Konsten att föreställa kriget

[131203] Det finns en israelisk film från 2007, Beaufort, Oscarnominerad som bästa utländska film, regisserad av Joseph Cedar. Det är en mästerlig, stilla skildring av krigets apatiska vardag, upplevd genom ett antal soldater vid en postering mot Libanon som efter aderton år skall överges och sprängas i luften. Innan dess hinner emellertid ett antal soldater dö en som man säger meningslös död.

Det är att notera, att Cedar är av ortodox judisk åskådning.

Meningsfrågan aktualiseras varje gång dylika ting tas upp till diskussion i ett kultursammanhang där kontant militär kunskap lyser med sin frånvaro. Därmed undgår man frågan hur man hanterar det faktum, att arten människa visat en historisk benägenhet att ta kål på sig själv, vilket gör pacifismen i generell mening otänkbar.

Som enskilt val är den däremot betydelsefull och den starkaste repliken i filmen ligger i en faders mun, när han säger sig ha misslyckats med uppfostran av  alla sina söner.

Den ende han vet var han befinner sig är den som är död och han frågar sig varför han inte förmådde förvissa honom om att han var oersättlig, att världen skulle rasa samman utan honom, varför han frivilligt valde att bli elitsoldat, varför han inte lärt honom betydelsen av att hysa intuitiv rädsla.

Han lägger inte skulden för detta på någon annan än sig själv.

Konsekvenserna av att eliminera militär erfarenhet, för att i någon mening sätta sig i dess ställe, blir att man medvetet eller omedvetet förlöjligar eller raljerar över det militära uppdraget, vilket förenklar problemställningarna när man bortser från att även det militära utvecklar dygder, som diciplin, lojalitet, mod, förmåga till strategiskt tänkande.

Problemen uppstår i det ögonblick militärens påstådda syfte inte längre vinner förtroende, vilket var orsaken till teaterpedaogen Ingemar Lindhs värnpliktsvägran: han kände sig inte övertygad om den svenska krigsstyrkans påstådda fredsvilja.

I frånvaron av erfarenhet är det lätt att utveckla illusioner. En vanlig sådan är den om den lilla statens förmåga att genom renhjärtad övertygelse störta den stora över ända, som t.ex. under Vietnamkriget.

Det är naturligtvis lögn. Det som gjorde USAs ställning ohållbar var först och främst den inhemska opinionen, men de konkreta ingreppen skedde från militärt håll: när man bröt ordergivningen i Song My, och avgörande, när Daniel Ellsberg offentliggjorde de s.k. Pentagonpappren, som avslöjade de offentliga lögnerna om krigets utsikter, egna förluster osv.

Det gjorde han i egenskap av en i Pentagons egen strategiska elit med risk för livstids fängelse. Att offentliggörandet skedde genom dagspressen räddade honom.

Diskussionen som Skogen öppnade förra veckan, i seminarieform och genom ett antal föreställingar, hade denna slagsida, men samtidigt öppnade samtalen för en rad iakttagelser av stort intresse. Eyal Weizman, professor i spatiala och visuella kulturer vid Goldsmith University i London, visade hur den palestinska motståndsrörelsen fått den israeliska armen att frångå traditionella gränsuppfattningar och genom att slå hål i husväggarna undgå grändernas bakhåll.

Vad är då längre inne och ute och avgörande: vem är civil och vem är soldat?

Varje gerillakrig föder automatiskt påpekandet, att bekämpadet av en gerilla drabbar civilbefolkningen. Samtidigt glömmer man, att det gör ju gerillakriget också! Vem ger eller tar den moraliska rätten att använda den egna befolkningen som sköld och skydd? Man talar som om den befolkning ur vilken gerillan föds har enhetliga åsikter, men i det avseendet är väl den palestinska verkligheten ett närmast övertydligt bevis på motsatsen, med sina ständiga interna stridigheter.

Den mest spännande bilden av verkligheten och dess avbild i ett brinnande nu gav libanesen Rabih Mroués reflektion över syriernas filmning av sin egen död genom mobiltelefoner.

Vi minns den publika effekten i filmkonstens barndom, bröderna Lumières Tåget ankommer Ciotats station, som i sin realistiska återgivning skrämde vettet ur åskådarna så att de kastade sig mot utgångarna i panik.

I dag är upplevelsen den omvända: man har så till den grad blivit ett med mediet, så att det faktum att man filmar motståndaren gör att kulan upplevs mindre verklig, eller, genom att den de facto är filmad, kan den inte längre göra någon skada!

1895 satt publiken säker, i dag dör filmaren…

Knivskarp inlevelse upplevde man också i dansaren och kulturvetaren Cecilie Ullerup Schmidts skildring av skjutövning och soldatliv i föreställningen Schützen, där hon genom att relativera tidsperspektiven: teaterns tid/verklig tid, skapade en provocerande närvaro i föreställningen, som sedan upplöstes i form av lek med fjärrstyrda helikoptrar, matlagning/måltid samt språklektion i arabiska.

Hebreiskan får vänta. Alltid dessa ställningstagande i konflikten vi står vanmäktiga inför. Ett nästa steg vore att erkänna faktum.

Hur förankrar man alla dessa iakttagelser i en uppfattning om tillståndet i världen som kommer? Enligt rubriken Modelling wars of tomorrow ställdes frågan vilka framtida frontlinjer man kan förställa sig. Vilka positioner, om några, kommer utkristallisera sig med samma kraft som de som efter andra världskriget intogs av ”kommunismen” och ”den fria världen”?

Jag har sällan hört en panel bli så dödstyst!

Tankarna omkring krigets fysiska verklighet hade tappat greppet om konflikternas realiteter och det lämnades upp till envar att föreställa sig hur en maktbalans kommer att gestalta sig med ett USA på väg ut ur bilden som världsmakt – ekonomiskt nedbrutet av sin långvariga krigsföring.

Är det mellan religioner eller livsåskådningar konflikterna bryter ut? Är det Kinas rörelser utanför landets gränser, som enligt en närmast Martial Arts-liknande balansövning kan komma att utnyttja den västerländska sfärens svaga punkter för att på ett långt diskretare sätt än vi varit vana vid dominera världen? Varför kallas inte landets erövringar av marknader i t.ex. Afrika för kolonialism? Vilken reell ekonomisk och fysisk styrka har de ofattbara globala maktsfärer som har med narkotikahandeln att göra?

Här finns mycket att ta ställning till om man tror sig kunna påverka framtiden och till och med föreställer sig att kunna ge en bild av den.

▪ Kjerstin Norén

Kriegstheater – Modelling Wars of Tomorrow
Föreställningar och seminarium kurerade av
Cecilie Ullerup Schmidt & Skogen
Skogen och Göteborgs Konsthall
November 2013

Kategorier
Dela den här artikeln: