En annan dag

böcker.vinjett

[140820] Det har varit mycket tal självmord senaste tiden. Det har varit kändisar som beslutat sig för att ta sina liv och stopp i tågtrafiken på grund av… Ja. ni förstår. Allt det här gör att man börjar fundera. En av Albas skribenter skriver här personligt om ämnet.

”I think i live to die another day.” En annan dag, så sa brorsbarnen om en annan gång när de var små. Inte i morgon eller i övermorgon utan ”en annan dag”. Another day.

-Kan vi spela fia i dag?
-Nej, vi hinner inte.
– En annan dag?
– Ja, en annan dag.

Men en annan dag kan också vara aldrig. Att varje dag säga en annan dag – då kommer ju aldrig den dagen; den andra dagen då det sker. Alltid en annan dag och då skriver jag om självmord. Alltid en annan dag, another day.

Självmord i sig är en omöjlighet. Alltid någon som får skrapa bort slamsorna efter dig om du väljer att köra in i en bergvägg, eller ännu värre, köra ut framför en mötande lastbil eller lägga dig framför ett tåg. Då tvingar du även in en oskyldig lokförare eller lastbilschaufför i ditt självmord.
Skärsår gör ont och läser du på mycket om läkemedel och vad de kan göra med kroppen om självmordet misslyckas, så väljer du nog ett annat sätt att begå självmord på.
Eller så väljer du att helt själv ta ett gevär och gå så långt att du försvinner i skogen. Där skjuter du dig själv och troligtvis kommer ingen att någonsin hitta dig, men då får då heller inte släktingarna och vännerna någon att begrava.

Sätten att begå självmord är många men inget sätt har övertygat mig.
Mötte en gång en man från Australien när jag flög hem från en semester. Han berättade att han skulle skriva en bok om självmord. Den bisarra idén fick han när han kom ur en djup depression då han själv hade överlagt att ta sitt liv. Nu satt han där och ville berätta om det svåra. Jag tog aldrig hans namn, så jag vet inte om boken blev skriven. Men ett tungt ämne är det och kan man förhindra andra att ta sitt liv genom att berätta om sina egna upplevelser är det ju bra. Många tycker att ämnet är för tungt. Det är tungt och det är mest tungt för den som går och funderar på att ta sitt liv.

Ibland när allt är för svårt tillåter jag mig själv att tänka på självmord. Inte så att jag egentligen planerar att ta mitt liv men för att tanken på självmord som en sista utväg får mig att må bättre en liten stund. Jag tror att alla som varit riktigt deprimerade har tänkt tanken; tänk att bara komma bort härifrån.
Men det kan tyckas förmätet av mig att tänka på självmord när andra faktiskt gör det eller åtminstone försöker ta sitt liv.

På psyket är vassa saker förbjudna. Vill du dricka kaffe på rummet får du en plastmugg, en röd eller blå. Men ändå är det någon som lyckas slå sönder en kruka eller en tallrik i matsalen. Kryper över golvet för att hitta en vass skärva. Vårdare och andra patienter springer omkring för att hitta skärvorna före den självmordsbenägna patienten. Nu får hon dygnet runt bevakning tills man tror att faran för självmord är över. Och alla andra patienter drar sig undan denna patient, hon behandlas som en dödsdömd. Ångesten hänger som ett moln över henne och den smittar, tro mig, så man håller sig undan.

En gång såg jag en manlig patient lämna avdelningen med en kniv gömd i ärmen. Jag sa ingenting, han skulle ju skrivas ut. Annars har jag aldrig sett några andra farliga saker på avdelningarna jag varit på. I det stora hela har jag känt mig trygg på sjukhusen och det är väl själva poängen med sjukhusvistelserna, att man ska känna sig trygg. Trygg på sjukhuset, trygg på sitt rum och ibland trygg för omgivningen, den stora bullriga världen som finns utanför avdelningen. I mitt fall har det många gånger behövts vård för att komma undan för många intryck. Komma bort från hela den galna karusellen som världen kan te sig ibland för den som är trött.

Jag vill inte dö ensam – det måste jag ju göra om jag väljer att begå självmord.
Nästan alla andra sjuka har ju någon som håller dem i handen när de dör. Det är orättvist att behöva dö ensam. När jag tänker på det kommer jag alltid fram till slutsatsen att jag inte vill missa mina brorsbarns uppväxt.
Det räcker liksom, att ha något att leva för.

Och dag för dag när man till slut kommer ut ur depressionen – för det gör de flesta – så kan man åter börja glädja sig över fler saker, sådant som man tidigare tyckte var roligt.
Lusten kommer tillbaka och livet känns inte längre så helvetiskt. För mig är det så att när jag inte längre är deprimerad och ser allting svart, så kommer alla roliga minnen åter. Istället för tankarna jag tidigare haft, om värdelöshet, rädsla och för att vara evigt dömd att må dåligt och att alltid misslyckas med allting. Allt det är som bortblåst när minnena blir ljusa. Att komma ur mörkret är som att återfödas, det finns inget bättre.

Och en annan dag glöms bort, hur kunde jag någonsin tänka på självmord? Det känns som en helt onaturlig tanke. Brorsbarnen undrar,
– Ska vi spela fia?
– Ja, självklart, jag har aldrig nåt bättre för mig än att spela fia med er.

▪ Tuula Polojärvi
Kategorier
Dela den här artikeln: