Korsdrag i EU-politiken

Foto på Linda Berg

[140618] Vissa aspekter av resultatet i EU-valet stämmer ganska väl med vad vi vet från tidigare Europaparlamentsval – i Sverige och i andra EU-länder. Annat utmanar och väcker nya frågor som vi behöver undersöka vidare.

En spännande sak för forskning framöver är valdeltagandet. Sverige bryter mot mönstret i de flesta EU-länder genom att öka valdeltagandet för andra valet på raken. Över 50 procent röstade denna gång, vilket är svenskt rekord för Europaparlamentsval och klart högre än EU:s genomsnitt. Genomsnittet i hela EU har efter en ständigt sjunkande trend nu planat ut med 43 procent valdeltagande de senast två valen. Samtidigt är naturligtvis vare sig 43 eller 50 procent ett bra resultat ur demokratisk legitimitetssynpunkt. Det pekar på en brist att engagera människor och ett Europasamarbete i motvind. Att det genomsnittliga valdeltagandet har fortsatt att sjunka är samtidigt närmast ironiskt eftersom Europaparlamentet under samma period har fått alltmer makt. I den absoluta majoriteten av lagstiftningsärenden idag har Europaparlamentet lika stor makt som Ministerrådet. Vilka vi röstar dit som parlamentariker får alltså stor betydelse för den framtida politiska inriktningen på EU:s arbete.

Dessutom har Europaparlamentet nu valt att tolka Lissabonfördragets skrivning om att hänsyn ska tas till majoritetsfördelningen i parlamentet vid tillsättning av kommissionens ordförande, som att det är den största partigruppen i parlamentet som bestämmer. Den konservativa/kristdemokratiska gruppen, EPP, har därmed argumenterat för att deras kandidat Jean Claude Junker ska bli ny ordförande. Men han är ifrågasatt även inom sin grupp, bl.a. av svenska moderater och kristdemokrater, för att företräda en gammalt synsätt på EU, när kritiker istället vill se nya vindar. Och fortfarande är det medlemsstaternas regeringar som förhandlar och föreslår en kandidat som parlamentet sedan ska rösta om. Många viljor och synsätt krockar här.

Ur ett forskningsperspektiv är ett lägre valdeltagande i Europaparlamentsval jämfört med nationella val inte särskilt förvånande. Tvärtom är det något som förväntas av den dominerande teorin om Europaparlamentsval – att de ska vara en sorts andra rangens nationella val. Kortfattat går det ut på att alla andra val än nationella antas uppfattas som mindre viktiga av alla inblandade; politiska partier, media och väljare. Det i sin tur antas leda till vissa konsekvenser: lägre valdeltagande, att stora och regeringsbärande partier gör sämre medan små och utmanarpartier gör bättre val jämfört med nationella val.

Som övergripande mönster passar därmed valdeltagandet, Moderaternas tillbakagång, och framförallt FI:s och SD:s framgångar in. Men själva grunden för teorin, hur människor egentligen tänker, behöver studeras närmare. Där kan det svenska fallet erbjuda goda möjligheter till mer detaljerad kunskap. Antagandet om att allt bara handlar om nationell politik och att väljare straffar sittande regering är nämligen inte den enda tänkbara anledningen till varför dessa mönster kan uppstå. Att en person väljer att rösta på ett annat parti vid val till en annan politisk nivå än den nationella behöver inte vara ett tecken på protest eller bestraffning. Det kan lika gärna handla om en röst på ett parti som man tycker har den bästa politiken i de sakfrågor som denna nivå beslutar om. Övergripande mönster ger oss inte svar på detta. Troligen finns det en ganska stor variation på individnivå, vilket för oss tillbaka till valresultatet. Om vindarna blåser åt olika håll, vart kommer det att föra oss?

En viktig sak som gör det svenska fallet ovanligt intressant att studera denna gång är förstås att det ägde rum precis före de allmänna valen i september i år. Tror vi att allt handlar om nationell politik är det lätt att tro att resultatet i maj kan ses som en prediktion för resultatet i september. Och inte minst psykologiskt har vi kunnat se konsekvenser av valresultatet: tungrott hos Moderaterna medan exempelvis Miljöpartiet känner vind i seglen. Men det faktum att det kan finnas effekter av Europaparlamentsvalet är inte samma sak som att valresultaten blir desamma.

För det första är det fortfarande oklart i hur hög utsträckning det handlar om proteströster eller medvetna val av ett parti som uppfattades ha bättre politik i Europafrågor. Och dessutom räknar vi med en klart högre andel röster i september, vilket även det förväntas ändra balansen. För det andra har inte kampanjandet inför september tagit fart, och mycket kommer att påverkas av hur partierna nu väljer att tolka och hantera valresultaten. Vi har redan sett att flera partier har varit ute och pratat feminism som en direkt reaktion på FI:s framgångar.

För det tredje har svenska Europaparlamentsval också avvikit från teorin om andra rangens val genom att frågan om för eller mot svenskt medlemskap i EU länge har fortsatt att prägla svenskars val av parti. Denna så kallade EU-dimension har visserligen minskat i betydelse men finns fortfarande kvar, och kan eventuellt ha ökat igen eftersom flera partier kampanjade om dessa frågor. Återigen är det lite ironiskt. Den här gången att frågor som rör svenska medlemskap i EU, införlivande av euron eller omförhandling av fördrag förutsätter beslut i riksdagen. Med andra ord vore det just i dessa fall fullkomligt rimligt om dessa vindar blåste vidare till september. Men svensk debatt och kampanjande inför riksdagsval brukar domineras fullkomligt av ett inomsvenskt perspektiv, så sannolikheten är liten.

Till sist visar de spretiga valvindarna på ett missnöje med befintlig politik och konsekvenser för många människors liv, på EU-nivå såväl som nationellt. Flera etablerade partier verkar ha svårt att erbjuda visioner och idéer om hur vi kan skapa en bättre framtid, vilket i en situation av långvarig ekonomisk kris brukar gynna populism, likväl som ifrågasättande av befintliga maktstrukturer. Här finns en viktig lärdom att ta med sig för politiska partier, att lyssna, förändra och erbjuda alternativ. Nya vindar från olika håll kan på så vis leda till en utvädring av sådant som blivit unket. Men även om frisk luft är bra finns det risker med korsdrag. Krossade krukor och igensmällda dörrar kan skapa oreda för lång tid framöver.

▪ Linda Berg

Linda Berg är föreståndare för Centrum för Europaforskning.

Kategorier
Dela den här artikeln: