[140721] 
Jag har intervjuat några som var unga på trettiotalet och de minns mycket tydligt dessa omslag på Äventyrstidningen Levande Livet som hängde i kioskfönstren: oerhört färgstarka, detaljrika, med krigsscener, segelskeppens romantik och undergångar, en del burleska karikatyrer, någon gång allegoriska bilder av gångna årets trötta smed som lämnar över tidens slägga till ett spädbarn: det nya året.
Var fick han allt ifrån, heltidsillustratören Allan Löthman, han som också var mitt upphov och som höll ursprunget till sin särpräglade stil så väldigt hemligt ? Jag minns hans mårdhårdspenslar, hur hans pennor luktade, jag fick hålla handen still i visst läge ibland för skissning. Jag var med och ändå inte med. Han talade aldrig om var han fått det från.
Ljudfilmen slog igenom i USA så sent som efter andra världskriget, tv något senare. Fotografiet som illustration till skriven text är något tidigare; LIFE:s storhetstid 1930-50. Före det var berättelse med tecknad bild det enda medlet för nationell självförståelse. I början av seklet var bilden möjligen fotografiskt tonad men före det måste konstnärerna göra träsnitt och gravyrer. Där någonstans började historien om berättelse-med-bild i småningom hundratalet amerikanska periodiska tidskrifter. Decenniet var 1850-tal, de första tidningarna Leslie´s Newspaper med mycket samhällsreportage, Harper´s tre versioner som var mer litterära. Det var den tidens tv och snart skulle sidorna flöda av artonhundratalets mest omvälvande katastrof i landet: inbördeskriget 1861-65. ”Äventyrstidningen” föddes ur ett behov att dokumentera historia, inte främst som underhållning.
Upphovet till den illustrerande bilden i USA är tveklöst Howard Pyle. Född 1853 upplevde han inbördeskriget svepa förbi Wilmington, Delaware. Till barndomsläsningen hörde Bröderna Grimms sagor och Robinson Crusoe. Mycket riktigt är han mest berömd för The Book of Pirates och fyra av hans sex tidiga böcker är sagoböcker.
Pappa kan inte ha undgått Howard Pyle. Från honom kommer koloriten och en balansgång mellan dekorativ stil och impressionismens intresse för ljus och rörelse, tänker jag. Pappa var arbetslös ingenjör i lågkonjunkturen i början av tjugotalet, vann akvarelltävlingar i Sedalia, Missouri. Priset var gratis kvällskurser på Kansas City Art Institute, först i ornamentik, sedan akvarellmålning. Där om någonstans kände man till Howard Pyle.
Pyle var inte ”bara illustratör”. I sin tid hade han status som en skådespelare, det skvallrades om honom, han var kändis. Fast personligt blygsam drog han igång jätteprojektet The Brandywine School, Pennsylvania, en konstskola för nästa generations illustratörer som N C Wyeth, Frank E Schoonover, Jessie Willcox Smith. Där lärdes ut teknikens underordning under det kreativa, nödvändigheten att uppgå i verket, ett synnerligen djupt konstnärligt engagemang.
Bland alla illustrerade novelltidningar, pulp magazines (tryckta på billigt papper, bara fiktion) som florerade i väntan på ljudfilm och tv kom småningom att utkristalliseras vissa av högre klass. Dit hörde givetvis Saturday Evening Post från 1897. Pappa hade med sig hem 1929 på m/s Kungsholm mer än en hyllmeter tidningsurklipp och svartvita filmbilder från biofoajéerna. Ur dem snodde han kroppshållningar, skuggmönster, de svåra handställningarna. En god del var från Saturday Evening Post.
S E P är berömd för sina illustrationer och särskilt omslagen. Tidningens förste store illustratör var J C Leyendecker. Den andre var Norman Rockwell. Leyendeckers bildvärld låg långt från Pyles pirater och Vilda västern-äventyrare: ”den amerikanske aristokraten” klädd i sidenskjortor med mycken möda i vecken, ”skuggorna skulle vara ljusa och levande”. Det ryktades att han var homosexuell. Man kan nog säga att han tog över Howard Pyles krona som uppburen konstnär/illustratör att föra vidare Berättelsen om Amerika. För att platsa bland kändisarna gällde det att inte bara stå med staffli, man måste publiceras i de kolorerade bladen, man måste vara illustratör !
Rockwell förde vidare tyska romantikens detaljrikedom till en lätt surrealistisk kulmen: den fotografiska realismen, med så många detaljer som ögat inte scannar i en hastig blick. Han hade ofta en burlesk humor, anklagades för idyllism bl a för sina stillsamt betraktande hundar. Men när det var allvar stannade han inte vid idyllbilder. Det är han som målat Rosie the Riveter när kvinnorna måste mobiliseras för hemmafronten under andra världskriget och han som under medborgarrättsrörelsen skildrade en späd svart skolflicka, avvaktande men rätt stolt, på marsch mellan kraftiga federala poliser till den framtvingade blandade klassen 1964 i Alabama. Jag ser Rockwell som främst karaktärstecknare, ofta över karikatyrens gräns. Varje målning frammanar en känsla och i bästa fall ett socialt ställningstagande men där finns ofta en försonande humor.
Pappa har rakt upp och ner stulit idén om pojken som försöker ta jämna steg med sin marscherande far liksom de gamla blåsmusikanterna i ett bortre rum som ljuset söker.
Varför denna hemlighet, som ligger bakom Levande Livets speciella bildvärld?
Jag vet inte, det talades ju inte. Men i efterlämnade brev har jag nosat fram en annan tidstypisk bild: mamma fanns med, hemma i Sverige de tre första åren av emigrationen, sedan på vild flykt undan kravet att bli bondmora på närkesslätten. Hon emigrerade arton år gammal till pappa i USA! Hon ville bli heminredningsarkitekt men det var femtio år för tidigt! Om hon gifte sig med en konstnärstok som inte kunde försörja henne skulle hon göras arvlös!
Och det blev så. Pappa hade alltså att i breven hem nästan hemlighålla konstskolan och betona de ingenjörsjobb han sökte men inte fick. Sedan kom skammen.
Detta var alldeles nyss. För mig, barn av folkhemmet, känns det som en helt främmande värld. Ändå var det långt hitom Howard Pyle, som skildrade det Eviga Våldet.
