Pratar för mycket

Sektion: Böcker

[140319] Novellsamlingar kan sinsemellan se väldigt olika ut. De kan blanda korta noveller med långa, de kan vara en samling rakt igenom disparata texter, men också som något sammanhållet, med teman som går som en röd tråd genom boken. Noveller kan vara experimenterande eller klassiska till sin stil, form eller innehåll. De kan vara likt korta, lätt anorektiska romaner eller kortkorta lyriska prosastycken. Anton Tjechov och Raymond Carver är två av förebilderna man ofta talar om. Eller numera kanske Alice Munro. 

Etgar Keret heter en av Israels mest hyllade nutida författare, även verksam som regissör och filmmanusförfattare. På svenska har tidigare utkommit två novellsamlingar: Åtta procent av ingenting 2008 och Goda intentioner 2009. Nu har Brombergs tagit sig an den av Kristian Wikström översatta samlingen Plötsligt knackar det på dörren, trettioåtta texter på trehundrafemtio sidor. Och finns det någon röd tråd är det kanske ”det absurda” , eller en slags vardagssurrealism som ligger som en bordunton genom sidorna.

För här händer en del märkliga saker; en svensk tränger sig in hos ”jaget” och kräver under vapenhot att få sig en historia berättad, eller en Robbie som redan som barn hittar på lögner. I vuxen ålder upptäcker han ett hål i marken – likt det Alice i Underlandet hittar – och hamnar i en värld där han möter dem han använt i sina lögner. Det handlar om människor som istället för att reproducera sig ”delar” sig i två versioner men då hälften så gamla de var innan, någon lever andras liv även om han verkar vara lyckligt gift och ha det allmänt bra. En annan träffar människor vid ett kafébord och trots att han inte är den de tror gör han affärer med dem. Varför ingen genomskådar bluffen eller varför han beter sig som han gör blir aldrig klarlagt.

Om jag skall säga något positivt om denna bok blir det om just dessa ofta charmiga och fantasieggande uppslag. Men jag har väldiga problem att bli indragen och engagerad i texterna.  Jag hade föredragit att Keret satsat på ett par av dem och byggt ut dem till ”riktiga” berättelser. Som det nu är blir de mest till kittlande idéer som tar slut efter fem eller elva sidor. De är skrivna med ett vardagligt och konstlöst språk och i en ofta cynisk ton jag har svårt för. Författaren intar en distanserad attityd och även när han berättar om hemska eller sorgliga saker är det som han inte tar det på allvar, eller bryr sig. Få om ens någon av huvudpersonerna är särskilt sympatiska eller har så mycket positivt med sig. Jag misstänker att det är tänkt att vara roligt, eller åtminstone humoristiskt. Men det är definitivt inte min humor isåfall. Visst kan jag se grunderna till en pinsamt rolig film i den längsta novellen (30 sidor), där en kvinna vill överraska sin man på hans femtioårsdag. Men endast tre personer dyker upp, tre som bara känner mannen ytligt genom professionella kontakter, och det hela utvecklar sig till ett farsliknande drama. Annars är det inte mycket jag reagerar på, varken historierna eller genom språket träffar Etgar Keret någon del av min kropp. 

Jag har en jobbarkompis som pratar ofantligt mycket. Han är som ett barn som bara måste få ur sig varje impuls och tanke, truten går ständigt i glapp på honom och det är ingen som i längden orkar lyssna när han kryssar mellan ämnena. När en tröttnar och går där ifrån vänder han sig bara till nästa person; likt en flipperkula studsar han mellan sina medmänniskor.

Redan innan jag nått halvvägs i Plötsligt knackar det på dörren märker jag att jag inte längre lyssnar på Kerets röst. Jag tycker han bara pladdrar på, bryter av sina berättelser med diverse intetsägande impulser på ett sätt som gör att jag många gånger inte ser någon kärna i texten (vilket kanske inte ens är meningen). Således slår jag dövörat till, precis som man måste göra med snubben på min arbetsplats, men läser trots det vidare.

Jag läser alltså plikttroget vidare och hamnar så småningom på sidan 301; och där står det ju!  ”Jag pratar för mycket. Ibland när jag sitter och pratar och pratar och pratar så kommer det ögonblicket när jag inser att personen som jag sitter med för länge sedan har slutat lyssna. Kanske fortsätter han att nicka instämmande, men blicken är avlägsen och dimmig.” Och lite längre fram  ”Enligt min fru skulle jag bli filosofisk med en lyktstolpe om jag bara trodde att den hade öron.”

Det är precis så jag uppfattar det, Etgar Keret mal på sida upp och sida ner med för all del spännande idéer men till största delen i mina öron mest av oväsentligheter. Och jag orkar inte ta in allt. Kanske att jag missar något djupsinnigt, något symboliskt eller humoristiskt, men jag har för länge sedan slutat lyssna.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Etgar Keret
Plötsligt knackar det på dörren
Översättning: Kristian Wikström
Brombergs förlag 2014

Kategorier
Dela den här artikeln: