Finns en europeisk identitet?

[140330] Utgångspunkt för att ställa frågan om den europeiska identiteten är att det rasar en strid om hur den skall definieras. Uppenbarligen finns det olika alternativ för hur frågan skall besvaras och det är betydelsefullt om denna identitet hänförs till medeltiden eller upplysningen eller efterkrigstiden. En mer radikal förståelse av problemet är att själva identitetsbildningen äger rum i vår tid och att historien här används för att bekräfta den ena eller den andra positionen.

Det gör på ett sätt att det historiska materialet reduceras till kulisser eller byggstenar för ideologin om en europeisk identitet. Men ett sådant perspektiv betyder också att det behövs kunskap om de historiska traditionerna – om byggmaterialet som används i detta identitetsskapande – för att göra medvetna och kunskapsbaserade undersökningar. I en idéhistorisk reflektion är det rimligt att inta en dubbel position. Det finns historiska traditioner, det går att peka på händelser som har format Europa, det går att mejsla fram skeenden som är av betydelse för den europeiska identiteten.

Det är också påtagligt att det sker ett identitetsskapande just nu i detta Europa, som i sin tur skriver om vår historia. Det är just om detta det står strid. När jag idéhistoriskt begrundar frågan om europeisk identitet är det därför ofrånkomligt att ha ett presentistiskt perspektiv – historien är det samtidas slagfält. Med hjälp av historiska och idéhistoriska angreppssätt kan vi skapa distans till de samtida ideologierna.

Vi behöver inte söka oss väldigt långt tillbaka i historien för att finna sätt att tala om Europa som på olika sätt belyser de exempel vi ovan har uppehållit oss vid. I såväl den historiska som den modernistiska definitionen av europeisk identitet finns en viktig framstegstanke. De har gemensamt föreställningen av Europa som en plats för framsteg och utveckling. De visar förvisso ingen svartvitt bild av detta utan framhäver mindre goda sidor av det moderna Europa. Men de ser i grunden att det är en progression som har ägt rum. Mot detta kan sättas bilden av ett Europa satt i förfall. Den odlades av civilisationskritiker genom hela perioden efter upplysningen. Nietzsche gav detta ny kraft med sitt tal om en europeisk nihilism, vilket i sig blev ett vanligt tema genom första hälften av 1900-talet.

Det synes uppenbart att Europa är en del av en global nihilistisk kultur, vars livsstil driver fram klimatförändringar. Förutom miljöhoten bidrar Frankrikes och Storbritanniens kärnvapen till denna bild. En sådan bild av Europa får tydligast utrymme i den kulturalism som Ratzinger representerar. Men här försvinner å andra sidan den betoning av social rättvisa som ryms i Habermas modernistiska position.

Samtidigt finns en väsentlig likhet mellan Ratzingers och Habermas sätt att tala om europeisk identitet, då båda turnerar den traditionella europatanken. Idén om Europa har historiskt konnoterat en speciell geografisk del av världen, ett speciellt sätt att bedriva politik samt kristendomen. Ratzinger betonar naturligtvis den senare, Habermas istället en politisk profil där medborgarskapet ges en speciell ställning. I detta finns också en underliggande likhet i att det hos båda finns kopplingar mellan europeisk identitet och moraliska eller etiska ståndpunkter. Så hävdar Habermas en moralisk grund för politiken och en etik av solidaritet, medan Ratzinger talar om en kristen moral som hävdar människans värdighet.

Vad handlar då striden om den europeiska identiteten om? Den estniska geografen Merje Kuus har nyligen betonat den performativa aspekten av identitetsbildning, så att identitet inte ses som ett attribut, som något en gemenskap definitionsmässigt är och bär med sig, utan istället handlar om vad som tillkommer den i handling.8 Det första som blir viktigt för att bedöma diskursen om den europeiska identiteten inte är vad man säger, utan att det sägs.

Då måste frågan ställas vad den europeiska identitetsdiskursen tjänar till. En fråga är vad den främjar, vilken också har utarbetade svar som anger den fördjupade integrationen, att skapa legitimitet och därigenom främja demokrati. Svaren handlar om konkreta politiska insatser, som att skapa en god infrastruktur och att säkra energiförsörjningen. En annan fråga, svårare att besvara men nog så viktig, är vad identitetsdiskursen döljer.

När vi har konstaterat att själva diskursen har konsekvenser, när vi uppmärksammat att diskursen som sådan kan fylla syften, så måste vi också konstatera att det finns ett viktigt performativt inslag i hur den europeiska identiteten definieras. Det riktar åter uppmärksamheten på vilket historiskt arv som den tillskrivs. För det första är det berättigat att undra vad som döljs och vad som främjas då den europeiska identiteten attribueras med kristna rötter.

Det helt avgörande är ett döljande av de muslimska delarna av den europeiska historien och den europeiska samtiden, som hänger intimt samman med ett framhävande av Europa som en homogent kristen världsdel. Det är historiskt ett oerhört problematiskt förhållningssätt med tanke på sydöstra och sydvästra Europas historia, den medeltida idéhistoriens beroende av arabiska intellektuella liksom kristendomens och islams gemensamma rötter. I samtiden döljer denna ambition de stora befolkningar som bekänner sig till islam eller har en bakgrund i dess kultur. Det döljer därtill de olika riktningar som finns inom både islam och kristendom av dels fundamentalism och dels tolerans och sekularisering i den meningen att religion och politik skiljs åt.

Den andra frågan är vad som döljs och vad som befrämjas av att hävda upplysningen. Vad som då betonas är sekularisering, individens frigörelse, rationellt tänkande och vetenskap. Men det är mer komplicerat att utreda vad som döljs. Den europeiska historien sedan 1700-talet och framåt har förvisso mörka kapitel, som kolonialiseringen, den europeiska brutaliteten mot ickeeuropéer och mot andra européer under den första delen av 1900-talet. Det är ingenting som med nödvändighet hålls dolt i den modernistiska definitionen av europeisk identitet. Habermas framhåller gärna att man i Europa begrundar sin modernitets mörka sidor. Men när det pläderas för ett mer samlat Europa på olika områden lyfts en betydligt mer entydig bild av den europeiska identiteten fram. När Habermas och Jacques Derrida publicerade en artikel 2003 (författad av Habermas men underskriven av dem båda) om nödvändigheten av en gemensam europeisk utrikespolitik framhålls två sidor av Europa. Å ena

sidan det senaste halvseklets framgångsrika modell för välfärdsstat och strävan efter att utveckla ett Europa som överflyglar de konkurrerande nationalstaterna. Å andra sidan dess kulturella mångfald och det ömsesidiga accepterandet av kulturella skillnader.

Det uttalade syftet med en europeisk identitet är att växla fokus från nationella sentiment. Viktigt att begrunda är emellertid i vilken grad redan talet om en europeisk identitet tjänar syftet att ta bort uppmärksamhet från de konfliktlinjer som växer ur klasskillnader, ojämlikheter, segregation och etnisk tillhörighet. Den formel som ofta framförts vid EU:s högtidstal och programskrifter om ”unity in diversity”, som även framhävs av Le Goff när han mejslar ut en dubbelhet i det europeiska av att både vilja skapa enhet och bevara mångfalden, kan också sägas dölja andra konfliktlinjer.

Det finns all anledning att ställa sig undrande inför talet om en europeisk identitet. Den relation Habermas sätter upp mellan en europeisk modell för socialstat och de kulturella grunderna för en gemensam identitet behöver begrundas. Han uppfattar ett centralt samband mellan den europeiska identiteten, välfärdsstaten och den kulturella mångfalden.

Men det är just på denna punkt som talet om en europeisk identitet behöver problematiseras. För det första tenderar det att dölja konfliktlinjer, för den andra är det högst osäkert vilka konnotationer den europeiska identiteten kommer att få i kommande debatter om Europas framtid. Den kan mycket väl ges en kulturalistisk innebörd och knytas till främlingsfientliga och islamofobiska politiska program. Faran är att talet om europeisk identitet kommer att bidra till en diskurs där den generella välfärdspolitiken ifrågasätts, liksom till en diskurs av kulturell homogenisering.

▪ Mats Andrén

Mats Andrén är professor i idéhistoria i Göteborg och har anknytning till Centrum för europaforskning.

Kategorier
Dela den här artikeln: