Barnlitteraturen blev vägvisare

Sektion: Böcker

[131009] Med kapitlet ”Berättelsen fortsätter” avslutar Margareta Strömstedt sin bok Jag ville så gärna förföra dig – men jag orkar inte. Hon diskuterar där vilken appell till läsaren som ryms i det öppna slutet där berättelsen i en bok avslutas men också pekar framåt så att ett sug efter att veta hur det kommer att gå i fortsättningen väcks. Hon relativiserar gränserna mellan litterär fiktion och upplevd verklighet. Balzac som på sin dödsbädd önskade träffa en viss läkare, som visade sig vara en figur i en av hans böcker, är ett exempel.

Ett annat är i vilken grad böcker som allmänt och oproblematiserat brukar kallas självbiografiska, som den här, verkligen utgör en form av berättelser som helt och hållet skiljer sig från fiktionen. Margareta Strömstedt vill inte se någon sådan åtskillnad, en text är en text och genredistinktioner mer verktyg för bibliotekarisk klassifikation än hårdbevakade gränser mellan saga och sanning. Det här är av stort intresse när man läser Jag ville så gärna förföra dig – men jag orkar inte. Boken kommer att illustrera tesen om att textens beroende av det faktiskt inträffade är betydligt mindre än dess självständighet som litterärt verk, dess tankar, associationer, känslor, organisation och struktur.

Margareta Strömstedt har en lång och skiftesrik karriär bakom sig, bland mycket annat har hon skrivit fina biografier över Astrid Lindgren, som blev en nära vän, och Sara Lidman, också en vän och skrivarkollega under kalla vinterveckor i Missenträsk. Under sextiotalet frilansade Margareta Strömstedt som producent och programmakare vid Sveriges television, sedan blev hon fast anställd vid det TV2, som hon beskriver som en enormt spännande och kreativ miljö, trots att en viss vänsterpuritanism gjorde sig gällande bland medarbetarna.

Det var inte någon självskriven roll på den massmediala scenen som väntade på Margareta Strömstedt när hon flyttade till Stockholm i början på sextiotalet. Hon kom dit med sin man Bo som började som kulturredaktör på Expressen, där han senare blev mångårig chefredaktör. Familjen bosatte sig i ett höghus i den nybyggda förorten Hagsätra, och det är med en ilning av ångest man läser om hur Margareta stod i fönstret på sjunde våningen med sin lille son på armen och vinkade adjö till pappa som försvann ner i tunnelbanan. Det finns väl fortfarande många som kan minnas de där klara, tysta, tomma dagarna i de nya förorterna, där det fortfarande fanns lerfält kvar mellan husen och ensamma kvinnor med barnvagn var allt folkliv som förekom under dagtid.

Ett brinnande kulturintresse skulle leda till att Margareta Strömstedts liv förändrades. Hon läste de stora tidningarnas kultursidor och förvånades över hur undermålig bevakningen av barnlitteratur var. Hon sökte upp Olof Lagercrantz på Dagens Nyheter och erbjöd sig att skärpa till den här viktiga men eftersatta delen av kulturbevakningen. Att man kunde åka till DN, gå in och be att få tala med kulturchefen och chefredaktören och genast bli insläppt låter, som Margareta Strömstedt också påpekar, helt osannolikt i dag, när alla människor med någon form av högre position är i det närmaste omöjliga att få ett personligt sammanträffande med för en vanlig medborgare.

Barnlitteraturkritiken i DN blev vägen in i det offentliga samtalet för Margareta Strömstedt, och där befinner hon sig fortfarande, vilket den här boken är ett fint exempel på. Här finns inslag som säkert varit svåra att hantera vid skrivandet, det gäller till exempel den del som handlar om sådana sexuella förödmjukelser som en ung kvinna kunde utsättas för också i den intellektuella värld där Margareta Strömstedt rörde sig. Och det var väl sådär trettio år innan debatten tog fart om hur kvinnor lade skam på sig själva i stället för att skambelägga sina förövare. Så hon teg så som kvinnor tigit i århundraden och låtit män gå fria från ansvar för sina övergrepp. På den positiva sidan när sexualiteten är på tal är hur Margareta Strömstedt är öppen med sin egen starka lust och sexuella lättväckthet.

Både i sin egen roll och tillsammans med Bo i hans egenskap av kulturchef på Expressen kom Margareta Strömstedt att bli bekant med många på den tidens intellektuella parnass, en av dem var Ingmar Bergman, som vid en middag kände av hur det gnisslade mellan makarna och knakade i äktenskapet. När han berättade om sin känsla blev det en öppning för makarna Strömstedt till att tala ut och ta sig vidare i äktenskapet, som består än i dag.

Ett intressant spörsmål är hur den tidens kvinnliga författare förhöll sig till sina fäder. Samuel August hos Astrid Lindgren var inte så långt ifrån Margareta Strömstedts far, i både geografisk och personlig bemärkelse. Starka och tydliga karaktärer, goda människor. Här finns spår av en starkt patriarkal hållning, där en fadersfigur kunde i fantasin smälta samman med mytiskt mäktiga fäder, ibland med Gud fader själv. Fäder kan fortfarande vara starka litterära motiv i böcker av döttrar, och även om de är långt ifrån några gudar kan de ändå tillskrivas en mytisk dimension med inslag som en för omgivningen ofta plågsam oförutsägbarhet. Så kan det se ut i böcker som Åsa Linderborgs Mig äger ingen eller Hanna Hellquists Karlstad zoologiska.

Slutligen, titeln Jag skulle så gärna förföra dig – men jag orkar inte, har Margareta Strömstedt hämtat från ett möte med Aksel Sandemose. Åldrad och trött hade han kommit till Stockholm tillsammans med sin unga hustru Hanne och bjudits på lunch på Operakällaren av Strömstedts. Hanne blev mycket intresserad av Bo och när han gjorde henne sällskap till NK för att shoppa tog den gamle Sandemose Margaretas händer i sina och sade, ja just det. Gulligt.

▪ Christian Swalander

BokomslagMargareta Strömstedt
Jag ville så gärna förföra dig – men jag orkar inte
Bonniers 2013

 

Kategorier
Dela den här artikeln: