Vart blåser valvindarna i EU-valet?

[140425] För 20 år sedan röstade svenska folket om medlemskap i Europeiska Unionen (EU). Ja-sidan vann med knapp marginal och frågan om huruvida en person var för eller emot EU präglade länge valen till Europaparlamentet, trots att Europaparlamentet inte har någon som helst makt över frågan om ett lands utträde.

I samband med folkomröstningen visade valundersökningen att det fanns stora regionala skillnader i hur stor andel personer som röstade ja respektive nej till medlemskap. Ett övergripande mönster var att det fanns fler nej-röstare i de nordligare länen och fler ja-röstare i söder och Stockholm. Detta regionala mönster gick också länge att spåra i svensk EU-opinion, där bland annat jag och Rutger Lindahl i ett kapitel har visat att andelen positiva till EU blev i majoritet klart senare (i mitten av 00-talet) i de nordligaste länen jämfört med landets mer södra delar (och särskilt Skåne som hela tiden har haft en klar EU-positiv majoritet).

Sedan 00-talets första halva har den svenska EU-opinionen varit stabil och tydligt för ett svenskt medlemskap i EU. I takt med den utvecklingen har också betydelsen av att ”gilla/ogilla EU” minskat i samband med valen till Europaparlamentet. Särskilt valet 2009 innebar ett trendbrott. När väljare i samband med de valundersökningar som alltid genomförs av valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet helt fritt fick ange varför de hade röstat som de gjorde svarade 48 procent miljö, och 18 procent integritet och nedladdning på internet. Frågor som handlade om gilla/ogilla EU hamnade däremot mycket längre ned på listan över nämnda skäl.

Ett möjligt sätt att tolka detta skulle kunna vara att se det som att Sverige därmed blivit alltmer likt andra europeiska länder, där det är vanligare att nationell politik dominerar val till alla andra politiska nivåer än de nationella parlamenten (dessa kallas ibland för andra rangens val). Men en minst lika trolig tolkning är att delar av väljarkåren hade uppfattat att detta var frågor som Europaparlamentet kunde och skulle hantera, och därför röstade på det parti de uppfattade hade bäst åsikter i dessa frågor. En sådan tolkning stöds även av en jämförelse av vilka skäl väljarna främst angav i samband med riksdagsvalet året efter, där utbildning och sjukvård kom i topp, alltså inte samma frågor som i Europaparlamentsvalet året innan.

20 år efter folkomröstningen är det nu dags för ytterligare ett val till Europaparlamentet, den 25 maj. Det är svårare än någonsin att sia om utgången eftersom det finns flera faktorer som är annorlunda än hur det har varit någon gång innan. Ett exempel är att Europa nu har präglats av ekonomisk krishantering i flera år, och därmed ökat missnöje, minskat förtroende och mer nationalistiska strömningar. Samtidigt har krisen fört med sig en klart högre medierapportering och diskussion om vad EU-samarbetet faktiskt innebär. Det har bland annat inneburit ett ökat ifrågasättande om det sätt krisen hittills har hanterats på är det rätta, vilket i sin tur öppnar för en intressant debatt om politikens innehåll (och ideologiska grund) även på EU-nivå.

I en sådan diskussion blir det också mer tydligt att det finns många sakfrågor som EU har rätt att fatta beslut om som påverkar människors vardag på olika sätt, allt från jämställdhet, miljö och konsumentmakt, till frågor om omfördelningar genom stöd till jordbruk, forskning, utbildning och svaga regioner. Vilka beslut och satsningar tror vi förbättrar Europas framtid, och vilka partier verkar bäst för en utveckling i önskad riktning?

Utöver detta har vi en unik situation just i år, eftersom Europaparlamentsvalet kommer att följas av allmänna val den 14 september. Kampanjerna kommer därmed delvis att överlappa (för första gången sedan Sverige blev EU-medlemsland) och vi vet inte hur det kommer att påverka kampanjarbetet, partiernas mobilisering och därmed valutgången. De flesta partier kommer att satsa mer på kampanjarbetet jämfört med ett ”vanligt” Europaparlamentsval är uppenbart. Det borde minska risken för att valet skulle riskera att bara bli en gäspning. Men frågan är om, och i så fall hur, kampanjerna även kommer att överlappa innehållsmässigt?

Enligt teorier om andra rangens val, och om partiers kampanjande, finns det anledning att förvänta sig en ökad fokusering av kampanjbudskap och aktiviteter när det närmar sig val till nationella parlament. Enligt dessa teorier är det i en sådan situation också rimligt att förvänta sig att nationella kampanjbudskap kommer att dominera även lokala och regionala kampanjer, något som i sin tur förväntas leda till att väljarna i näraliggande val röstar på samma parti i alla val, utifrån vilket parti de gillar bäst i den nationella politiken. Men där avviker Sverige igen, genom att ca en fjärdedel av väljarna röstsplittar, dvs. de röstar på olika partier i valen till olika politiska nivåer – trots att valen äger rum samtidigt.

En annan regional aspekt kopplad till val till Europaparlamentet är frågan om representation. Valdeltagandet i Europaparlamentsvalet är lågt, bara drygt 45 procent röstade 2009. På regional nivå är skillnaderna relativt stora, från strax över 37 procent i Gävleborg till en bit över 50 procent i Stockholms län. Till den bilden kan vi dessutom foga det faktum partisympatisörer är olika fördelade regionalt i Sverige, där väljare i norr oftare röstar till vänster, medan väljare i söder och i Stockholm oftare röstar till höger. Vad vi kan se från tidigare valundersökningar är att det parti som har haft svårast att motivera sina egna sympatisörer att rösta i Europaparlamentsvalet är Socialdemokraterna. Det finns en risk att flera samverkande faktorer, som lägre röstningsgrad, mer EU-kritik och fler socialdemokratiska sympatisörer som inte röstar, i t.ex. de nordligaste länen, bidrar till en sämre representation både geografiskt och ideologiskt.

Till bilden av representation hör att få topplacerade kandidater till Europaparlamentsvalet bor eller kommer ifrån de nordligaste länen. Även om kandidaterna ska representera hela landet har det ändå en symbolisk och psykologisk effekt var kandidater kommer ifrån. Det bidrar också till en lättare och tydligare lokal och regional koppling till Europaparlamentsvalet om det finns en kandidat med koppling till regionen som kan lyftas fram i det lokala kampanjarbetet – vilket i sin tur kan påverka både valdeltagande och val av parti.

Representationen kan dock påverkas om väljarna personröstar, och då väljer att kryssa fram kandidater som de uppfattar som goda representanter för dem själva – något som omkring 60 procent av väljarna faktiskt redan gör i samband med Europaparlamentsval. Även här avviker svenskarna från förväntade mönster om andra rangens val. Sammantaget är det en unikt spännande period av delvis överlappande valrörelser vi har framför oss, där fortfarande vad som helst kan hända. Och till det positiva hör att forskningen visar att förtroendet för de politiska institutionerna och demokratins funktionssätt brukar gå upp i samband med valår, när såväl media som partier uppmärksammar vad som faktiskt görs.

▪ Linda Berg

Linda Berg är statsvetare och föreståndare för Centrum för Europaforskning.

Kategorier
Dela den här artikeln: