Världarna krymper

sektion film

[140307] FilmbildDet finns ett välkänt amerikanskt konstverk jag mindes betitlat Christina’s Dream. Nej, Christina’s World heter målningen och där ryms inga drömmar, i vart fall inte inom räckhåll.

Modellen i verkligheten hette Christina Olson och handikappad av polio ses hon dra sig fram över ett oändligt fält med ett par lantliga hus i bakgrunden. Något bortom skönjes ej. Tavlan, som numera hänger på MoMa, är målad 1948 av Andrew Wyeth och den faller mig i minnet när jag ser om isländska filmen Metalhead, som visades på Filmfestivalen i år.

En broder död i lantbrukshanteringen, familjens sorg och ingenstans att ta vägen. Systern tar upp hans intresse för dödsmetall-rocken, föräldrarna letar sig långsamt tillbaka till utgångspunkten, som var en fungerande familj.

Regissören framträdde som en tuffing på festivalen och hoppades på remake i Amerika och det finns verkligen ett behov av sådan nordisk rawfood i delar av den amerikanska filmindustrin, som alldeles för lättvindigt betar av gångbara teman utan att få den tyngd i bildskapandet och människoskildringen en film som Metalhead har, liksom tidigare omtalade finska Betongnatt.

Dallas Byers Club är just en sådan lättsmält okej historia med en skicklig huvudrollsinnehavare i mitten, Matthew McConaughey – men Oscar? Skulle den inte snarare gått till dietisten?

Svårt att säga, men rollprestationerna i filmen förminskas av historiens brist på annat än de mest närliggande motiven, dem man hellre läst en upplysande tidskriftsartikel om. En ensam mans kamp för att stävja AIDS-epidemin, så gick det till, men det räcker inte hela vägen.

Ta en snabb jämförelse med Brad Andersons The Machinist från 2004, där en likaledes kusligt nedbantad Christian Bale agerade i en trollbindande berättelse om utmattning och inbillning: där var skådespeleriet urskiljbart på ett annat sätt, på grund av historiens dynamik och en orolig berättarteknik som satte verklighetskänslan i gungning, även för åskådaren.

Samme Bale fanns med i American Hustle, som så snöpligt undgick varje utmärkelse, trots mästerlig hantering ned till minsta detalj.

Så kan det gå.

Karin Ekbergs film om föräldrarnas skilsmässa i filmen som helt enkelt heter Att skiljas leder tankarna tillbaka till Christinas värld. Ett annat tonskikt visserligen, det hem som går i upplösning är urbant, smakfullt och diskret påkostat – men vilka meningslösa utlägg! Alla dessa gedigna stolar och bord, köpta för att hålla ”livet ut”, nu föremål för räddhågad och djupt generad rådslagning i ett förhållande som befinner sig på det urlakade planet.

Ekberg skildrar på ett alldeles konstlöst sätt tingens makt över sinnena i detta deras sista skede som par, det är rasande skickligt gjort, att utvinna poesi ur ett så förfruset känslotillstånd.

I de sista bilderna har båda överraskande funnit nya partners och kan åter le mot framtiden. Det lättar, men värdet av dotterns närgångna skildring ligger i det underfundiga sättet att i alla triviala detaljer och flyttbesvär besjäla språket i skildringen av en ömsesidig livskris och långsamt växande självinsikt som två människor i sextioårsåldern motvilligt utsätter sig för.

▪ Kjerstin Norén

Metalhead
Regi: Ragnar Bragason
Island/Norge 2013

Dallas buyers club
Regi: Jean-Marc Vallée
USA 2013

Att skiljas
Regi: Karin Ekberg
Sverige 2014

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: