Med fokus på framtiden

sektion film

[131108] De två premiärfilmerna har en gemensam nämnare: erövrar du konsten att fokusera, eller bär du på en sådan förmåga i form av en medfödd talang och erkänner den för dig själv – då kan du nå hur långt som helst, då kan du ta kosmos!

Filmen om datageniet Steve Jobs heter kort och gott Jobs och har Ashton Kutcher i hvudrollen. Han har en bakgrund inte helt olik rollkaraktärens i egenskap av begåvad bohème. Hans insats är storartad, kanske just därför. För, som regissören Ron Howard sade i förbindelse med A beautiful mind (2006), som porträtterar nobelpristagaren John Nash: du måste ha den där gnistan av egen intelligens, den kan du inte spela fram…

Därför är det oavbrutet fängslande att följa händelseförloppet i utvecklingen av fenomenet Apple, oavsett berättarestetik eller detaljriktighet (där filmen rönt  kritik). Det är en underhållande underhållningsfilm om inre kapacitet i förening med viljans makt, det är också en film om USA:s mäktiga förmåga att låta freaks av de mest skilda slag mötas för inbördes bejakande av inbördes kreativitet.

Det räcker långt, det är en sevärd film.

Ender’s game kommer längre och ställer komplicerade frågor omkring hur långt man kan driva en människa, här ett barn, utnyttja dess resurser utan att både människan och syftet förtappar sig i det okända.

Superbegåvningen Ender Wiggins (engelska barnstjärnan Asa Butterfield) uppgift är, att tillsammans med ett antal jämnåriga/bördiga, som knappt nått tonåren (deras samträning får därigenom en pikant infärgning av första-förälskelse-typ) använda sin naturliga djärvhet, tankesnabbhet och brist på konventionellt uppförandemönster i det slutgiltiga utrotandet av en kosmisk fiende. Det rör sig om en myrliknande koloni som stabsledningen (Harrison Ford och Viola Davis) fortfarande anser utgöra ett hot.
Det är kort sagt vi eller dem.

Parallellerna till kalla kriget eller dagens terrortänkande är givna, liksom logiken. Men du kan pressa citronen så hårt att du till sist får omvänd eller oförutsebar effekt av din hyperansträngning.

Det är väl vad vi ser hända i terrorbekämpningen av i dag, ett brännande problem, som samme regissör så kraftfullt behandlar i Utlämnad från 2007.

Kampen är emellertid inte ärlig. Slaget vinns i tron att det bara rör sig om en generalrepetition. Därigenom går en än mer avancerad insikt hos Wiggin förlorad, nämligen hur fienderna tänker. De kan inte tala, men Wiggin förstår att läsa deras inställning, att de numera är fredliga existenser som förtjänar överlevnad lika väl som vi själva.

Den gamle hjälten, spelad av Ben Kingsley (som Butterfield redan tidigare samarbetat med), är överspelad, det är inte längre den typen av heroism vi behöver, utan förståelse baserad på insikt.

Den utförliga skildringen av vägen till styrka genom oförsonlig träning, där filmen berör nödvändiga(?) diciplinära grymheter ger den ett värde bortom sf-fantasin, gör den till något mer än fascinerande förströelse. Den hinner på kort tid uppenbara ett spektrum av tankegångar, ideal och reservationer inför uppgifter som framstår som avgörande, men kanske ur ett helt annat perspektiv än vi omedelbart föreställde oss.

Som regissören själv har uttryckt det, är det först när de klara problemställningarna fylls av mänskliga överväganden, variationsmöjligheter och tvivel, vi kommer någon vart med dem.

(Även Jobs visar hur denna konst att på kort sikt förhärda sig, dels ger utdelning, dels stryper förmågan att omfatta det verkligt väsentliga.)

Avslutningen skall inte avslöjas, däremot kan man påminna om, att regissören stammar från Sydafrika, vann Oscar för bästa utländska film med Totsie (2005) om en kåkstadens smågangsters svåra liv och i redan nämnda Utlämnad  tog sig an den komplicerade diplomatin i det nya terrorkriget.

Han har inte våldsamt många filmer bakom sig, men de väger tungt i vågskålen, det är en seriös och reflekterad konstnär vi talar om.

Vad det digitala rymdlandskapet angår framträder det som lite ”narigt”. Stanley Kubricks fyrtiofem år gamla 2001 står sig väl vid en jämförelse, i ett oändligare hav av etern, där rymdfarkosterna tog sig fram med hjälp av monitorer av märket – IBM!

▪ Kjerstin Norén

Jobs
regi:
Joshua Michel Stern
Bergakungen, Göteborg

Ender’s game
regi:
Gavin Hood
Bergakungen, Biopalatset, Göteborg

Kategorier
Dela den här artikeln: