Tidskrift med hög kvaltet

Tidskriftsomslag

[131104] Tidigare i år kom det första numret av svenska Granta. Precis som i den brittiska originalversionen låg fokus på personliga berättelser: ibland i reportageform, ibland i form av noveller eller romanutdrag. Grantas andra svenska nummer fortsätter i samma spår, med fascinerande texter av bl.a. Sofi Oksanen, Zadie Smith och Ferdinand von Schirach.

Andra numret av svenska Granta har temat arv. Texturvalet är som vanligt brett, och de olika skribenterna har helt olika ingångar till temat. Vissa skriver om arvet från föräldrarna, andra om arvet från hemlandet, åter andra om hur klass ärvs och reproduceras. Flera av numrets mest intressanta texter handlar om arvet från historien. Här finns bland annat numrets starkaste bidrag – Ferdinand von Schirachs Du är den du är. I texten skriver Ferdinand von Schirach om sin farfar,en nazistisk krigsförbrytare, och sina egna försök att förstå. När hans farfar släpptes ut ur fängelset var von Schirach själv bara ett barn. Vad farfar hade gjort var obegripligt, och också något som ingen försöker förklara för honom. Han tycker, på en pojkes sätt, att det är spännande att hans farfar suttit fängslad. Kanske rör det sig om en förbannelse. Senare, när man försöker förklara nazismen för honom, tycker han att det låter overkligt. Som om det handlar om främmande väsen från någon Tolkien-bok.

”Jag var en av er” lyder inskriptionen på von Schirachs farfars gravsten. Jag är inte säker på vad hans farfar ville ha sagt: kanske är det en ursäktande bortförklaring, kanske är det en anklagelse. För mig låter det som en inskription full av skuld, och lika mycket som en familjeberättelse är Du är den du är ett resonemang om skuld.

Ferdinand von Schirach försöker reda ut vart skulden börjar och slutar, vad man egentligen kan säga om skulden. För sin farfar ser han skulden som absolut: han var en förbrytare som visste precis vad han gjorde, som förstod konsekvenserna, som inte styrdes av sina omständigheter. Samtidigt är det en text om samhällets skuld: om de milda domarna mot de nazistiska krigsförbrytarna och det arv som man därför lämnat efter sig.

Arvet från nazismen syns också i Negar Josephis bidrag, den självbiografiska Ingen säger åt mig att gå hem. Texten tar sin utgångspunkt i Josephis resor till Tel Aviv och hennes möte med några av de judar som bor där. Deras olika berättelser blir en sammanhållen berättelse om utsatthet och förtryck, om ett blodigt historiskt arv. Samtidigt är det en reflektion kring vad ett hemland egentligen är. Josephi skriver att hon aldrig är ensam i Israel därför att ”varenda människa har en historia som jag kan förstå, liksom de kan förstå min”. Erfarenheterna av förföljelse skapar i Josephis text hemlandet.

Historiens blodiga arv återkommer i flera andra texter: i Fredrik Ekmans och Magnus Bärtås reportage om Titos privata semesterparadis, i Taiye Selasis novell om klass och etnicitet i det postkoloniala Ghana. Här finns också Sofi Oksanens Litteraturens kraft, ursprungligen ett tal som Oksanen höll när hon tog emot Svenska Akademiens nordiska pris. Oksanen utgår från sitt eget arv, upplevelsen av att växa upp i två verkligheter: den finska och den estniska. Fokus ligger på Estland, och på hur det koloniserades av Sovjet. En kolonialisering som inte bara koloniserade själva landet, utan också språket och tänkandet. Genom censuren formade Sovjet hur esterna pratade, istället för att tala om lägren, om Gulag, så talade man om att någon ”gått till skogs”, om ”det kalla landet”.

Eftersom censuren gick så långt och övervakningen var så ständigt närvarande så blev det också sättet som man alltid talade. Censuren utplånade de berättelser som inte passade i Sovjet, och de erfarenheter som man inte kunde tala om trängdes undan. Precis som i många andra länder så lever det här arvet kvar, bara för att man blivit självständig så innebär det inte att det  hela det koloniala arvet plötsligt försvinner. Oksanen skriver att man bara kan förstå utvecklingen i de forna Sovjetstaterna om man förstår vad som egentligen hände, och varnar för att historiens blodigare delar kan komma att upprepas.

Arv är brett tema och flera skribenter rör sig i helt andra områden. Flera av texterna fokuserar på arvet från föräldrarna, från släkten, från barndomen och uppväxten. Särskilt fastnar jag för Ester Roxbergs Minnen av en hemlighet. Texten är ett utdrag ur en kommande självbiografisk bok och skildrar på ett skickligt sätt Roxbergs relation till sin pappa. Stilen är typiskt samtida, fragmentarisk med scener som staplas på varandra och binds samman genom reflektioner. Det funkar ovanligt bra och det blir en vacker text, öppen och personlig. Komplicerade relationer mellan barn och deras föräldrar återkommer i flera andra texter, som i Daniel Galeras Hålla andan, Majgull Axelssons Det stora lugnet, Zadie Smiths I sin ordning. Det är sinsemellan väldigt olika texter men med vissa likheter: det är skickligt skriven skönlitteratur, mycket skarp prosa, realistiska berättelser som inte väjer för det komplicerade. Särskilt fastnar jag för Smiths novell, med dess ömma skildring av en sons kärlek till sin mor.

I det nya numret av Granta är nivån genomgående hög, både bland skönlitteraturen och reportagen. Texterna känns typiskt Granta: välskrivna, intelligenta, personliga, alltid läsvärda. Det finns såklart undantag, den inledande novellen (Elisabeth Hjorths A som i Andromeda) tappar bort sig i språket, och Nicole Krauss fragmentariska text känns ofärdig och rätt tråkig. Men de allra flesta texterna är riktigt bra, och precis som förra numret är det här numret av Granta fylld av fantastisk läsning.

▪ Felix Lindén

TidskriftsomslagGranta #2
Tema Mod
Bonniers 2013

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: