Viljan till något annat och mer

böcker.vinjett

[140502] I slutet av april firade Göteborg Baroque tioårsjubileum med två gånger Te deum, Marc-Antoine Charpentiers och Georg Friedrich Händels.
Jag har följt den utsökta ensemblen under flera år och går ogärna miste om deras konserter i Tyska Christinae Kyrka. Nästan alltid fullsatta konserter, ändå upplever man att alltför få nås av dessa toner från andra sekel, ett sätt av många att lyftas ut ur det som är vant och nött för att bättre förmå ignorera det man inte alltid skattar lika högt i den omedelbara omgivningen.
Allt det som gör att vi, enligt Freud, ”vantrivs i kulturen”.

Två nya filmer har detta tema: det tvingande behovet av att skapa avstånd till den egna nutiden. Genom att dra sig undan, som i Carl Javérs Freak Out! eller prestera radikalt motstånd, som i Free Angela and All Political Prisoners av Shola Lynch.

I båda fallen med livet som insats, skulle det visa sig.

För över hundra år sedan flydde ett antal överklass”lökar”, som dansken skulle sagt, den småborgerliga (och välbärgade) verklighet de förutsattes fortsätta att befolka, till en orörd plats i Schweitz de döpte till Monte Verità, Sanningens Berg. Där skapade de en friare livsstil och helt konkret ett sanatorium baserat på vegetariska ideal.

Mycket snart visade sig deras överkänsliga psyken duka under för påfrestningarna och tragedierna avlöste varandra. Allt gick i upplösning men fick en fortsättning på andra sidan Atlanten i den hippie-rörelse vi väl känner till.

Innan dess hade emellertid deras mini-samhälle utövat dragningskraft på en rad kulturradikala personligheter i tiden: C.G. Jung, vår egen Ellen Key, dansaren Mary Wigman, Paul Klee, you name them…

Javér väljer en blandning av arkivfilm, kollage och animering som form, i kombination med samtida intervjuer. Och uppnår en fascinerande dokumentärkänsla och sammanhängande berättelse, inte minst genom en av huvudpersonernas, Ida Hoffmans, ord från den andra sidan, sedan åttio år död.

Jag vet inte varför Javér valt danska Iben Hjejle att vara hennes röst (på engelska), men det är ett utomordentligt val. Hjejles ranka karaktär slår igenom i stämman och genomsyrar berättelsen med såväl välbehövlig distans som innerlig övertygelse i förhållande till ett livsexperiment inte många kände till, i vart fall inte i dess detaljer.

Filmen klingar ut till Eden Ahbez’ undersköna sång från 1947, Nature Boy sjungen av Nat King Cole, som en bitterljuv men också djupt ironisk kommentar till de människoöden vi fått ta del av. 

Om gruppen på Monte Verità spelade med sina egna psyken som insats riskerade Angela Davis sin frihet och rent faktiskt sitt liv, när hon för tre olika brott hotades av tredubbelt dödsstraff 1970.

Utbildad i både USA och Europa var hon universitetsprofessor i Kalifornien, hennes medelklassbakgrund garanterade självkänsla, hon var blixtrande intelligent och även hennes bildskönhet bidrog till den ikonstatus hon och hennes rättegång kom att erövra.

Hon var radikal, stod Svarta Pantrarna nära om än med feministisk skepsis och hon var dessutom medlem av kommunistpartiet. Hon hade inhandlat de vapen (för eget bruk) som användes i ett utbrytningsförsök som medförde en domarens död.

Hon frikändes på alla punkter, vilket sannolikt var en världsomspännande kampanjs förtjänst, där alla Davis’ personliga företräden togs i bruk. I vilken utsträckning hon faktiskt stod oskyldig i förhållande till brottmålets alla detaljer kommer vi förbli lika okunniga om som inför frågan om vem som skönt John F. Kennedy, men det är inte längre huvudsaken.

I jämförelse med tyskorna Gudrun Ensslin och Ulrike Meinhof framstår Angela Davis fortfarande som en representant för ryggrad, klarsyn och mod med högst bäriga motiv för sina ställningstaganden.

Den europeiska sjuttiotalsterrorismen eftersträvade en fascistisk förvandling av demokratier för att de skulle ”avslöjas” i befolkningens ögon. Davis strävan var den rakt omvända: att det amerikanska samhället skulle leva upp till sina uttalade och grundlagsbefästa målsättningar.

Hon var radikal, men väsensskild varje terrorist.

Dokumentären är en nyttig påminnelse om, hur katastrofala rasförhållandena var i USA på 70-talet, då allt detta ägde rum. Att under sådana omständigheter kunna genomföra en saklig rättegång, med ett friande domslut från en helvit jury, framstår än i dag som något av ett mirakel.

Davis säger i det aktuella samtal som ledsagar dokumentären, att det som hände kom att genomsyra de involverades sätt att leva för all framtid. Det är jag inte helt säker på. Angela Davis har varit framträdande professor knuten till ämnena Medvetandehistoria och Feministiska studier vid Universitetet i Santa Cruz, Kalifornien, men någon yttre politisk betydelse kan man inte säga att hon haft.

Det hade inte låtit sig kombinera med hennes kommunistiska partimedlemskap, som Davis inte övergav förrän på 90-talet, alltså först efter murens fall, ett faktum som inte direkt imponerar. Det visar snarare att hon satte symboliken före politiken, valde att leva sitt liv som ett stycke teoretisk poesi.

Ingen lär gå omärkt från en överhängande dödsdom, även om man överlever. Men Angela Davis var och förblev en viktig frihetssymbol. I förhållande till den destruktiva europeiska terrorismen representerar hon en meningsfull handlingskraft som ville och visade sig kunna förändra vardagen, hur än den fortsätter att dras med alla sina brister.

▪ Kjerstin Norén

 

Jubileumskonsert 2004-2014

Göteborg Baroque i Tyska Christinae Kyrka

29-30/4

 

Freak Out!

regi: Carl Javér

Sverige 2014

 

Free Angela and All Political Prisoners

Regi: Shola Lynch

USA 2012

Kategorier
Dela den här artikeln: