[131209] Frauke (Caroline Lundblad) kunde inte valt en bättre lokal för sina element-orienterade och butho-inspirerade föreställningar (eld, luft, vatten, jord och – tomhet) än Sockerbrukets, där hon skapade ett fyrsidig åskådarutrymme runt ett ton salt, som bildade den (outgrundliga) grunden för hennes visning, ett slags metalliskt syre.
Vilket betydde, att samtidigt som man betraktade danserskan, hade man också möjlighet att studera den koncentration hon skapade bland de närvarande, ett sätt att åskådliggöra vårt behov av tystnad.
Inte helt tyst. Omgivningens aktiviteter utgjorde ett ibland ovälkommet inslag som störde såväl framförandets som upplevelsen av de två musiker hon placerat ovan scenen.
Därmed gick något av den tomhet förlorad, som artisten presenterat som en förutsättning i framträdandet.
Jag slogs av en tanke, med tanke på Fraukes i all diskretion ändå mycket ”stora” uttryck: vore det inte spännande att föreställa sig en iscensättning utomhus, med naturen som fond?! Inte minst i förhållande till dessa fyra verk, där de vackert och minutiöst utarbetade dräkterna utgjorde en så markant del av den profil Frauke skapar.
Butoh uppstod i Japan efter andra världskriget. Den var en oppositionsrörelse mot väst liksom mot den egna traditionen, men knöt samtidigt an till den västerländska modernismen. Den innebar stora risktaganden, t.ex. genom den nakenhet den ofta använde sig av, vilket kunde ställa artisterna inför valet mellan att nå konstnärligt erkännande eller förkastas som prostituerade.
Formen visade sig emellertid ytterst livskraftig och utmanar våra berättartraditioner genom frånvaron av berättelse, som i stället ersätts av ett nu-skeende i ultrarapid.
Man kunde säga att berättelserna bebor kropparna som långsamt rör sig över scenen, men de släpper inte ut dem. Vi som åskådare släpps däremot in i dessa sprängfyllda kroppar, intensivt bearbetande erfarenhet och kunskap, för att bättre förstå ett stycke liv ur det perspektivet.
Carmen Olssons nya föreställning heter Pang, vilket betyder ljus, inte ljud. För några sekunder bränner strålkastarna till som en alarmsignal, sedan går bilden tillbaka till danserskan, till den levande belysta materialitet av garner, trådar och tyg hon i begynnelsen framträdde ur och den mansstatur som är hennes replik på scenen, hennes fråga lika väl som hennes svar.
Här stör ingenting. Musiken ligger i högtalarna och följer henne som en livvakt. Anspänningen i kroppen ”berättar” om de upplevelser människan har att förvalta och här finns hur mycket som helst att låta sig bli en del av, i kraft av alla sinnen och minnen.
Man är vid föreställningens slut utmattad, som dansaren (de fysiska krav formen kräver kan inte nog understrykas), men helad, av dess fullgångenhet.
