Vad lär vi av Europas revolutioner?

Sektion: Böcker

[140815] Håkan Arvidsson föddes 1943, kom som student till Lund och var under ett årtionde aktiv i den revolutionära vänstern där.  Demonstrationerna mot firandet av universitetets 300-årsjubileum år 1968 var en tidig höjdpunkt i kampen mot det kapitalistiska samhället.

Arvidsson framhöll i en intervju inför sin 65-årsdag år 2008 att det egentligen inte var det ärevördiga lärosätet som formade honom: ”vänstern var mitt universitet”. (Sydsvenskan 9/10 2008). Inför sin 65-årsdag gav Arvidson ut sina politiska memoarer Vi som visste allt: minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse (Atlantis). Denna bok kallades av en recensent ” en sorgeskrift över en revolutionär mardröm” (DN 23/4 2008).

Arvidssons nya bok är hans ideologiska testamente. Han kallar den essä, ett försök, en skiss. Poängen med historieskrivning i essäns form är att författaren, här Arvidsson, kan styras av sina egna perspektiv, värderingar och definitioner utan att behöva motivera sitt ämnesval och redogöra för ett ”forskningsläge”. Arvidsson kan helt enkelt slå fast att ”Europa under sin mer än tusenåriga historia endast genomlevt och präglats av fyra revolutioner”, det vill säga dem som författaren analyserar. Revolutionen definierar han som en tilldragelse med målet att ersätta den rådande regimen med en ny och annorlunda regim som har en annan social bas och andra värderingar.

Håkan Arvidsson gjorde förvisso karriär som universitetslärare (som lektor i historia i Roskilde) men som forskare är han inte någon närsynt källkritisk historiker på jakt efter isolerade fakta. Essäisten Arvidsson anlägger ett fågelperspektiv på historien. Europas revolutioner är strukturernas och de långa linjernas historia men med utförliga diskussioner av de historiska personernas betydelse, särskilt Cromwells, Robespierres, Napoleons, Lenins, Stalins och Hitlers. Författaren resonerar med en läsare som förutsätts ha elementära kunskaper i engelsk, fransk, tysk och rysk historia och som är förtrogen med marxismen.

I Europas revolutioner behandlar Arvidsson som ett sammanhängande helt ekonomi, politik och ideologi (inklusive religion). Hans källor är engelskspråkig och i något fall tyskspråkig litteratur. Transkriptionerna av ryska namn är i texten engelska och i något fall en blandning av tyska och engelska. Denna osvenska transkribering är en följd av att den anglosaxiska historieskrivningen (jämte ett verk på tyska) utgör grunden för Arvidssons framställning av alla de fyra staternas och revolutionernas historia. Skildringen av den engelska revolutionen är den mest utförliga, nyanserade och inkännande. Arvidssons bok är en utmärkt illustration av den anglosaxiska hegemonin inom det svenska kulturlivet.

Författaren diskuterar utförligt begreppet modernisering. Han menar att själva moderniseringsprocessens dynamik, de ständiga kraven på förändring, är ursprunget till och själva sprängämnet i Europas revolutioner.  Han behandlar inte revolutionerna som isolerade, autonoma processer. Behållningen av hans skildring är att han väver ihop de fyra revolutionerna till en sammanhängande historia om Europas modernisering.

Som en liten eftergift till akademisk historieskrivning har Arvidsson en relativt omfattade fotnotsförteckning. I fotnot 30 polemiserar han mot den brittiske historikern Norman Davies, vilken hävdar att den ärorika revolutionen i England år 1688 endast var ett simpelt maktövertagande och att det endast var ett inbördeskrig och inte någon revolution. Arvidsson invändning är samtidigt uttryck för hans grundsyn att just den engelska revolutionen var grundläggande i den europeiska moderniseringsprocessen. Den var framgångsrik och fick bestående konsekvenser av världshistorisk betydelse: parlamentarism, demokratisering, industrialisering och imperialism (globalisering).

Utgångspunkten för försöket att göra en stor berättelse om Europas revolutioner är den ryska revolutionen 1917 inklusive dess idéhistoriska bakgrund och samtida kontext. Bakgrunden till den ryska revolutionen utgörs i Arvidssons framställning av den tolkning som ryska intellektuella, inspirerade av marxismen, gjorde av kapitalismens genombrott i England efter revolutionen 1688 och av händelseutvecklingen i Frankrike efter revolutionen 1789.

Den samtida kontexten för den ryska revolutionen är i Arvidssons bok den tyska revolutionen med november 1918 (kejsarrikets undergång) som förutsättning och 30 januari 1933 (Hitlers makttillträde) som fullbordan. Författaren framställer den ideologiska utvecklingen i Tyskland och i Ryssland under 1800-talet som ett sammanhängande helt med industrialiseringens sociala följder och framväxtern av socialdemokratin som gemensamma nämnare. Han lyfter fram hur intimt därefter händelserna i Ryssland revolutionsåret 1917 och de närmast följande åren hängde samman med de politiska förändringarna i Tyskland efter 1918.

Arvidsson gör en koppling från den engelska till den franska revolutionen via de engelska koloniernas uppror. Den brittiska upplysningens demokratiska idéer vandrade först till Nordamerika och därifrån till Paris. De amerikanska separatisterna fick stöd av fransmän som därefter var aktiva i revolutionen. Den revolutionära stafetten fortsatte under det följande århundradet genom de franska revolutions- och Napoleonkrigens politiska och ideologiska verkningar i de tyska staterna och ytterst även i Ryssland.

Författaren hävdar att det revolutionära arvet från Frankrike spreds till snart sagt hela Europa ”med undantag av Ryssland”. Detta trots att han längre fram i berättelsen har ett särskilt avsnitt om den ryska intelligentsian som ”bärare av tidens moderna idéer”, med vilja att ”utrota den traditionella halvasiatiska kultur som höll landet fast i eftersläpningen elände”. Arvidsson anför Marx berömda svar till den ryska marxisten och förra populisten Vera Zasulitj som undrade huruvida Ryssland kunde hoppa från att vara ett feodalt präglat till ett kommunistiskt samhälle utan att behöva ta vägen över kapitalismen. Svaret var i sak ett ”kanske” som med tiden skulle legitimera bolsjevikernas populistiska rörelse som ”marxistisk”, det vill säga ”vetenskaplig”.

När det gäller Ryssland går som ovan framskymtat den gamle kommunistiske revolutionären Arvidsson i mästaren Marx fotspår och tilldelar det ryska samhället ”asiatiska” drag av efterblivenhet. I likhet med den franska och den tyska revolutionen ändade den ryska i en terrorregim. Men medan Frankrike efter revolutionen och (Väst-) Tyskland efter Hitler återtog marschen på den av England utstakade moderniseringsvägen, tvingades Ryssland av den kommunistiska regimen ut på en drygt sjuttioårig ”kulturell och ekonomisk ökenvandring”.  Arvidssons budskap är att Ryssland inte lyckades skaka av sig sin ”halvasiatiska” kultur.

Arvidsson hävdar att alla de fyra revolutionerna förverkligade den radikala ondskan. Detta är enligt författaren de viktigaste resultaten av de ryska och tyska revolutionerna. Även den franska revolutionen kommer ut som en process där ondskan firade triumfer, eftersom den utmynnade i samma envälde som den hade riktat sig mot.

England framstår för Arvidsson som ett undantag från tesen om ondskans primat: ”Där slutar omvälvningen i ett samhälle som är sundare och mer balanserat när det gäller maktens, men inte när det gäller rikedomens fördelning”. Författaren tar förvisso upp de grymheter som kännetecknade inbördeskriget och Oliver Cromwells krigföring i Skottland och på Irland. Bland annat dekreterade Cromwell att alla irländska barn skulle sändas som slavar till kolonierna i Västindien. Emellertid betonar Arvidsson den kompromissvilja som till sist gjorde sig gällande i den engelska revolutionen. Han antyder att denna avgörande skillnad mellan den engelska och de tre senare revolutionerna hade som en förutsättning att alla de inblandade var troende kristna. Alla sökte vägledning hos Gud.

Författarens hjältar är de engelska Levellers, vilka i konflikten med Cromwell gav upp kampen om den politiska makten för att kunna förbli trogna mot sin egalitaristiska grundsyn. Håkan Arvidsson betonar en medveten etisk hållning som ett nödvändigt korrektiv mot revolutionära excesser i grymhet. Han lyfter fram Levellers som det goda exemplet och menar att ”deras föreställning om frihet som vilade på en gemenskap mellan likar blev i framtiden den demokratiska samhällsmodellens centrala målsättning och anda”.

Håkan Arvidssons berättelse om Europas revolutioner är inte utan motsägelser. Författarens värderingar av ett och samma fenomen skiftar från ställe till ställe. Men detta är inte någon vägande invändning, eftersom boken är en essä, en inbjudan till ett samtal, där olika argument prövas och där värderingen av enskildheter kan skifta beroende på sammanhanget.  Författarens generella slutsats är att människan inte lär sig något av historien, allra minst av de spektakulära revolutionsmisslyckandena.

▪ Kristian Gerner

BokomslagHåkan Arvidsson
Europas revolutioner. England, Frankrike, Ryssland och Tyskland.
Carlsson 2014

Kristian Gerner är professor (em) i historia vid Lunds universitet.

Kategorier
Dela den här artikeln: