[131129] 
Som genom minnet av en tonårsförälskelses skira känslighet skildras mötet mellan Gloria (Paulina García) och Rudolfo (Sergio Hernández), när de av en tillfällighet stöter ihop på ett danshak.
Därmed är också kontrasterna ställda, som grundbultar i den stämningsskildring Gloria mer än allt annat är.
Problemet är nämligen, att huvudpersonerna i berättelsen är inte längre bara skira, de har var sina två vuxna barn och livshistorierna skall snart göra sig gällande.
Det skall oändligt lite till för att spirande lycka skall vändas till sårad stolthet. Åren av erfarenheter hjälper inte, impulsen att fly fältet är lika stor som hos dem som intet erfarit.
Paulina García bär genom sin figur den latinska kvinnans generösa skönhet och har i sitt ansikte fantastiska instrument för att ge uttryck åt dessa hårfina men blixtsnabba förändringar.
Så att hon från den ena bildrutan till den andra går från lysande attraktiv till sjaskigt nedgången. Ett glas för mycket, en joint hon inte är så van vid – sedan är det kört.
Det är genom henne de inre svängningarna skildras, Rudolfos agerande markeras i stället genom envis frånvaro. Mobiltelefonernas störningsmoment är en avsevärd motspelare.
Den 39-årige chilenske regissörens förmåga att varsamt föra historien framåt är imponerande. Man dras in i varje nyans (till sist även med hjälp av en raffinerat inlagd minislinga från Wagner!), osäker in i det sista på, vart parets framtidsresa måtte leda, om någonstans.
Hur den kvinnliga huvudpersonens sista vandring över dansgolvet slutar – om hon kommer över eller stannar kvar – skall däremot inte avslöjas för de många besökare man önskar få ta del av denna fina berättelse med utsökt skådespeleri.
Inte att förvåna, att filmen förlänades Silverbjörnen för bästa kvinnliga huvudroll i Berlin och tagits ut till Chiles bidrag till ’bästa utländska film’.
