Kraftfullt om det stillastående

böcker.vinjett

[140423] Det ovanliga och fantasieggande namnet Klingsor förekommer enligt vad som uppges i romanen med samma namn av Torgny Lindgren i en Wagneropera och en bok av Hermann Hesse.

Huvudpersonen Klingsor i Lindgrens bok har emellertid ärvt det därför att en släkting ett par generationer tidigare snott det från en gravsten när han var knekt i Tyskland under något av de otaliga krig som Sverige olyckliggjort andra länders invånare med under seklers gång.

Klingsors förnamn får vi inte veta, men hur det går till när han väljer konstens livsväg berättas nogsamt. Ett glas som en åtminstone periodiskt på starka drycker begiven förfader lämnat kvar på en stubbe i skogen efter ett ensligt och orgiastiskt rus väcker hos den unge Klingsor en fascination och en längtan att avbilda som leder till att han inleder sin målmedvetna färd på konstens bana med att anmäla sig till en kurs i teckning på NKI:s korrespondensinstitut.

Så småningom blir det en fortsättningskurs i teckning och ytterligare förkovran genom kurser i måleri. En brevväxling inleds med läraren på institutet, Fanny. Hon finner skäl att klandra honom för en i hennes tycke vulgär och primitiv animism, men hon ska ändå fästa sig vid sin besynnerlige elev så mycket att hon gifter sig med honom när han efter att i enlighet med konstnärers plikt ha uppehållit sig en tid i Paris reser till Malmö där hon bor.

Glaset som Klingsor avbildar har stått på en snedsågad stubbe så länge att det börjat räta upp sig av egen kraft. Det är som om materien själv sökte sig till det raka och harmoniska i strid med en på grund av mänsklig åverkan och nonchalans obalanserad och sned natur. Klingsors konstnärliga kallelse blir en smula smalspårig om än synnerligen målmedveten, hans genre blir stillebenmåleriet. Han är ursinnigt formmedveten och genom lidelsen för formen uttrycker han vissheten om att dess fulländning också bär med sig ett hemlighetsfullt men mäktigt uttryck för livets – ja, varför inte mening?

Torgny Lindgren börjar bli till åren, men med Klingsor visar han att han fortfarande står på höjden av sin förmåga. Språket är kraftfullt och klart, berättelsens kärva dramaturgi och idédiskussionen därunder är fast sammangjutna som i en biblisk parabel. Det känns ändå som en bok med viss summerande karaktär, det handlar om att leva ett liv i konsten, ett sådant som Lindgrens eget, och på sitt eget vis rensar han undan alla tänkbara bombasmer och ikariska vingar som brukar kunna bullra och flaxa i ett sådant sammanhang.

Så blir Klingsor en figur som kan väcka visst obehag genom sitt omåttliga anspråk på rätten att ägna sig åt sitt måleriska sökande för sin egen skull, vad andra må tycka kan kvitta, sin storhet är han både likgiltig inför och fast förvissad om. När Fanny klyvs på mitten när en buss slirar av vägen är det en mindre olycka än om han på grund av bussshaveriet skulle tvingas lägga sin pågående teckning åt sidan.

Sven Delblanc skrev en gång en essä om det han kallade Strindbergs atavism, och avsåg en oförmåga till abstraktion, en omedelbar förbindelse mellan skrift och natur som skulle förse Strindbergs texter med den kraft och pregnans som utmärker dem. Som tankelek produktivt, men premissen att Strindberg skulle vara oförmögen till abstraktion stämde förstås inte. Ändå har jag tänkt en del på Delblancs essä när jag läst Klingsor, den konkretion och precision som utmärker den finaste litteraturen finns här liksom i Strindbergs bästa texter. Skillnaden är att Lindgren har humor.

▪ Christian Swalander

BokomslagTorgny Lindgren
Klingsor
Norstedts 2014

Kategorier
Dela den här artikeln: