om svåra ämnen. Hon gör det alltid bra och ofta på ett sätt som överraskar lite. Och visst löser det sig på slutet. För det gör det väl? Eller?

Det är som om det behövs såhär små och skenbart enkla böcker för att det ska gå att beskriva det komplicerade spelet mellan människor. Hur vi behöver varandra, men samtidigt vill vara (för) oss själva och freda vår egen privata zon. Jag tänker på Anna-Clara och Thomas Tidholms Nilla och jag som kom förra året, när jag läser den Pija Lindenbaums Ska vi va?

De handlar på samma allvarliga sätt om ojämlik vänskap. Tidholmarnas bok är lite svartare, tyngre. Men jag lär mig om samma saker och de här båda böckerna kan ge upphov till många bra samtal med barn om hur man ska handskas med varandra och om hur det känns att bli bortvald.

I Nilla och jag är Nilla kompisen som alltid vill va. Hon gör allt för att bokens jag ska tycka om henne. Men till och med på skolbussen sätter sig berättaren så långt hon kan ifrån Nilla. För att ingen ska tro att de känner varandra.

Men så flyttar Nilla och det blir så tomt. Och då när allt är försent inser berättarjaget att hon förlorat sin bästa och enda vän.

De här avskalade berättelserna kanske borde vara obligatorisk läsning för arbetsplatsmobbare och vuxna som glömt vad vänskapens kärna är. Eller som kanske bara borde börja fundera över om inte lite vanlig hyfs vore en bra grej i umgänget mellan människor.

PS. Förresten – en annan bra bok i den här genren är Eva Erikssons Svartsjuka – eller kan man vara tre i en sandlåda. En nära klassiker som kom ut första gången redan 1979.

…och. Alla de här tre böckerna är fantastiskt illustrerade. Bild och text hänger mycket nära ihop. Så nära att jag nästan glömde att nämna detta. Här har vi nog tre av våra allra bästa barnboksbildmakare. Dessutom.

▪ Siri Reuterstrand