Det finns ett stilla, stilla liv

sektion film

[140430] Det finns de som hävdar, att Det andra Heimat är för lång med sina fyra timmar. Jag förstår inte vad de menar. Jag hade kunnat sitta där i fyra gånger fyra timmar till…

Tillbaka i tyska byn Schabbach i Edgar Reitz’ livsverk. Denna gång hundra år tillbaka i emigrationsårens 1840-tal, förhållanden vi känner från våra egna nejder i en film som, till skillnad från tidigare, självbiografiskt präglade verket Die Zweite Heimat från 1992, rimligen på svenska borde fått titeln Ett annat Heimat – eftersom det nu handlar om paradisdrömmen på andra sidan havet, där solen går upp när den hos oss går ned.

Reitz ligger bakom en betydelsefull och självmedveten förnyelse av tysk filmkonst, motsvarade nya vågen i Frankrike. Den består av ett långsammare berättande, en helt annan uppfattning vad ’handling’ är och inte är än den snabba action som blivit amerikanarnas mästerskap.

I skildringen av vad som händer i och utanför människorna i den lilla byn vilar vi i vidsträckta landskap, stadda i märklig bildmässig förvandling, och konsekvenserna av långa släktskap, baserade på såväl fysiska som andliga band.

Svårbrutna band. Längtan bort är smärtsamt förenad med viljan att stanna. Kraven på familjelojalitet är inte formella utan ligger djupt förankrade i vars och ens sinne och det är i den äktheten Reitz hämtar sitt verkliga drama.

Ingen avviker därvidlag, även om man kan vara så olycklig att man slutar tala och slutligen hänger sig, vilket är Fürchtegotts öde, kvinnliga huvudpersonen Jettchens far.

Det är ganska intressant att jämföra en sådan familjelojalitet med den som spelar en stor roll även i Neil Burgers Divergent i en samhällsskildring med radikalt annorlunda utgångspunkter.

Här är konflikterna ”lösta”, samhällsmedborgarna kategoriserade enligt en typografi vetenskapliga test fastslår. Därmed anses evig fred säkrad – men hur går det med själva livet?

Filmens unga tu är ingen av dem kategoriserbar. De är avvikare, dissidenter, det vill säga otillåtna. De måste (precis som de unga älskande i Illusionisten från 2006) tillgripa all list och intelligens för att överleva utrotningshotet från dem som utnämnt sig själva till förvaltare av makten, de lärda.

Det är en fascinerande saga, som genom precision i detaljerna vinner åskådarens hjärta – men, det finns ett men.

I jämförelse med det radikala mod som präglar alla de val Heimat-filmerna tagit genom nu trettio års tid (den första TV-serien är från 1984) får vi en tankeställare omkring vart insikterna om livets mångfald tar vägen i det snabba tempo vi vant oss vid skall prägla det vi kallar en skildring, förstå vad det att handla betyder.

Snabbheten finns nävarande, även hos Reitz. Den kommer till exempel till uttryck genom plötsliga färgläggningar i de huvudsakligen svart-vita filmerna. Här i enskildheter som ett stycke agat, ett mynt, en kvist eller ett kjoltyg. En revolutionerande flagga för frigörelse och upplysning.
I tidigare filmer i hela sekvenser.

Under och omkring sådana nedslag ligger emellertid de sakta livsloppen och ulmar, som i grund och botten inte ändrar sig, bara utsätts för olikartade villkor, genom århundraden.

Det är så värdefullt att ges tillfälle att uppleva något sådant, att få den påminnelsen, inte minst av visuell art.

▪ Kjerstin Norén

Det andra Heimat
regi: Edgar Reitz
Tyskland 2013

Divergent
regi: Neil Burger
USA 2014

Kategorier
Dela den här artikeln: