J.K. Rowlings nya värld

Sektion: Böcker

[140721] Hur fan toppar man Harry Potter? Hur kommer man ens i närheten av en berättelse som lästs och uppskattats av miljontals, som resulterat i snart nio filmer, som satt ny standard för hur en modern saga kan skrivas, som gjort författarinnan ekonomiskt oberoende för resten av livet?

Hur håller man sig hungrig då? De frågorna har J.K. Rowling behövt tampas med i sju svåra år, sedan 2007. Då släpptes nämligen den sista boken i Potter-serien – Harry Potter och dödsrelikerna – och alla möjliga succébräddar svämmades över. Tänk att följa upp den succén. Förstå den skrivkrampen som hade kunnat krypa fram. Fatta den pressen från bokläsare runtom i världen. Det hade kunnat bli en Jakob Hellman. Det hade kunnat bli värre än så.

Om inte J.K. Rowling varit så säker, så färdig i sin stil som hon tursamt nog är. Det blir inga problem, det här.

Då möjligen att ”Den tomma stolen” lämnade en smula övrigt att önska. Den fyllde absolut Harry Potters vakuum, och visade med all önskvärd tydlighet att hon fortfarande ”hade det”, om man får uttrycka sig så urbota dumt. Den var med all säkerhet också viktig för henne mentalt. ”Jag är inte rädd, jag kan flyga utan kvast”, eller liknande, kanske var hennes mantra. Och den gav svar på tal till de som tyckt att det starka med hennes böcker inte kanske främst var karaktärerna, utan själva magin. Jag var själv en sådan tvivlare, och något gnagde i mig. Även efter ”Den tomma stolen”. Det var fortfarande ett vackert verk. Den bar ett stråk av det där ogripbara brittiska som Ray Davies, Ian Hunter och Joe Strummer i sina bästa stunder. Men när jag lade ifrån mig var den ändå den förhärskande känslan ”Var det här allt?”.

Det var inte allt. J.K. Rowling började skriva som Robert Galbraith och satte igång en ny värld som öppnade hennes magnifika kreativitet och fantasi på full gavel igen. Hon skrev ”Gökens rop”.

(Förövrigt känns pseudonym i dessa lättgooglade dagar smått onödigt. ”Gökens rop” marknadsförs med J.K. Rowlings namn i bott, så redan där går andemeningen – att man inte ska veta vem författaren är – med själva pseudonymen i graven. Ett annat exempel är Carl-Johan Vallgrens ”Skuggpojken”. Den är skriven av honom, tillkännages det redan på omslaget, men han ”skriver som Lucifer”. Fast det är inte som om djävulen farit i honom för det. Det är samma gamla stil fast det är en deckare. Nå, för J.K. Rowling kanske det behövdes för att komma undan Harry Potter.

Slut på parentes, början på Robert Galbraiths/J.K. Rowlings nya londonska detektivvärld.)

En supermodell mitt i sin karriärs peak faller från sin lyxbalkong rakt ned i en snöig Londongata och dör. Polisen nöjer sig med förklaringen att det är självmord.

Men det gör inte pressen. Och framför allt inte hennes bror, som när den värsta mediestormen gått över går till privatdetektiven Cormoran Strike, en krigsveteran på dekis som nu har en egen firma där han helt enkelt ägnar sig åt privatdetektivens värv.

Inte världens mest intrikata och originella plott, kanske, men i J.K. Rowlings händer blir det det. Sättet hon gradvis bygger upp karaktärernas bakgrunder i episoder, varvar det med deras inre liv och nya händelser i historien gör att plotten tjocknar i grytan på ett sätt som aldrig står still, som hela tiden bubblar. Cormoran Strike är en komplex figur, likaså hans sekreterare Robin Ellacott: han är en anti-hjälte man med tiden finner sympati för, hon en Hermione-typ som man inte heller känner annat än välvilja inför.

De som giftet och uddarna istället riktar sig mot är väl vad man kan kalla det brittiska etablissemanget: hetsiga skvallerjournalister, cyniska poliser, blasé överklassmänniskor som enbart bryr sig om yta och status. Hon gör det förvisso ganska bra, med stor trovärdighet i skildringen av den brittiska pressen och dess makabra, igellika kändisdyrkan, men. Hon tar nästan i för mycket. Snobbarna från kändisaristokratin har nästan inga sympatiska drag, de är i stort sett bara ytliga, nippriga och själviska. Och hennes skildring av den amerikanska gangsterrapparen Deebie Macc’s raptexter… där vet jag inte om jag är med henne.

Men i övrigt jävlar. Vilken värld, vilken historia, vilken detaljkänsla, vilken fantasi. London-miljön beskrivs på ett sätt som verkligen tar en till pubarna, till gatorna, till snacket som går, till tidningslöpen. Om det behövdes för henne att återuppfinna sig själv under Robert Galbraith för att få till ”Gökens rop”, kan hon gott få kalla sig det. Jag hoppas rentav att hon gör det, om det ger oss fler böcker med Cormoran Strike.

▪ Arvid Svenske

BokomslagJ.K Rowling
Gökens rop
Wahlström & Widstrand, 2014

Kategorier
Dela den här artikeln: