[140530] I år skulle Tove Jansson fyllt 100 år och det firas på många sätt. I Helsingfors ställs Toves verk ut på Ateneum. Kurator för utställningen är Tuula Karjalainen. Hon har även skrivit en ambitiös biografi om Tove Jansson. Den heter Tove Jansson, att arbeta och älska och den gavs ut i år lagom till jubileet. Ambitiös, för att den är omfattande, den täcker upp hennes arbete men också privatlivet synas ingående.
Jag har även läst Tove Janssons näst intill självbiografiska novellsamling Bildhuggarens dotter för att se vad Tove själv berättar om sitt liv. I novellen Snön i Bildhuggarens dotter får vi träffa Tove Janssons mor Signe Hammarsten-Jansson. Hon kallades Ham och var illustratör och Toves första lärare. I novellen Snön blir de insnöade i ett hus och tycker faktiskt att det är skoj och mysigt. Modern blev en mycket viktig person i Toves liv. Förutom fadern, bildhuggaren Viktor och modern bestod familjen av bröderna Per Olov och Lars. Lars kom att ta över tecknandet och skrivandet av muminserien när Tove ledsnade på det. Fadern beskrivs i flera noveller, bland annat berättas det om hans färder på havet och den fascination för stormiga väderlekar som Tove delade med honom och om hans kärlek till djur. Han hade till och med en apa som hette Poppolino. Tove skriver i Bildhuggarens dotter att ”pappa älskar alla djur för att de inte säger emot honom”. Allt det här skriver Tuula Karjalainen också om i sin biografi om Tove Jansson.
Hennes biografi spänner över hela Toves liv. Den inleds med en lång beskrivning av Toves arbete. Om hur hon började som illustratör. Hon var blott fjorton år när hennes första illustration publicerades. På den tiden sågs illustrationer i det närmaste som brukskonst. Tove ville utbilda sig till konstnär och inledde sina konststudier i Stockholm som 16-åring. Senare återvände hon till Helsingfors för att studera vid Ateneums ritskola. Hon studerade även i Frankrike och tiden i Bretagne är hennes yrkesmässigt mest produktiva.
Karjalainen berättar mycket om Toves liv genom brevväxlingen mellan Eva Konikoff och Tove. Hon återkommer med citat från brevväxlingen. Toves kärleksförhållanden tar mycket plats i boken och de är intressanta i både den bemärkelsen att hon förälskade sig i stora kulturpersonligheter och att de personer hon älskat dyker upp i hennes böcker i olika skepnader. Bland förälskelserna märks Tapio Tapiovaara, också bildkonstnär och Atos Wirtanen, vänsterpolitiker. Atos Wirtanen skrev till skillnad från Toves tidigare vänner som varit bildkonstnärer och han var den som uppmuntrade Tove att skriva om mumindalen. Vivica Bandler var den första kvinnan Tove förälskade sig i. Tove skriver till Atos Wirtanen att hjärta och kropp och intellekt älskade Viveca. Hon skriver högstämt att det inte skulle finnas någon man efter Atos och ingen annan kvinna efter Viveca.
Tove beskrev sin konstsyn som ”konst för konstens skull”. Hon blev ofta kritiserad för att inte vara tillräckligt politisk i sina verk. Tove fick öknamnet lárt pour lárt-snobben. Själv sa hon att hon arbetade för sin egen skull – för vem skulle man annars måla? Hon skriver också att Tapio säger att hon är konstsnobb och målar asocialt. Tove skriver att hon tror att varje duk är ett självporträtt. Kanske skulle man även kunna säga det om hennes böcker. I alla fall har så har litteraturvetarna och kritikerna velat dra klara paralleller mellan Toves liv och verk.
Muminböckerna skrev Tove till sig själv åtminstone i början. Det sägs att hon flydde in i mumindalens trygga värld när det var svåra tider i Finland. Atos Wirtanen uppmuntrade henne att skriva sagor. Tove säger sig ha varit inspirerad av Nils Holgerssons underbara resa, Alice i underlandet, Djungelboken och John Bauers illustrationer. Direkt efter krigen utkommer Småtrollen och den stora översvämningen den första boken om mumindalen. Därefter publiceras Kometjakten och 1948 utkom Trollkarlens hatt som blev hennes genombrott i Sverige. 1949 sätts den första teaterföreställningen med mumintrollen upp på Svenska Teatern i Helsingfors. Viveca Bandler var regissör då och hon kom att regissera de flesta av pjäserna om mumintrollen, även så i Stockholm. Tove jobbade också själv med teaterföreställningarna, hon var ansvarig för scenografin. Hon bestämde även att mumintrollen skulle tala finlandssvenska även utanför Finland.
I mumintrollens värld har alla nästan en förebild i verkligen. Så sägs det i alla fall. Föräldrarna är Toves mamma och pappa, mumintrollet är Tove själv, snusmumriken är Atos Wirtanen och Too-ticki är Toves sista kärlek Tuulikki Pietilä och så vidare. Det var 1956 som Tove mötte Tuulikki. Det blir ett förhållande mellan två arbetande vuxna konstnärer. Trollvinter sägs vara den bok som handlar om deras kärlek och förälskelse. Tove var en mycket flitig konstnär och till exempel på 60-talet hade hon fyra separatutställningar och en gemensam med Tuulikki i Jyväskylä på Alvar Aaltomuseet.
1970 avlider Toves far, två år efter att Bildhuggarens dotter getts ut. Tove skriver om sin sorg i Sent i november, i novellsamlingen Lyssnerskan och i Sommarboken. Sent i november blir den sista muminboken. Muminindustrin som den kallas, växte upp i takt med att serien om mumindalen publicerades i tidningar runt om i världen. Det producerades mumindockor, muggar och diverse prylar. På 80-talet kommer de första animationerna om mumindalen. Det blev mycket resor i jobbet för Tove. Hon reser även jorden runt med Tuulikki. 1987 utkommer Resa med lätt bagage, en novellsamling och 1989 Rent spel, en roman om Toves och Tuulikkis liv. Hennes sista bok kom att bli Noveller i urval 1971-1997. Tove dör i cancer 2001, men hennes livsverk lever kvar. Muminböckerna och även hennes vuxenböcker trycks i nya upplagor och muminmuggarna trängs i våra köksskåp. I Nådental kan du besöka mumindalen, listan över Toves arv kan göras lång. Hon var en särdeles egensinnig och begåvad konstnär, illustratör och författare.
Tuula Karjalainens biografi berättar Toves historia på ett mångsidigt sätt. Det som fattas mig är de bilder på alla de verk Tuula Karjalainen skriver om. Ibland finns det ingen bild på det konstverk det refereras till i texten. Annars är boken rikt illustrerad och det är en glädje att bläddra i den. Tuula Karjalainen har lyckats med att fånga min uppmärksamhet med sin biografi om Tove Jansson. Kan det skrivas för mycket om Tove Jansson frågar jag mig, och mitt svar på den frågan är att än finns det mera att skriva om Tove Jansson, hennes arv till eftervärlden är ju så stort.
