[140422] 
[Trär en genomskinlig prasslig plastpåse över huvudet] – Jag vill säga något som jag inte kan uttrycka i ord. Därför skriver jag en dikt. Jag gör en aktion, jag gör en performance, så att du kan känna vad jag menar.
– Jag gör konst och rum där det finns plats för filosofi, politik, poesi. Där det finns plats för våra hjärtan och våra hjärnor, att gå i samspråk med varandra.
Men ibland är det lite ont om syre.
Jag tror att ni kan se mig nu, jag tror att ni kan höra mig nu. Min blick är dimmig. Jag ser inte riktigt, det är ljust.
Kroppens tunna skal, det fria ordets tunna skal. Närvaron av kroppar. Jag känner närvaro. Jag kan inte se den men jag kan höra den.
Ibland krockar saker i ens kropp. Olika förväntningar, olika viljor. Har ni också känt hur det krockar någonstans i er egen kropp. Det ni vill, den plats ni vill ta, den plats ni får, för era tankar, för era aktioner.
Har du någon gång känt att du vill agera utopi? Har du någon gång känt att du vill någonting annat än de möjligheter som ges dig, runtomkring dig? Vad har du för sätt att uttrycka detta andra? Vilka platser har du att göra din röst hörd? Med ord, med aktion, med performance, med teater, med musik. Detta som kallas konst, detta som ibland kallas ett språk som når bortom. Där vi kan förenas i våra olikheter. Där vi kan uttrycka oss om vad vi vill.
Ibland är rummet väldigt trångt. Just nu är mitt rum väldigt trångt. Jag tycker att det är ont om syre. Har du också ont om syre? Denna tunna hinna som ibland inte går att se, som ibland nästan inte ens går att ta på. Vad är det som gör att det ibland knappt inte går att andas? Det kan vara instrumentaliseringen.
Jag vill att min konst tas i bruk, att den möter dig. Att konsten kan vara en samtalspart, en startpunkt för ett samtal om hur det kan vara. Där jag kan få pröva hur någon annan har det, där mina föreställningar kan få ställas på ända. Där jag kan få gråta, där jag kan få skratta, där jag kan bli upprörd, där jag kan bli lättad över att känna igen mig i någon annan eller något. Där jag kan bli arg över att någonting är tvärtemot, där jag kan få skärpa min argumentationsförmåga.
Men min konst tas inte alltid i bruk. Man vill ta mig i bruk. Jag är kreativ. Mina kreativa kompetenser är fantastiska för att få andra att känna sin egen kreativa kraft.
Jag arbetar på fabriker, jag arbetar med ungdomar, jag arbetar med medborgare. Jag arbetar med många så att mina kreativa kompetenser kan tas i bruk, som den rediga entreprenör som jag har blivit skolad att bli. Som den rediga företagsledare, som den rediga verksamhetsledare, som alltid har nya kreativa sätt att förhålla mig med, som jag har blivit fostrad att vara.
Men jag vill inte det, jag vill att min konst ska träffa dig. Jag vill träffa din konst, jag vill träffa din röst, din åsikt. När jag säger det så ska jag vara tacksam över att jag ändå har lite plats. Jag har ju ändå lite syre. Men jag tycker att det är svettigt och trångt. Jag vill ha mer syre. Jag vill att alla ska få så mycket syre de behöver.
Luften är tunn men jag tänker fortsätta andas. Jag tänker fortsätta arbeta för en konst som låter våra hjärtan och hjärnor prata med varandra. Trots denna tunna hinna som omsluter oss, som gör att det är svårt att tala, svårt att andas. Trots det fortsätta göra min konst. Jag vill att du fortsätter att göra ditt uttryck, gör din röst hörd i det medium och på det sätt som du vill. Så att vi kan pröva den utopi som vi skulle vilja ha.
Och jag tänker fortsätta andas. Jag tänker fortsätta verka för att den kulturkulturpolitik som finns och kommer att finnas, kommer att ge oss tillräckligt mycket syre för att vi kan vara kvar.
Jag tänker vara kvar och andas tillsammans med dig.
