Handelsförlamning

[140331] Vilken är världens bästa pjäs? Hamlet eller Handelsresanden?  Efter Göteborgs Stadsteaters föreställning lutar man åt den senare, Hamlets handlingsförlamning förvandlad till ett samhällsstillestånd fyra familjemedlemmar exponerar konsekvenserna av.

Skådespelarna ger åt var och en av dess offer (för ett offerdrama är det) kropp, konkretion och inte minst – konfliktmedvetenhet.

Det ses allra tydligast i Anna Takanens hustruhjältinna, som hon spelar i två motstridiga känslolägen som strimlar henne minut för minut: trofast förvissad och riden av en panisk nervositet över det hon anar, men inte genomskådar. Man skulle inte tro det var möjligt, men det är vad hon gör.

Huruvida hon verkligen tror på det hon säger till sönerna, när hon ömsom läxar upp dem, ömsom förgapar sig i dem, huruvida hon verkligen älskar Willy, låter sig vara osagt och det spelar heller inte någon roll.

Det är inte det viktiga och där ligger Björn Runges prestation i det sätt han tolkar och realiserar dramat på. Det avgörande är, att verkligheten blivit så tvingande för alla parter, att det inte längre har någon betydelse vad de vill eller inte vill, kan eller inte kan. De är utmattade och förblindade och saknar eftertanke.

Willy Loman är ingen handelsresande – men han är inte någonting annat heller! Ingenting som är verkligt. Först och främst är han er performer, en låtsare. Det gör honom olidlig för sönerna så att de blir som vansinniga när modern, i den scen i första akten där föreställningen på allvar tar sitt järngrepp om åskådarna, förebrår dem att de inte visar honom tacksamhet.

Efter allt han gjort för dem, som hon säger.
Och då vet vi redan, att han grundlurat dem alla, sig själv inklusive. Inte ens hans sjaskiga affär på resanderummet får någon flair, även om dess chockverkan är stark nog för att temporärt förlama äldste sonens lust att leva.

Han heter Biff och är dramats centrum. Hans fall hotar att bli definitivt medan Adam Lundgrens yngre Happy (därav namnet) sannolikt kan krafsa sig fram genom tillvaron medelst sina charmerande halvlögner, befriad som han är från faderns åtminstone postulerade ansvarskänsla.

Det är på Biff förväntningarna ställs, från både moderns, faderns och broderns sida. Faller han, faller alla.

Något tyder på, att det inte kommer att hända. Efter Willy Lomans död för egen hand står Biff i Stadsteaterns föreställning ensam, som framför en spikrak och oändligt lång high way till Paradiset eller Helvetet eller kanske Verkligheten. Han har en tung ryggsäck att bära på men han vet vad den innehåller vid det här laget.

Då har man också kommit Mattias Nordkvists trettiofemåriga tragedi så nära att man sånär delar hud med honom, omfamnad av en chanson-country.

Om Willy Loman själv i Jakob Eklunds gestalt kan man inte säga att han genomgår någon utveckling i egentlig mening, snarare genomlever han dramat som tagen av en ångestframkallande virvelvind han sitter fast i. Man förstår att han alltid har levat så. I tron på något han i grunden tvivlat på, vilket ger även Eklund fantastiska möjligheter till spel i motsättningarnas mitt.

Hans grandiosa övertygelse, att hans begravning med mangrann uppslutning kommer bli en succé, en utsåld avskedsföreställning, skall visa sig vara hans sista stora lögnfantasi. Det kommer inte en enda. Det är som om han aldrig levt.

Men allt är avbetalat: huset, kylskåpet  – vi är fria, säger hustrun Linda. Det är bara det, att de inte längre är. Livet gick åt för att inse att de aldrig var det de trodde sig vara. På sin höjd kan de drömma om en återförening, som ett kärlekspar målat av Chagall svävande över höghustaken, som så länge skuggade deras jordiska trädgård.

Det finns ingen möjlighet för att värja sig mot de sanningar Miller slungar ut mot åskådaren. Efter föreställningen sjunker mitt sällskap och jag ihop på Lilla Londons hörna och familjehistorierna formligen forsar fram, eftersom varje tid bjuder människorna sitt eget obeskrivliga motstånd, som det i princip tar ett liv att hitta sätten att bemästra.

Ett dramat har förlösts, som det heter, av samtliga på scen.

De har bokstavligt talat spelat ”röven ur byxorna”, som dansken skulle sagt. Lite svårt för en svensk, att ta så fula ord i mun, men jag finner faktiskt inget bättre uttryck i ögonblicket som är.

▪ Kjerstin Norén

En handelsresandes död
av Arthur Miller
regi: Björn Runge
scenografi: Peder Freiij
mask: Ingela Collin
Göteborgs Stadsteater, Nya Studion
mars 2014

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: