Politik och (brist på) kärlek

Sektion: Böcker

[140217] Bild på Jenny Wrangborg2010 debuterade den då tjugosexåriga Jenny Wrangborg med diktsamlingen Kallskänken, som fick ett väldigt genomslag och som jag tyckte mycket om. Nu kommer hennes nya samling dikter med den uppfordrande titeln Vad ska vi göra med varandra. Dock utan frågetecken. Det är Ordfront förlag som publicerar, vilket inte förvånar med tanke på den förra samlingens gravt politiserade knytnäve till dikter.

Kallskänken var för mig en väldigt uppfriskande bok. Den utgick från det individuella perspektivet men talade för kollektivet. Det var närmast chockerande att en så ung människa diskuterade socialism och solidaritet, ord man trodde var utdöda, raderade ur vår gemensamma vokabulär. Samtidigt tyckte jag kanske att dikterna i sig inte alltid höll så vansinnigt hög litterär eller poetisk nivå. Det var mer energin, ilskan, den politiska analysen jag gillade. Och naturligtvis den smärtsamma igenkänningen i en arbetares vardag.

Wrangborgs debut kan enkelt identifieras som ”arbetarlitteratur”. I Maja Ekelöfs, Moa Martinssons och Kristian Lundbergs anda utgick den ifrån egna erfarenheter av att vara en ”arbetare”, av att befinna sig långt ner i den samhälleliga hierarkin, i slitsamma och dåligt betalda jobb.

Vad ska vi göra med varandra innehåller i mina ögon rent litterärt bättre poesi än Kallskänken, och jag uppfattar det som att Jenny Wrangborg ”utvecklats” som diktare.

Den nya samlingen växlar mellan en utblick med omvärldsindignerade ögon och ett krackelerande kärleksförhållande, eller om det redan har kraschat. Vi slängs mellan ögonkast och minnen, frukostar och tystnader å ena sidan, och ett kallt Stockholm där diktjaget byter andra- eller tredjehandslägenhet lika ofta som månaderna namn. Där det är sen höst i Folkhemslandet Sverige, där samhället indelas i vinnare och förlorare och där vinnarna sitter i sina jacuzzibad och smeker aktierna andra jobbat ihop åt dem, de som aldrig behöver välja mellan ett SL-kort och att gå till tandläkaren. Medan förlorarna inga jobb har att gå till, eller där de som har ett tvingas arbeta för fler i kostnadseffektiviseringens och riskkapitalismens tidevarv.

Dessutom hamnar vi i områden med skyttegravar och självmordsbombare, områden där

”det regnar tårgaspatroner över demonstranterna
det här är den västerländska demokratins kärleksbrev
till diktaturerna:
svensk ammunition, amerikanska stridsplan,

Jag har på kort tid läst också andra diktsamlingar som tar ett liknande grepp om världens helveten och oroshärdar; Ida Börjels Ma och Almadhouns/Silkebergs Till Damaskus. Men där de förra verkar uppgivna, där de enbart konstaterar faktum, knyter Wrangborg näven, vill och tror på en möjlig förändring av världens tillstånd. Åtminstone den svenska. Författaren tror fortfarande på en socialism som en början till att vi tillsammans kan bygga upp landet till något positivt igen, så vi slipper alla negativa rapporter, exempelvis om skolans och vårdens alla brister. Samtidigt som lärare och vårdpersonalen jobbar häcken av sig för att försöka få verksamheterna att fungera.

Det finns alltså fortfarande hopp, men hopp är kanske inte fullt så enkelt som man skulle önska  ”insikten att det är lika farligt/att ta ifrån människorna hoppet/som att ge dem det”  Med en sådan mening känns det tydligt att Jenny Wrangborg ”tjänar” på den något mer sofistikerade tonen i de nya dikterna. Men kanske att hon istället tappar en del av sin unika röst i och med att hon lämnar sin arbetsplats. Här vet jag inte ens vad diktjaget jobbar med; antydningsvis timanställd inom vården eller i restaurangbranschen.

Hoppet är dock viktigt bland allt mörker. En fin bild av det arbete som väntar dem som vill förändring är hur tre barn skottar sig fram till gungorna i parken. Med snö upp till midjan gräver och hackar de sig fram, spadtag för spadtag. Men  ”ger de upp/får de aldrig flyga tyngdlöst/genom luften”  Det handlar således om att kämpa tillsammans  ”för det är väl så att när rörelsen stannar/så försvinner den”  Kanske något för Sossar och Vänsterpartister att tänka på. 

Någonting händer mot slutet av boken. Jag märker att ju längre jag läser desto mindre indragen i och berörd av dikterna blir jag (om man bortser från den allra sista, åtta sidor, långa). Kanske att det är för långt, att det inte riktigt täcker upp för drygt hundratrettio sidor. Kanske att de ”personliga” dikterna hamnar i det banala emellanåt.

Att gestalta det egna kärlekslivet, eller bristen på ett, är en välbeskriven och därmed vansklig ”genre” och jag vet inte om jag tycker att det håller hela vägen. Jag uppfattar en del upprepningar, känslan av att man redan läst det man just läser. Det känns lite tråkigt när mycket är så starkt och bra.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Jenny Wrangborg
Vad ska vi göra med varandra
Ordfront förlag 2014

 

För den som skulle vilja läsa även Kallskänken, så finns den återutgiven i pocket, sedan i januari.

Kategorier
Dela den här artikeln: