[131005] 
På omslaget klipper förlaget till med att Maria Sveland i Systrar och bröder ”fortsätter sin undersökning av kärnfamiljen och dess neuroser”.
Nu är väl neuros ett utrangerat begrepp inom den psykatriska diagnostiken och jag är inte heller så säker på att det är sjukdomstillstånd som Maria Sveland är ute efter att analysera i sina romaner om familjelivet och hur det kan frätas sönder av samhälleliga värderingsmönster och socialt och psykologiskt internaliserade könsroller.
Ända sedan Jason i en mytisk antik lämnade Medea för att gifta om sig med den unga Glauke har familjen varit ett av litteraturens starkaste teman. I Systrar och bröder skildrar Maria Sveland en familj där tre vuxna barn lever under mycket olika omständigheter men binds samman av minnen från en svår barndom, där pappans alkoholism ständigt gjorde livet osäkert.
De tre syskonen heter Nora, Hedda och Per, och därmed knyter Maria Sveland an till det högborgerliga familjedramat och mer bestämt till Henrik Ibsens dramatik. Nora lämnar sin man i Ett dockhem, Hedda slits mellan olika livshållningar i Hedda Gabler och Peer Gynt är en slirig lirare som opålitlig och flyktbenägen men också lustig och avväpnande charmig kan förföra sin omgivning.
Syskonen i boken är också karakteriserade utifrån Ibsengestalterna, även om de, och deras levnadsvillkor, givetvis uppdaterats till full aktualitet år 2013. Per är till exempel en marijuanarökande och pillerknaprande slarver som försörjer sig som massör och call boy till tjänst hos förmögna damer, bosatta på Stockholms finare adresser.
Från sin pappa har Hedda en gång stulit en pistol, och som elev på Konstfack ägnar hon sig åt att uteslutande avbilda pistoler. Pistolen får en symbolfunktion som, påminner om anden i Ibsens Vildanden, och liksom Hedvig i den pjäsen riktar Hedda pistolen mot sig själv. Hur det går ska inte avslöjas här. För övrigt finns i den pjäsen liksom här en alkoholiserad pappa med stor betydelse för handlingen.
Av Ibsen har Maria Sveland också lånat den berömda retrospektiva tekniken, där det som händer i det närvarande får det förflutna att rullas upp, det förflutna som satt sådana svåra spår i gestalternas personligheter och som måste fram i ljuset för att livet ska öppna sig mot försoning och frihet. Det ger den fortfarande alkoholdränkte pappan en nyckelfunktion i romanen, det är när han till slut dör under egendomliga omständigheter som romanen kan gå i mål och syskonen vända sig från det förflutna mot framtiden.
Det är klart att man som läsare förväntar sig en viss utveckling som följer av den skickelsedigra namngivningen. Nora lever i ett äktenskap som man inser att hon under de här omständigheterna måste bryta upp ifrån. Det gör hon också, men för Maria Svelands ärende, att skildra den moderna livspusslande familjesituationen och de krav den ställer på människorna i den för att fungera blir det förstås mer vägen till upplösningen som är mest intressant. Varför gifter man sig med fel person, vad betyder självbedrägeriets kärleksinbillning och vad är verkligen äkta känslor? Och hur fördelar sig ansvaret för att familjen ska fungera, hur långt från jämställdhet är vi fortfarande?
Maria Sveland gör just det som av litteraturkritikern Brandes formulerades som litteraturens främsta uppgift och som kom att prägla det litterära nordiska genombrott där Ibsen var en förgrundsfigur: att ställa problem under debatt. Det är fint tycker jag, det är viktiga frågor i samtidens svenska verklighet hon diskuterar. Däremot är jag inte lika förtjust i hur hon gör det. Hon har en tendens att bryta mot den gamla regeln Show, don’t tell. Det vill säga att hon lite för ofta i stället för att uttrycka känslor genom sina gestalter ägnar sig åt att beskriva hur de uttrycker sina känslor. Ibland hamnar språket på en nivå som känns väldigt mycket som veckotidningsnovell.
Systrar och bröder innehåller ändå så pass mycket samhällskritisk tänkvärdhet, väl avläst samtidskänsla och komplexa relationer att den funkar fint som underhållningsroman med ett ärende.
