[140824] Deckargenren är full av skrivna och oskrivna regler. Det finns överenskommelser mellan författare och läsare som inte får brytas. Inte för att det idag inte bryts hej vilt mot dessa regler – det skulle mycket till för att skapa samma uppståndelse som när Agatha Christie 1926 i The murder of Roger Ackroyd grundlurade sina läsare. Men man lyfter ändå på ögonbrynen när en författare gör polisen till skurk och dessutom talar om det redan i bokens början.
Jenny Rogneby debuterade i dagarna med vad som lanseras som första delen i en serie om Leona. Första boken heter Tärningen är kastad.Leona är en mycket udda figur inte bara som kriminell polis, utan framför allt i sina personlighetsdrag. En kärlekslös barndom med (mycket) dåliga föräldrarelationer bildar bakgrund.
”Som kriminolog och brottsutredare intresserar jag mig mycket för varför människor begår brott men även varför människor inte begår brott. ” säger författaren själv och det är väl denna önskan som ligger till grund för den här berättelsen.
Huvudpersonen, polisen Leona Lindberg, använder sina kunskaper i hur polisen arbetar och sina kontakter i den så kallade undre världen för att begå, vad som eventuellt kan bli, det perfekta brottet. En serie rån där hon och hennes medbrottsling använder sig av en liten flicka som får gå in på bankkontoren och via en bandspelare framföra hot som ska genomföras om flickan inte får med sig dagskassorna därifrån.
En originell och grym metod, som naturligtvis får stor uppmärksamhet i medier och som dessutom gör de allra flesta i berättelsens fiktiva värld övertygade om att det är en man som är den egentliga rånaren. För inte skulle väl en kvinna göra så mot ett barn?
Och här någonstans tappar Rogneby mig. Hon vill bygga upp ett personporträtt som bryter mot konvenansen, men det blir liksom nya klyschor.
Leona ska vara känslokall. Eller oförmögen att känna känslor. Hon påminner till en del om en viss polis i en serie ni säkert sett på tv. Saga Norén i Bron, kvinnan som blivit Asperger-syndromets postergirl. Men Leona har ändå en del känslor. Hon älskar sina barn:
”Kärlek. Ett abstrakt begrepp som tidigare helt saknat mening fick plötsligt en innebörd när barnen kom till”
Tydligen ser Rogneby det som att just moderskänslorna är det sista som lämnar en kvinna. Pappan förhåller Leona sig dock svalare till. Hon lever ändå med honom i ett äktenskap där hon spelar hustrun som i en teaterroll.
Leona reagerar också väldigt impulsivt och känslomässigt i vissa situationer, trots att det flera gånger påpekas hur skarp hennes hjärna är. Ibland blir man omåttligt irriterad på henne. Hon ställer till det för sig på ett sätt som är lite svårt att förstå. Det blir en konstig blandning av kyla och irrationella känslor. ”På ett intellektuellt plan kunde jag förstå begreppet, men hur det kändes att ha dåligt samvete, nej, det hade jag aldrig upplevt.” säger berättarjaget på ett ställe apropå en otrohetsaffär.
Kanske kan man förklara en del av de underliga beslut hon tar med en aspergares dåliga impulskontroll, men det är ändå mycket som inte går ihop för mig i personteckningen.
Långt in i berättelsen funderade jag på om det är så att man måste tycka om en huvudperson för att kunna tycka om boken? Jag tror inte att det är så banalt. Jag tror att jag helt enkelt hade svårt att ta till mig Leona, för att jag inte förstod henne. Jag fick inte ihop bitarna.
Så om ambitionen var att förklara varför människor (eller i alla fall en människa) begår brott så är den inte uppfylld. Inte ännu i alla fall. Det ska bli fler böcker och kanske djupnar porträttet och därmed förståelsen då. Vi har ännu inte fått reda på allt när bok nummer ett tar slut. Så jag ska ge även numer två en chans. För det finns intressanta delar i det påbörjade författarskapet. Dels ett ovanligt sätt att beskriva polisarbetet. Dels det ändå intressanta sättet att vända på de givna rollerna. Polisarbetet vet Jenny Rogneby en del om eftersom hon själv arbetar som brottsutredare. Kanske är det därför det äntligen kommit en bok där poliserna inte bara har ett enda fall att arbeta med. Kanske är det därför hon inte heller kan låta bli att driva med kåren genom att beskriva dåliga chefer och ärelystnad samt låta dem anlita ett medium för att följa utredningsarbetet som konsult. När det gäller de omvända rollerna ger de en extra spänning kring bokens upplösning. Det blir inte givet att det ska finnas ett ”lyckligt” slut. Andra kriminalromaner får sitt avslut i en upplösning där brottet löses, boven fångas och ordningen återställs. In i det sista undrar läsaren här hur Rogneby här skall lösa det. Hur det blir kan jag förstås inte avslöja här, men på något vis kommer ju berättelsen att fortsätta in i nästa bok. För nu är tärningen kastad.
